En söndag i jazzhavet och tystnaden

Det är bara jag och Lionel Hampton kvar i rummet nu. Jag byter ordet ensam mot ordet fridfullhet. Musiken jag vistas tillsammans med i rummet vill mig bara väl. Hamptons vibrafon och mitt eget darrande jag samkörs i en andning som alltid hittar fram till sorglösheten.

Tystnaden är enda alternativet. I tystnaden befinner jag mig efter den milda musikstunden. Musiken som alltid varit mitt sällskap sedan jag i förortslivet förstod vad den kunde vara. För att skydda mig mot höghusdårskapens alla mullrande basgångar och vansinnesvrål hittade jag till kammarmusiken och barockens alla vilorum.

Söndagen blir en dag av yttersta lättja. Först vid havet, sedan i rummet med Hampton.