lördag 26 mars 2016

Påskafton, några lästips

Peter the Hermit preaching the first crusade. Illustration from An Outline of Christianity 
Jag har blivit irriterad mer än en gång när jag hört europeiska politiker tala om att vår fiende är terrorismen. Det är ju en helt tokig teori. Terrorismen är endast fiendens metod och vapen. Men fienden blir alltmer anonym i den europeiska retoriken. Allt färre vågar tala klarspråk och islam och islamism. På samma sätt förhåller det sig med stamkulturerna och deras omöjliga plats i det moderna västerlandet. Inte heller det ska vi tala om. Det räcker att säga "könsstympning" eller något liknande, så slipper vi en mer djupgående analytisk diskussion. 


Alhambra
Så därför några viktiga lästips för påskhelgen: I Jerusalem Post skriver man om just den bristfälliga fiendebildens konsekvenser. 
You cry like a woman because you couldn’t defend like a man,” said Muhammad XII’s mother as the weeping emir left the Alhambra Palace for the ceremony in which he surrendered to Spain Islam’s last West-European realm.
That was in 1492. Now the pendulum has swung. As Muslims this week again sent Christian Europe running for cover, the one shedding tears was European Union foreign policy chief Federica Mogherini. 
The attackers’ affiliation, motivation and aims became clear shortly after they murdered dozens and wreaked havoc in the EU’s capital: They were activated by Islamic State, which in turn explained through its news agency that it was out to attack “the Cross-bearing nations” – meaning Christendom – and that it has in store for them “black days” that will be much worse than what Europe has so far endured.
Nästa lästips kommer från Svenska Dagbladet. Här handlar det om den franske filosofen Bernard-Henri Lévys nya bok, L’esprit du judaïsme:
Grundtanken i all antisemitism är att juden ställs i kontrast till något man älskar och beundrar. För de kristna var det omöjligt att älska judarna eftersom de dödat Kristus. Några av de stora tänkarna under upplysningen, som Voltaire och baron d’Holbach, framhöll det motsatta tänkesättet; man bör hata judarna inte för att de dödat Kristus utan för att de uppfunnit honom. I slutet av 1800-talet sågs judarna som representanter för plutokratin, ägare av banker och storindustriella företag. De som kritiserade var tidens socialister, vilka endast brydde sig om de svaga och förtryckta. Vid sekelskiftet framträdde dessutom rasbiologin som vetenskap, vilken avsåg att studera de olika männi­skoraserna ur hälso- och ärftlighetssynpunkt. ­Denna pseudovetenskap såg judarna som en oren och smutsig ras jämfört med den sunda och vackra ariska rasen. Detta gav Hitler stoff till att planera ”den slutliga lösningen”.
För Lévy utgör inte ens hitlerismen något slut­giltigt skede. Den dagsaktuella kritiken riktas framför allt mot staten Israel, som ses som rasistisk och fascistisk. Judarna, som tidigare var offer, betraktas som bödlar. De som går ännu längre ställer frågor kring Förintelsen: är siffrorna exakta och stämmer det som skildrats om Auschwitz överens med verkligheten? Och vad är sex miljoner jämfört med det antal som dött i 1900-talets två världskrig? Och hur kan judarna anse att Förintelsen ska hållas som ett ständigt levande minne? Det hindrar oss, menar man, att se andras lidande – till exempel palestiniernas – som befinner sig i den yttersta misär.

Mitt tredje lästips rör just stamkulturen. Det är Paulina Neuding som intervjuar juridikprofessorn Mark Weiner:
– När vi talar om hedersvåld, måste man förstå vilken typ av heder det är frågan om. Det handlar inte om en enskild mans, eller ett enskilt hushålls heder, utan om en klans kollektiva heder.
– Hederskultur växer ur en ordning baserad på släktförhållanden. Om man inte inser det, och att det är drivkraften bakom fenomenet hedersvåld, ser jag inte hur det kan bemötas effektivt.
Han upprepar kritiken mot den svenska samhällsdebatten.
– Bland amerikanska akademiker är Sverige starkt förknippat med samhällsvetenskaplig forskning, och en lång tradition av att tillämpa empirisk samhällsvetenskap i praktisk politik. Nu ser man i stället att det i Sverige finns en total ovilja att erkänna de mest basala, vetenskapliga fakta – som exempelvis grundläggande fakta om kulturella skillnader, hur stabila kulturella värderingar tendererar att vara över tid, och hur motståndskraftiga de är mot försök till påverkan utifrån. Allt detta är väldigt basalt, vetenskapligt sett.


2 kommentarer:

Leonardo sa...

Thomas! Ann Heberlein skriver i dagens G-P under rubriken "Vi måste tala om islam". Kanske har även Heberlein vaknat upp?

Thomas Nydahl sa...

Tack ska du ha, jag läste texten tidigare idag och den var i allt väsentligt bra.Jag tror att vi ser ett mindre skred i den svenska offentligheten nu. Några få som har tillgång till spalterna skriver med yrvaken insikt. Och det är förstås bra.