”Judendomens benägenhet att snarare hylla frågorna än svaren..."

Foto: Astrid Nydahl

I vår kulturkrets finns det en stark vilja att betona svaren och sanningen. Inför varje problem tycks olika idéströmningar finna ett svar som betraktas som sanningen. Den synen på livet är svår att acceptera. Den som säger sig ha funnit Sanningen – religiös, politisk eller filosofisk – betraktar jag med misstro. I den judiska traditionen betonas snarare frågan. I sin bok Om konsten att älska skriften skriver den finlandssvenske psykoanalytikern och essäisten Mikael Enckell:

”Judendomens benägenhet att snarare hylla frågorna än svaren och mångtydigheten framom den vid första anblicken bedrägligt imponerande entydigheten, ter sig mer realistisk för dem som lever sina liv inom horisonterna för mer reservationslöst upplevda individuella livsöden, såsom litteraturforskaren, författaren, psykoanalytikern och den i sin egen livshistoria fast och oängsligt förankrade gör…”

Just den hållningen måste vara utgångspunkten för en essäist. Hur skulle essäisten kunna söka sig fram genom texten om han från början trodde sig ha svaren? Enckell är alltid spännande att möta, därför att han inför ämnena han väljer närmar sig med den frågandes nyfikenhet. Så har han också under åren skrivit om en rad olika judiska ämnen. Essäsamlingen Själen som vägrade krympa har rentav denna underrubrik: Essäer i judiska ämnen. Och uppföljaren Uppror och efterföljelse vandrar i samma tradition när den tar upp såväl Freud som Moses, mondän antisemitism i kritiken mot Israel, filmen The Believer och en rad judiska diktare.

I denna bok lägger Mikael Enckell tyngdpunkten vid några kvinnliga öden: vid sidan av sin egen mor, Heidi, diskuterar han George Eliot och filosemitismens gåta, Helen af Enehjelms essäistik samt den återupptäckta fransk-judiska författarinnan Irène Némirovsky. I några avslutande essäer kommer han åter in på judisk-filosofiska spörsmål, diskuterar hänryckningens väsen, Talmud och Toran. Vid det sistnämnda påpekar han att Torans förbud mot att avlägsna bärstängerna kan vara ett tecken för ”hur den heliga texten hela tiden skall vara resfärdig, beredd till uppbrott, fixeras den vid en och samma plats, dör den.”

Och det är kanske just här jag får syn på något centralt. I en religiös och filosofisk tradition där frågan är viktigare än svaret, är det kanske också självklart att uppbrottet – den ultimata förändringen – är viktigare än cementeringen vid en plats. Så uppfattar jag Enckells tes, och ser i den något djupt sympatiskt. Inte så att jag tror att ett folks lycka ligger i att fördrivas från land till land – en så bisarr slutsats skulle ju legitimera judeförföljelserna – utan att det personliga uppbrottet alltid är ett tecken på nyfikenhet, vilja till förändring och erfarenhet, och att det därmed också kan känneteckna en människa som vägrar att tyna bort. Att vara resfärdig kan – i varje fall som metafor – innebära att man är redo för nya utmaningar. I skriften – också den litterära – måste denna beredskap finnas. I Enckells författarskap tycks den vara ett slags grundförutsättning.