lördag 19 mars 2016

Helgläsning om ett brott

Foto: Astrid Nydahl
Tortyr i sommarlandet Sverige

En essä om nattligt gangstervälde i en svensk småstad.

“Well, six white horses that you did promise
Where fin´lly delivered down to the penitentiary
But to live outside the law, you must be honest
I know you always say that you agree
But where are you tonight, sweet Marie”

Bob Dylan: Absolutely Sweet Marie


Ett. Prolog.

Du sover på andra våningen. Frågan är: vaknar du om en handfull män tar sig in i huset genom att krossa en fönsterruta på bottenvåningen. Ja, du vaknar. Det gjorde i alla fall Björn den här natten 2005. Jag vill berätta om en alldeles vanlig försommarnatt i en liten svensk stad, en natt som för alltid skulle förändra två människors liv. Du skulle nog själv också ha vaknat, eftersom männen utgick ifrån att huset stod tomt och var därför inte heller särskilt tystlåtna. När Björn och hans blivande svärmor Maria vaknade föreställde Björn sig att en inbrottstjuv skulle ta till flykten om han förstod att det fanns folk i huset. Men Björn mötte ett helt gäng maskerade män i trappan som tvingade honom att vända tillbaka till sovrummet. Det gjorde både han och Maria. Oväsendet präglade hela huset. Det skreks, delades ut order och hot, någon vädjade för sitt liv, det var som om själva huset skulle explodera – utvidgas av alla röster och all den rädsla som nu uppfattades som en rent fysisk företeelse, en rädsla och ett inferno så stort att villans väggar knappast skulle kunna härbärgera allt.

Två. En bakgrundsskiss.

Vad var det som hände där i den lilla villaidyllen alldeles intill en av stadens stora förorter? Vad hade fått de unga pojkarna (vågar jag kalla dem män, kanske längre fram) att begå det allvarliga brott som just utspelades i natten? Varför hade de valt just detta hus, som de med sådan beslutsamhet kört till?  De hade fördelat arbetsuppgifterna, det kunde inte råda någon tvekan om vem som skulle göra vad. Två av dem hade utsetts till chaufförer. De väntade utanför huset medan de övriga – fyra måste de ha varit – inledde misshandeln, tortyren och skändandet. Man kunde säga att det finns ett svar på alla dessa frågor, ett svar som säkert överglänser alla de andra. Det handlade om pengar. Mycket pengar. Ett rykte hade spridits. Ryktets utgångspunkt var den lilla kiosk som Maria driver i vänthallen på stadens centrala busstation. Den där kiosken hade varit hennes familjs försörjning i tjugosju år. Där hade de arbetat sju dagar i veckan. Inga reglerade arbetstider hade det varit tal om. Nej, kiosken var en familjeangelägenhet och en institution i stadens vardagsliv. De flesta som någon gång tagit bussen hade mötts av Marias vänliga leende där hon stod bakom disken. Vad var det för ett rykte? Det sa att Maria i sitt hem skulle förvara 300.000:- i svarta inkomster. Ett vansinnigt rykte, men inte tillräckligt mycket för att dessa unga pojkar skulle avfärda det som grundlöst. Rakt tvärtom eggade det dem till en serie brott. Först gjorde de inbrott i Marias villa, en kväll då den verkligen stod tom. Sedan torterade de Björn fysiskt och Maria psykiskt för att pressa dem att ta fram pengarna, för att slutligen göra inbrott i kiosken. Under tiden polisen samlade bevis terroriserade pojkarna omgivningen. Fler människor skulle komma att utsättas för deras hotelser, stölder och grova våld. Fler människor skulle föras till sjukhus innan förövarna äntligen greps, häktades och ställdes inför rätta. Men låt oss inte gå händelserna i förväg. Det är nämligen själva händelserna som ska stå i centrum för denna berättelse.


Tre.  Tortyr – en definition.

I FN:s tortyrkonvention heter det bland annat i Artikel 1:  ”I denna konvention avses med begreppet tortyr varje handling genom vilken allvarlig smärta eller svårt lidande, fysiskt eller psykiskt, medvetet tillfogas någon antingen för sådana syften som att erhålla information eller en bekännelse av honom eller en tredje person” (mina anmärkningar).
Jag är fullt medveten om att denna konvention gäller FN:s medlemsstater och att begreppet tortyr hänförs till order givna av funktionärer eller tjänstemän i sådana stater, men  menar likväl att konventionens grundläggande definition trots allt mycket bra beskriver det som hände Björn och Maria. Kan någon förneka att de åsamkats smärta och lidande, fysiskt och psykiskt? Kan någon förneka att de tillfogades denna smärta just för att gärningsmännen skulle erhålla information, nämligen sådan som avslöjade var en större penningsumma fanns?
Att få ett slag i ansiktet på krogen i samband med ett bråk är en sak för sig. Det slaget må göra ont, men det har med all säkerhet utdelats i stridens hetta. Alldeles oaktat vad detta krogbråk kan ha handlat om kan det aldrig kallas annat än misshandel eller grov misshandel. Det som hände Björn och Maria var något annat. Någon ”stridens hetta” kan vi knappast tala om, eftersom hela brottsförloppet var planerat och arbetsuppgifterna hade fördelats mellan de sex gärningsmännen. Björn och Maria gjorde inte heller något motstånd. Maria uppmanade gärningsmännen att ta vad de ville bara de lämnade huset. Någon av gärningsmännen må ha ogillat enskilda handlingar riktade mot de två personer som togs som gisslan i huset. Men de deltog i brottet på samma villkor och med samma avsikt: att tillskansa sig ett större penningbelopp. Varje fysisk handling mot dem ingick i denna plan: när de blev bundna, när Björn fick en plastkasse trädd över huvudet, när slaget mot hans öga utdelades, när kniven riktades mot honom, när han blev skuren och stucken. Varje psykisk handling riktade mot dem hade samma avsikt. Båda har också i polisförhör och i rättegången vittnat om att de var övertygade om att de skulle komma att dödas. Det kan varken beskrivas som misshandel eller ens grov misshandel. Det kan bara beskrivas som fysisk och psykisk tortyr, därtill under en längre sammanhängande tidsrymd (man talar om att händelseförloppet kan ha pågått en hel timme).


Fyra. Händelseförloppet.

Det är en altandörr på husets baksida de tar sig in genom. Rutan krossas. Björn springer ner för trappan. Maria vaknar i sovrummet bredvid Björns, skriker. Allt går mycket snabbt. Men det finns lika många versioner av händelseförloppet som det finns gärningsmän. Det är egentligen bara Björns och Marias vittnesmål i domstolen som är samstämmiga. De har sett samma saker, de har hört samma ord, de kan, kaoset och skräcken till trots, ge en bild som kan förmedlas vidare.
Jag satt själv med vid rättegången. Den ägde rum en av de riktigt varma sommardagarna 2005. Den stora salen i Tingsrätten saknar luftkonditionering. Luften var tung redan vid rättegångens början och blev allt tyngre och syrefattig efterhand som dagen led. På åhörarplatserna satt ett stort antal släktingar till Björn och Maria, liksom några anhöriga till de åtalade. Varje åtalad sitter tillsammans med en advokat. Var och en av dem ledsagas av två häktespersonal, de flyttas in och ut ur salen iförda handbojor. Bakom de åtalade sitter en mindre grupp helt unga flickor. Man skulle kunna tro att de är beundrare av popstjärnor, de suckar trånande och vinkar glatt åt de åtalade. ”Åh, min älskade...” säger en av dem när de för bort de åtalade, ”nu tar de dig ifrån mig igen”. De är tungt piercade. Svart, riklig mascara. De vet vad som väntar. En av dem ska under dagen bryta samman gråtande. Utanför tingsrätten står hela dagen en bil parkerad. I den sitter en man med svart solglasögon. Han lyssnar hela tiden på rockmusik. Han är tatuerad överallt på kroppen där han visar sin hud. Med jämna mellanrum går han in i rättssalen, sitter fem minuter och reser sig sedan igen. Efter rättegången kommer alla flickorna till hans bil, som skulle de rapportera. Vilken roll spelar han i gänget?
         Björn berättar om den svåraste natten i sitt liv. Han understryker att han inte är den lättskrämda sorten, men att han aldrig någonsin varit så rädd som då. Han var övertygad om att han skulle dö. Han hade förmodligen ställt in sig på det. Dessa råskinn skulle inte ha något förbarmande mot honom – om de inte fick sina eftertraktade pengar skulle de döda. Ingenting i deras handlingar motsäger en sådan tolkning. Förloppet stegrades också fram till den punkt då en regelrätt tortyr sätter in. Varför använder jag ett så starkt begrepp, varför nöjer jag mig inte med ordet misshandel? Därför att både Björn och Maria blev utsatta för handlingar, så grova att de fruktade för sina liv, om de inte på något sätt kunde överlämna pengar till förövarna, men också därför att de fysiska övergreppen mot framför allt Björn hade stora likheter med tortyrmetoder som används i diktaturer. Låt mig berätta.
Tre av de fyra intränglingarna talar engelska. Hotfullt skriker de: ”Where is the money” på en engelska som Björn för mig beskriver som ”filmengelska, som hämtad ur en amerikansk långfilm”. Björn gav dem allt han hade i plånboken, troligen 855 kronor vilket var den föregående kvällens inkomster av taxikörandet, pengar han senare skulle redovisa för åkaren. Hoten hänger hela tiden i luften, när Björn uppmanas öppna en låst garderob sker det med orden ”Annars dödar vi dig”. Våldet börjar då Rickard plötsligt riktar ett mycket hårt knytnävsslag mot Björn. Medan Björn blödde började konkreta hot uttalas. Han skulle överlämna koder till sina bankkort, Björn gav dem en falsk sådan, och två av förövarna åkte iväg för att försöka ta ut pengar. Då ökade också spänningen i huset. Rickard skulle döda Björn ”inom tre sekund” om han inte visade honom var pengarna fanns.  Björn var övertygad om att han menade allvar. Mycket riktigt rusade också Rickard emot honom med en större kökskniv hållen som till hugg. Bara genom att Fadi hejdade honom kunde hugget avvärjas. Samma kniv användes sedan av förövarna för att kapa elektriska sladdar och antennsladdar, vilka skulle användas för att binda offren. Rickard band Björn. Fadi ”låtsasband” Maria, med besked att han inte skulle göra henne illa om hon bara satt med huvudet nedböjt och låtsades att kablarna var åtdragna runt hennes händer.
Björn får en plastkasse över huvudet. Nu inväntar han slutet, tar ett djupt andetag och inser att någon återvändo inte ges. Rickard försöker dra åt plastkassen runt halsen på honom med handtagen. Ett säkert sätt att möta döden. Ofta använt. Kvävning kan användas både som mordmetod och som tortyrmetod. Rickards avsikt var säkert att döda. Men Fadi ville inte se ett mord. Han slet sönder plastkassen och befriade Björn. För andra gången under den dramatiska natten är det han som ingriper och avstyr något fasansfullt. Under rättegången kallar Maria honom för ”den snälla”. ”Hade inte den snälla hjälpt oss, så hade dom andra slaktat oss” säger hon gråtande. Maria vädjade till Fadi att de inte skulle göra dem illa. ”Tänk på dina föräldrar” sa hon till honom. Flera av gärningsmännen är välbekanta för henne, de brukar handla i hennes kiosk. När Björn fick plastkassen över huvudet försökte hon förhindra det. ”Nej, här ska ingen mörda” skrek hon.
När tortyren äntligen var över och gänget lämnat huset i två bilar uppstod nästa svårforcerade problem. Rädslan för att göra polisanmälan. Nej, det kanske vore dumt, bättre att tiga. Men efter påtryckningar från familjen gjorde man en anmälan.  Polisen beslutade att tills vidare hemlighålla den, så att ingen i frihet skulle kunna hämnas på Björn och Maria. Det var ett utmärkt agerande. Det minskade möjligen spänningen och rädslan en del. Fram tills dess att alla sex gärningsmän satt häktade begick de ett antal liknande brott.
Både Björn och Maria tillfogades kroppsskada. I Björns fall av så allvarlig art att den spolierade hela hans yrkesval. Låt mig återkomma till detta i avsnittet om de drabbade.


Fem. De åtalade. En snabbskiss.

De skyldiga till brottet är sex mycket unga män. Trots sin ungdom har de alla digra brottsregister bakom sig. De är dömda till olika former av frihetsberövande. Två av dem är svenskar, två bröder på nitton respektive arton år. De övriga fyra är barn till invandrare, samtliga från länder i Mellanöstern, Fadi, Kader, Subhi och Hemin. I ett samtal med mamman till 17-årige Hemin säger hon till socialtjänstens handläggare: ”Hemin visar inte någon respekt och han lyder inte vuxna, inte heller sin mamma (... ) Det finns ingen, förutom en morbror i Iran som Hemin lyder.” Pojken förekommer redan under sju avsnitt i belastningsregistret. Så sent som i september 2004 dömdes han för stöld och grov stöld, och i december samma år för häleri, olovlig körning och brott mot knivlagen. Trots skyddstillsyn har han fortsatt sin brottskarriär. Det ser likadant ut för de två andra pojkarna från samma land: både våldsbrott och olika typer av stölder eller rån kantar deras ungdom. Den fjärde pojken, Fadi, förekommer i registren för samma typer av brott. De två svenska bröderna, Daniel och Rickard, har sedan unga år dels missbrukat narkotika och gjort sig skyldiga till ringa narkotikabrott, samt till en rad andra brott. Det är den äldre av dem, nittonårige Rickard, som gör sig skyldig till det grova våldet mot Björn. Han anses också ha varit den drivande under hela processen och det antyddes i rättegången att han ska ha varit narkotikapåverkad den natten. Båda bröderna har en diger brottsförteckning bakom sig, och de är båda dömda till olika typer av frihetsberövanden vid ett antal tillfällen.
         Goda medborgare är sällsynta, konstaterade redan filosofen Baruch Spinoza. Det är sant. Och det blir inte mindre sant om man börjar söka dem bland människor som inte ens uppfattar sig som medborgare. Människor som av olika skäl – sociala, kulturella eller politiska – ser sig själv som tillhöriga något helt annat än det land och den kultur de lever i. Bortom varje försök till medborgaranda, där uttrycket ”Jag är svensk medborgare” bytts mot ”Jag bor i Sverige” som om våra liv bara bestod av ett boende.


Sex. De drabbade. En snabbskiss. Maria.

Maria och hennes man kom till Sverige från Grekland i unga år. De har bott i vårt land i snart fyrtio år, och Marias familj driver sedan tjugosju år en i staden uppskattad och viktig kioskrörelse. När jag talar med Maria säger hon, att hon aldrig under alla dessa år känt sig det minsta rädd. Sverige har varit hennes trygga hemland, här har hon fött och fostrat alla sina barn. Natten förändrade allt. Nu kan hon inte arbeta. Hon vill bara gråta när människor frågar om händelsen. Maria är ju ingen anonym medborgare, de flesta som begagnar kollektivtrafiken i staden vet vem hon är, de handlar kanske dagligen av henne och har så gjort i många år. Hon vågar inte ens gå hem till sitt hus. Inte ens för att hämta nödvändiga saker, annat än om hon har sällskap dit. Hon sover sedan den natten i en väninnas lägenhet. Vantrivs och våndas. Går i samtalsterapi. Under rättegången är det påtagligt hur Maria förändrats. Från att ha varit en mycket utåtriktad, alltid varm och leende människa, tycks hon nu försjunken i de plågsamma minnena av denna natt. Hon säger ”Jag har det svårt” och det känns inte som något understatement utan bara ett mycket sakligt konstaterande. Under rättegången sluter hennes döttrar och söner upp runt henne. De kramar och tröstar, de finns till hands. I pauserna samtalar de, dricker kaffe, ventilerar sådant som sagts under förhandlingarna. Björns föräldrar är också närvarande och en uppenbar del av den grekiska släkten genom att Björn är pojkvän med en av Marias döttrar.  En annan av döttrarna hjälper också rätten med tolkningar, sedan den beställda tolken uteblivit. Man får ett omedelbart intryck av en familj med stark sammanhållning. Samma intryck man under åren fått av kiosken som en familjeangelägenhet. En invandrad familjs gemensamma omsorg om det egna verket och de kommande generationerna. Marias yngre barn finns där ofta, de expedierar eller hjälper till med annat, tillsammans med en anställd kvinna. Barnen är skåningar, ända ut i uttal och beteende. De talar en mycket bra svenska, de har utbildat sig eller är i färd med att göra det. För Maria och hennes man som ägnade många av sina första år i Sverige åt tungt fabriksarbete måste det vara en stor glädje att se dem målmedvetet bygga sina liv. De är svenska medborgare, men de har inte klippt av språkliga eller kulturella band till Grekland. Också Björn har sedan han började sällskapa med Marias dotter lärt sig grekiska. Kanske var det hans väg in i en mycket kärleksfull, stor familj? ”Jag tyckte om honom redan från början” säger Maria.
         Maria var rädd redan efter ett inbrott i sitt hus. Någon hade varit inne medan hon arbetade i kiosken. Inbrottet upptäcktes när hon kom hem för kvällen.
         Det var denna rädsla som fått henne att be Björn, hennes blivande svärson, att sova över den där natten. Det gjorde henne mindre rädd, och Björn såg praktiska fördelar med det eftersom taxistationen där han sommarjobbade ligger alldeles intill.
         Tillsammans skulle de möta gärningsmännen den där ödesdigra sommarnatten. Natten för schlagerfestivalen, som just Grekland skulle komma att vinna. Vad skulle Maria med den segern till? Själv var hon, både fysiskt och psykiskt, besegrad av detta blinda, vettlösa våld som sex unga män öste över henne. Lördagen som greker över hela världen skulle komma att fira blev för Maria en dag i skräck. Hon vågade inte ens kontakta polisen. Det vågade inte heller Björn. De hade ju fått höra av Fadi, att om de gjorde det, skulle man komma tillbaka, betydligt fler, och döda dem. De trodde på vad han sa. De hade ingen anledning att inte göra det.


Björn.

Björn bestämde sig redan vid fyra års ålder för att bli pilot. Det var en dröm och ett vägval.
Jag har sett Björn som musiker. Hans virtuosa pianospel och trumpetande har vittnat om en människa som med autodidaktens ambitioner och begåvningens grund letat sig genom jazzens rötter fram till ett eget uttryck. Hans språkbegåvning är också omvittnad, men det var känslan av att styra en farkost ovanför marken som lockade och drev honom. Han hade just fått sitt trafikflygscertifikat när han råkade ut för de sex brottslingarna. Han hade kommit till barndomsstaden för att där köra taxi under sommaren, i akt och mening att tjäna in de pengar som behövdes till den påbyggnadsutbildning han hade kvar i Västerås. Den skulle ge honom de nödvändiga tillstånden för att flyga de stora passagerarplanen. Misshandeln hade ett handgripligt, mycket konkret resultat: han fick återlämna sitt certifikat. Inte ens en taxi får han längre köra. Skadan på ögat är så allvarlig att den innebär partiellt synbortfall.
         Maris dotter och han träffas i den gymnasieskola där de båda gått. Det har nog varit kärlek vid första ögonkastet. Genom henne kom också Björn in i en stor släkt, där man upptagit honom som vore han den egna sonen. Maria och Björn har stort stöd av varandra efter det inträffade. De delar en grym erfarenhet.
         Om man konstaterar att Maria är psykiskt knäckt av det inträffade, kan man säga att Björns allvarliga fysiska skada gjort honom rasande. Björn, som väl de flesta känner som en mycket sansad, lågmäld och ödmjuk ung man, ger nu uttryck för ett vitglödgat hat mot förövarna, han talar om att han vill vapenutbilda sig, att han aldrig mer vill sova utan vapen. Han har svårt att sova och måste gå i samtalsterapi.


Sju. Domen och frågorna den väcker.

Domarna kom den 8 augusti. Rickard dömdes till tre års fängelse för grovt rån. Hans bror Daniel dömdes till ett års fängelse för rån. Fadi dömdes till två års fängelse för rån och övergrepp i rättssak. Hemin dömdes till sluten ungdomsvård i ett år och två månader medhjälp till rån. Kader dömdes till sluten ungdomsvård i tio månader för rån. Subhi dömdes till ett års fängelse för medhjälp till rån.
Domarna innefattar också annan brottslighet, i något fall misshandel och grov misshandel, stöld, egenmäktigt förfarande och grov stöld. Alltså: de straff som de sex åtalade fått omfattar inte endast förbrytelserna mot Björn och Maria. De omfattar också misshandel och grov misshandel av tre andra män vid ett annat tillfälle, samt rån och stölder. 
Man kan naturligtvis nöja sig med att säga att alla dessa sex unga män nu är borta från gatan. För en tid framöver kommer de inte att kunna trakassera eller misshandla människor i sin vardagliga omgivning. Men man kan också säga att domarna är mycket milda, om man tar hänsyn till de ovanligt råa och hänsynslösa brotten. Så har t.ex. ett flertal andra människor, vid händelser som i tiden ligger nära de övergrepp som Björn och Maria drabbades av, utsatts för mycket grov misshandel, rånats eller bestulits.
Om häktningstiden får dras av och man dessutom tillämpar halverad strafftid för skötsamma fångar så återstår inte mycket av straffen, inte ens för dem som svårt misshandlat andra. Då uppstår frågan: kostar det inte mer att förstöra livet för andra människor? Slipper man så billigt undan att strafftiden snarare kan betraktas som ett slags rekreation – en välbehövlig paus för människor som verkligen sliter för att göra livet surt för sin omgivning? Det är svårt att inte tänka denna hädiska tanke, och att i dess förlängning fråga sig vad ord som rättsmedvetande betyder. Jag vet att alla dessa sex unga män snart är tillbaka. Och jag förstår att de människor som drabbats av deras kriminalitet fruktar deras återkomst. Därmed kan man också konstatera att de hårdaste straffen gavs Björn och Maria: deras framtid är slagen i spillror, de lever i skräck och oro och har fått bestående skador. De är båda brottsoffer. De har mitt i centrum för sina personliga liv drabbats av tortyr och av den fått lära sig vad verklig dödsskräck vill säga. Frågan för oss alla lyder kanske: vilka slutsatser drar vi av brottsoffrets erfarenhet, och vad innebär i så fall dessa slutsatser för vår syn på förövarna och de omständigheter som lett fram till deras handlingar?

Tiden går. Ett halvt år efter publiceringen av min text i lokaltidningen Kristianstadsbladet. Jag ser ett inslag i en nyhetssändning. Det är Lucia 2005. En femtonårig pojke står åtalad för att ha mördat en fyrtioårig man. Den åtalade tar till orda, han säger: ”Och särskilt du, åklagare Agneta, får ta det fulla ansvaret, det kan hända hemska saker.”
         En jurist kommenterar och säger att det är mycket ovanligt att en åklagare blir hotad under pågående rättegång.
         Den som hotar har mördat. Men han är 15 år. Han är ett barn.



2 kommentarer:

elina sa...

Det var oerhört obehagligt.
Jag har skrivit flera socialutredningar till kriminalvården angående unga kriminella. "Meritlistan" hos polisen kunde vara flera centimeter med 4-5 brott per sida men åtgärderna var noll för de var ju så unga och de följe inga regler. Sedan fyller man 18 och rättvisan börjar svettas.

Föreslog i min utredning (förslaget gör man ihop med skyddskonsulenten) fängelse till en garvad rånade nyss fyllt 18. Domen föll med 3 månaders fängelse samt övervakning. När jag kom hem var jag uthängd i TV sedan i tidningar för stackars pojken var ju barn. Jag hade förstört hans liv med fängelse och min utredning.

Den märkliga effekten av det hela var att pojken rätade upp sig, i alla fall de år jag följe upp honom. Jag ville veta om domen hade någon effekt. Nästa 2 killarna jag gjorde utredning för hade fixat arbete och hade förslag kontaktperson när jag träffade dem. De trodde sig också hamna på fängelse.
Rädsla ska man inte underskatta. Ibland hjälper det.

Thomas Nydahl sa...

Tack ska du ha Elina. Intressant, allt det du berättar.