 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Jag
skriver meddelanden ut i världen som är mer definitiva än förut. Vågar säga att
jag är trött på maskspelen och förställningen, att några leenden inte ska
förekomma så länge det döljs någonting annat under dem. Vet att sådana
påståenden kan leda till isolering och fördjupad avskildhet, men fruktar
ingenting.
Det jag behöver har jag: vänner jag
brevväxlar med varje vecka, rösterna ur det förflutna, men också de samtida, i
böckerna. Och den dova tonen från Chet Bakers trumpet eller den spröda klangen
från en fagott eller en cellos djupa allvar från barockmusiken. Kan en människa
begära mer om hon samtidigt lever i kärlek?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar