onsdag 6 januari 2016

Rätten att vara oförskämd

Här sitter en som dömdes till fängelse för att han hade fräckheten att vara oförskämt poet. Joseph Brodsky hette han.
I Expressen skriver författaren och Akademiledamoten Per Wästberg:
USA:s president slutar sina tal med "God bless America". Otänkbart i Frankrike. Gud är privat eller inte alls. Femte republikens författning 1958: "Republiken varken erkänner, avlönar eller understödjer någon religion." Den sekulära staten är den religiösa frihetens garanti.
Den frihet som låter Charlie Hebdo publicera sina karikatyrer är samma frihet som tillåter muslimer att öppet uttrycka sina åsikter. "Det är en grundläggande skillnad mellan friheten att vara oförskämd och rasism, antisemitism, förintelseförnekande", påpekar premiärminister Manuel Valls.
De fria andarnas debatt, kritik och skärmytslingar imponerar mer än vanligt i attentatens spår. Franska intellektuella tröttnar inte på att analysera och filosofera; böcker och essäer strömmar till bokhandeln. Enbart om IS finns med ens ett tjugotal studier. Friheten att söka kunskap - bortom propaganda och totalitära ridåer - förefaller starkare än någonsin. 
Så kan man förstås se på saken. Men det Wästberg skriver har en väsentlig hake, och den finns i citaten från Manuel Valls. Jag ställer frågan: vem ska avgöra vad som är oförskämt? Vem avgör vad som är rasism? Är det inte precis den sortens definitioner som göder islamismen? 

I många år nu har islams förespråkare, i Frankrike som i Sverige, hävdat att varje form av kritisk synpunkt på profeten och Koranen per definition är hädelse och kränkning, det vill säga i högsta grad en oförskämdhet. Och rasister har alla vi  kallats som kritiserat, analyserat och/eller angripit islam (på samma sätt som vi i vår ungdom stod för en grundläggande kritik mot den kristna kyrkan, inget nytt under himlen med andra ord). 

Vore det inte bättre att rakt  på sak, utan förbehåll och ursäkter hävda yttrandefrihetens principer, och i så fall också stå emot dem som hävdar att det vi sekulära sagt eller skrivit har skett i just den andan, utan minsta hänsyn till imamer eller andra mörkermän, inklusive de mordiska. Det som högtidligt kallas för "den fria åsiktsbildningen" är sannerligen ingen självklart så länge de mordiska gudsmännen ges tolkningsföreträde.