Sydafrika: regnbåge eller svart himmel?

Disa Håstad: Brusten regnbåge. Mandelas krossade dröm (Bonniers)

Lever du, liksom de flesta svenskar, i illusionen om att det finns ”ett nytt Sydafrika”, att landet efter apartheid blivit ”en regnbågsnation” där det råder harmoni mellan svarta, färgade och vita, och att ANC med demokratisk nit arbetar för att göra landet till ett föredöme? Vill du leva kvar i den illusionen? Då ska du inte läsa Disa Håstads nya bok. 

Den har tyvärr en alldeles missvisande underrubrik, som påstår att det som sker är ”Mandelas krossade dröm”. Vad Håstad visar i sin bok är nämligen att Nelson Mandela inte alls var den människa som helgonbilden av honom skapat. Han var, visar Håstad med en rad konkreta berättelser, en kallhamrad politiker, hårt uppbunden av det sydafrikanska kommunistpartiet och det ANC som ville enpartistat och våldsamt undertryckande av motståndarna, och som understödde och själv organiserade grovt våld mot sina opponenter.

Hur har det blivit så här? Och varför lever vårt eget land i vanföreställningar och propagandistiska lögner om ANC:s Sydafrika?

ANC är den äldsta organisationen i Sydafrika som gått emot den vita överhögheten, grundades redan 1912. Det gav förstås organisationen tyngd. Men det fanns i modern tid andra organisationer. En var Steve Bikos Svarta medvetenhets-rörelse, en annan var zulupartiet Inkatha. De förbisågs avsiktligt när opinionen i Europa började växa. Svenska politiker på besök i landet för att sondera inför biståndsarbete erkänner att de hade en negativ syn på Inkatha ”redan innan”, men att de ”kanske påverkats av andra.” ANC fick bli motståndets enda ansikte och Mandela ikläddes något som inte var olikt en Messias-mantel. Hans långa tid i fängelse var starkt bidragande orsak, men i Sverige bortsåg man helt från andra fångar som tillhörde andra organisationer.

Vad hände under övergångstiden sedan Mandela frigivits? Vi vet att förhandlingarna mellan de Klerks regering och ANC ledde fram till en regering som representerade både det gamla och det nya. Men vi vet förbluffande lite om det fula spelet bakom kulisserna. Håstad skildrar det ingående, och det är så mycket man lär sig att man häpnar. Har den här typen av uppgifter medvetet undanhållits oss, eller är det bara slentrian som släppt igenom ANC-versionerna okritiskt? Sådana frågor lär vi inte få svar på, men de måste ställas. Håstad ger däremot många svar genom sina samtal, intervjuer och iakttagelser i Sydafrika. Hon ställer olika versioner av verkligheten mot varandra och sprickorna blir så uppenbara.

Disa Håstads bok innehåller något annat som jag tycker är viktigare: grundliga och djupt personliga skildringar av det land som har världens största inkomstskillnader, där en nyrik överklass – just det: ANC-politiker – vältrar sig i lyx och en slumbefolkning, gigantisk och utarmad, som lever i ”hus” där råttorna om natten springer på de sovande barnen och där möglet växer på väggarna och sextusen människor ska dela på sex utedass. Det är chockerande och ytterst lärorik information.

Vill man förstå lite mer av vad som hänt med det nya Sydafrika ska man läsa Disa Håstads bok. Om man inte gör det får man hålla till godo med mainstream-medias halvsanningar och lögner och leva kvar i illusionen om ”regnbågsnationen”.