Ideologier och skräckvisioner

Indisk stadsmiljö 2006. Foto: Astrid Nydahl

E.M. Cioran skriver i Utopins mekanism, i Historia och utopi (Symposion 1992, översättning av Jon Milos):

"Ett stort steg framåt togs när människorna fick klart för sig att de måste förena sig och organisera sig i ett samhälle för att bättre kunna plåga varandra."

Som alltid hos Cioran finner man ju tankegångar som efter ett sådant påstående går djupare in på vad det handlar om. Cioran har konstaterat att ideologierna tar vid där man tröttnat på traditionella värden:

"När tiden är inne för en ideologi bidrar allting till att den lyckas, till och med dess fiender; varken polis eller polemik kan hejda dess expansion eller förhindra dess framgång. Den vill och kan förverkliga sig, växa fram, men ju mera framgångsrik den är, desto större risk löper den att tunnas ut. Så snart den kommit till makten töms den på sitt innehåll, dess resurser uttöms och de löften om frälsning den givit urartar till svammel eller till en skräckvision."

Jag tror att Cioran här som bäst beskriver det vi går igenom i den postmoderna epoken på ett globalt plan. De två stora mordiska ideologierna kommunism och fascism är mer eller mindre bortsopade. Islamismen har först framträtt som en väckelse för att sedan bli en mordapparat på en ideologisk grund som inte är olika de tidigare.

Cioran skrev denna bok 1960. Vi befann oss i det kalla krigets epok men fascismen, sådan den gestaltat sig i Italien och i form av nationalsocialism i Tyskland och dess lydstater var krossad, dödslägren öppnade och nedlagda, så att de mördade kunde räknas. Så var det inte med kommunismen. Tvärtom blomstrade den som en ideologisk motor, organiserad och finansierad från Moskva och Peking, i avkoloniseringen och i tredje världens alla frihetsrörelser (som sedan, vid makten i Afrika och Asien, skulle urarta "till en skräckvision" för att tala med Cioran). Därtill fortsatte Gulag-systemet att verka, liksom den kinesiska varianten av fång- och dödsläger.

Islamismen är på intet sätt ny, men efter 11 septemberattentaten kan ingen längre hänvisa till okunnighet. Parallellt med denna förverkligade ideologi pågår kampen om supermakts-herraväldet. I såväl Kina som Ryssland styrs makten utifrån nationalistiska ideal grundade i en forntida stormakt, samt både ett upprätthållande av gamla och utökade nya intressesfärer, i det ryska fallet inte minst de nationer som ingick i det forna sovjetiska imperiet. Ukrainakriget bör ses mot den bakgrunden. Mot dessa tycks inte USA ha annat att erbjuda än ekonomiskt fördelaktiga villkor samt vapenmakt och nya allianser. Den närmast panikartade utbyggnaden av Nato bör ses som en av flera spelbrickor. Den europeiska politiken med inval av konkursmässiga nationer i EU återspeglar en liknande strategi, som på kort sikt öppnat inte minst Sveriges gränser för tiggande, urfattiga romska rumäner och bulgarer i snart sagt varje mindre samhälle. Vad den politiken kommer att leda till på längre sikt vågar man nästan inte tänka på.

Vi vet bara alltför väl hur det ser ut när en ideologi verkar och hur de reella maktsystemen plågar varandra. Inte behöver vi vänta på skräckvisionerna, det räcker att vi ser oss omkring.