Jag har också och inte minst uppskattat hans texter riktade mot den svenska ängslighet som går under det luddiga namnet politisk korrekthet, vilket för övrigt är temat för en antologi han redigerade 1998. Som kulturjournalist på Dagens Nyheter satte Landin ofta avtryck som den där annorlunda rösten, den som inte sjöng i kör med huvudstadens alla inställsamma medieideologer. Så fick ju Landin också lämna tidningen när de stora avskedsvågorna kom.
Nu romandebuterar Per Landin med Kan du inte säga något snällt istället (Atlantis). Det är en ganska kort
men mycket förtätad och gripande berättelse han bjuder på. När jag ser platsen
för detta kammarspel ser jag också ett landskap som Landin själv är mycket
förtrogen med, nämligen det västskånska på Bjärehalvön.
Denna scen erbjuder
också många sensuella och vackra naturskildringar, men man ska aldrig låta sig
förledas av deras skönhet. I landskapet lever några människor som plågas av
barndomstrauman, missbruk och stark ångest. Inte minst gäller det huvudpersonen
Peter Magnelius.
Peter M. har en syster. De är allt annat än överens om
hur de ska förvalta det ärvda fritidshuset vid havet. Modern – vacker som
Ingrid Bergman - är den sista som kastar sin skugga över dem. Trots väldigt
besvärliga relationer med både henne och fadern betraktar han sin barndom som lycklig
och privilegierad eftersom det ”ju blivit människa även av honom”. Peter M. är
teaterregissör men har yrkeslivet bakom sig. Under den framgångsrika ytan finns
något annat. Tabletter och alkohol stillar hans oro och ångest. Bara på
tennisplanen känner han sig säker.
Romanen pekar åt två håll. Det ena leder ner i
barndomen. Det andra leder framåt, mot något som ligger bortom sommarmånaderna
i huset på Bjärehalvön. Vi ser en man som tycks uppfylla alla
medelklasskriterier, både socialt och ekonomiskt. Men ju bättre vi lär känna
honom, desto mer förstår vi av det som verkligen utspelar sig inom honom och
som också gestaltas som en konkret dödslängtan.
De fysiska plågor som drabbar honom bidrar förstås
inte till en förlösning, inte heller hans problematiska relation till kvinnor
och sexualitet. Det vibrerar av lust och längtan ibland, men det mesta tycks rinna ut i sanden.
Utan att avslöja för mycket om romanens utveckling och
slut kan jag säga att Per Landin lyckas visa precis hur sprickorna ser ut. I
detta lilla format blir det som en bild som för läsaren hänger sig kvar: solen
lyser över sommarnöjet, bryggan och badgästerna, men trots det vita och starka
ljuset finns det svarta moln. Molnen förmörkar människornas inre och gör dem mer eller mindre oförmögna att förändra sina liv.
