Birgitta Boucht har utkommit med en ny roman: Dånet i ett ensamt öra. Hon
har gjort det förut, förenat saga och realism, liv och dikt, liksom skrivit sig
in i livets olika åldrar. Dånet i ett ensamt öra har en intressant underrubrik som genrebestämmer utan att begränsa eller skriva läsaren på näsan:
Roman ur gränszonerna, en saga för vuxna.
Ramberättelsen är 89-åriga Tessa avslutande livsdagar i en sjuksäng. Det är i och ur den sängen som berättelserna föds. De kretsar i sin tur kring Tessa i olika skeden av livet. Här möter vi t.ex. henne också som en ung kvinna med problem och drömmar. I ett annat avsnitt, då hon är runt femtio, bjuder hon hem alla männen i sitt liv, samlar dem i vardagsrummet och bjuder dem på whisky som förlöser allt, det är en både rörande och rolig scen. Det som gör Bouchts nya bok riktigt intressant är det faktum att en rad sagoväsen - fast de kunde förstås vara alldeles "på riktigt" - uppenbarar sig för Tessa. De har minst sagt sagolika namn som Till och Tummelisa, men också alldeles vardagliga namn. Det spelar ingen roll om de är flickor eller pojkar, de verkar alla avspegla eller representera olika stadier och vägval i Tessas liv.
Det är ingen tillfällighet att Boucht skriver som hon gör. Sedan länge präglas hennes författarskap av barnperspektiv, sagoberättande och en förmåga att överskrida gränserna mellan ung och gammal, mellan kvinna och man. Varför skulle inte en gammal kvinna kunna se tillbaka på tanken - och leka med den - att istället vara en man? Sådant gör ju Boucht hur elegant och självklart som helst.
Liksom jag tyckte väldigt mycket om och greps av Tusenblad som låg hjälplös i sitt badkar, gör jag det med Tessa, som ändå haft turen att få avsluta i en säng. Men det är förstås aldrig lätt att dö, det vågar jag gissa trots att jag saknar erfarenhet av det. Kanske kan man ändå lära sig lite av Tessa och av Boucht.
Tidigare texter här i bloggen
om Birgitta Bouchts författarskap, bland annat dessa två:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar