Mohamed Omar: Natt öfver Upsala (Aguéli förlag)

Ingen behöver tvivla på Mohamed Omars lyriska ådra. Han var rentav en uppburen poet. När han återkom till poesin med Skymning över Upsala fick den förvisso ett antal mycket positiva recensioner, både i bloggosfären och i pressen. Men den borde ha rönt betydligt större uppmärksamhet.

 

Nu kommer uppföljaren Natt öfver Upsala. Från skymningsdikterna går Omar nu in i den upsalienska natten med fyra rejält långa prosadikter. Helt kort om genrebestämningen vill jag säga att jag finner den oväsentlig. Detta är ju varken prosa eller poesi utan en blandform i berättandets tonläge.

De fyra texterna heter Svenska Institutet för missionsforskning, Pasolini kom aldrig till Uppsala, Jag hittar inte den hängde samt Finn Malmgren vid vansinnets berg.

 

Det intressanta med den nya boken är inte minst den personliga förankringen i en stadskultur. Där visar Omar hur hans liv formats av en kunskapstörst vid sidan av de akademiska institutionerna. I den första texten är han en mycket ung man som gör sin praktik på Svenska Institutet för missionsforskning.

Där konfronteras han inte minst med ett kolonialt förflutet och en fundamentalistisk kristendom och dess syn på tredje världens människor. Ledigt och logiskt leder det honom in på den egna historien med en avliden pappa med iranskt ursprung och en fosterpappa som blev den man som uppfostrade honom tillsammans med mamman, har afrikanska rötter. I en fint formulerad knorr visar Omar hur swahilin kan hänga ihop med persiskan, och varför det förhåller sig så.

I Pasolini kom aldrig till Uppsala tycker jag att jag hittar Omar när han är som allra bäst. Det rör sig huvudsakligen om en litterär fantasi vars innehåll jag inte vill avslöja, men fantasin har som i all bra dikt en krok som hänger ner från den verkliga världen. Omar kan sin Pasolini och när han fantiserar så gör han det utifrån dennes verkliga arv i filmens värld. Att dikten också formas till en appell riktad mot islamismens förhärligande av våldet gör den ännu viktigare:

”Puritanen vill utplåna alla spår/ efter de förislamiska arabernas dyrkan/ av ’Guds döttrar’, Uza, Lat och Manat/ men också alla spår efter muslimernas dyrkan/ av helgon, gravar, träd och talismaner./ 

Han vill ta bort orenheten i religionen/ vilket inte går utan att man också tar bort religionen.”

Nästa strof inleds med orden ”De ortodoxa teologerna har förklarat/ varför Satan ska hållas för fiende: han tänkte.” Där finns också en nyckel till Omars nu så rationella analys av religiösa traditioner. Det är därför lätt att förstå varför han tyr sig till Pasolini.

I Jag hittar inte den hängde möter vi de två ynglingarna Paolo och Johan, båda födda 1985. Här rör vi oss mellan estetiska och moraliska spörsmål och går ganska omedelbart in i en av Omars passioner. Den är förankrad i Sherlock Holmes värld och hur relationer och förlopp kan följas på Facebook, där man ju är ”vän” med andra. Dikten mynnar ut i T.S. Eliots Det öde landet. Död följer berättelsen fram mot slutet.

Finn Malmgren vid vansinnets berg är väl bokens märkligaste text. Vem är nu denna Malmgren? Enligt Omar följde han med ett luftskepp till Nordpolen 1928. Han dör och blir ”en hjälte och martyr”. Någon menar att han mördades. Här kommer en annan av Omars favoriter in i handlingen, nämligen författaren H.P. Lovecraft. Inte heller här kan jag säga så mycket om handlingsförloppet, det vore att förstöra en spännande läsning.

Skulle jag sammanfatta kunde jag säga att Mohamed Omar med nya samlingen visar vilken spänst det finns i hans blandning av realiteter och fantasier. Han har en alldeles egen ton i sin texter och den övertygar mig om att han kunde utvecklas till en verkligt framstående berättare. Om man väljer poesins eller prosans väg är mindre intressant, eftersom han redan här visar att formen ytterst underordnar sig innehållet.