Parismassakern i ny viktig analys

Landön 16 januari. Foto: Astrid Nydahl

Nu är det "högspänning" i stora delar av Europa. När en uppenbarligen störd person tar gisslan på ett postkontor i Paris utlöser det storlarmet. Naturligtvis. Inget annat hade kommit på tal. Och det gäng som sköts i Belgien natten till fredagen hade polisuniformer i sitt näste. De hade säkert lyckats med det de avsåg; att kidnappa en polis och inför rullande kameror halshugga personen i fråga. Sådana filmer har nu högsta status i IS. Medan allt detta pågår skrivs och publiceras det spaltmil med smörja. Så kallade "analyser" som sist och slutligen alltid leder till apologier och hummanden. Hade vi förväntat oss något annat? Nej, inte jag, eftersom jag har en livslång erfarenhet av den vänsterliberala opinionen på kultursidan och dessutom en likadan när det gäller ledarsidorna, alldeles oavsett vad tidningen ifråga påstår sig representera.

En av de få, verkligt viktiga analyserna av massakern i Paris och hela konfrontationen mellan våra länder och islamisterna har skrivits av Joakim Andersen, här kan du läsa hela hans text, men jag väljer nu bara att ge några exempel på hur han resonerar:

"Vi kan inledningsvis identifiera en politisk fiende till Europa i form av den jihadistiska miljö gärningsmännen tillhörde. Det är sådana jihadister som nu kämpar på slagfälten i Syrien, i Irak och i Nigeria. Inte sällan finns det fullt legitima intressen som bidrar till dessa strider, som den sunnitiska minoritetens marginalisering i Irak. Som traditionalist kan man också förstå det inslag av reaktion på den moderna världen, dess maktförhållanden och dess dekadens som driver många jihadister. Problemet är de metoder som används, i synnerhet behandlingen av olika kategorier av ”otrogna”. De kan summeras i orden ”konvertera eller dö” och ”lyd oss eller dö”, och en urskiljningslös inställning till civila. När dessa metoder nu appliceras även i Europa, morden i Frankrike är förövrigt inte första gången, är det en krigsförklaring. Det innebär, bortsett från den mänskliga tragedin, en utmaning av den politiska suveränen och våldsmonopolet som inte kan accepteras. Om det accepteras kommer det leda till en parallell de facto politisk auktoritet, parallella lagar, vilka ingen valt demokratiskt."

Och lite längre fram i artikeln:

"Vad vi också kan notera är att det inte finns någon egentlig dialog mellan Väst och islam. Även här bär politisk korrekthet ett tungt ansvar. Det finns muslimer vilka lärt sig vad man ska säga i offentligheten, med referenser till ”rasism” och ”islamofobi”. Dessa säger inte sällan helt andra saker internt, vilket givet den politiska korrektheten är fullt logiskt. Etablerad media är normalt inte särskilt intresserad av vad dessa säger internt, vilket både möjliggör dubbelspelet och göder ”islamofobin”. De muslimska talesmän vilka tar avstånd från terrordåden, och ofta har värdefulla saker att säga om allt från geopolitik till ekonomiska system, som sunnitiske Imran Hossein och shiitiske Sayyed Nasrallah, ges heller inget utrymme i media. Normalt varken i etablerad eller alternativ, vilket bidrar till intrycket att muslimer antingen ljuger eller stödjer terror. Överhuvudtaget är politisk korrekthet dialogens död och mediering. Den bygger på ointresse för gruppers reella intressen, och överdrivet intresse för hur de framför dessa intressen. I ett mångetniskt samhälle är detta ändamålsenligt på kort sikt, men livsfarligt på längre sikt."

Det Andersen pekar på här har jag betraktat som ett faktum länge nu: dialogens död. Det var en starkt bidragande orsak till att jag för alltid slutade skriva i svensk press. Utan en dialog försvinner också vaksamheten. Kunskap kan man skaffa sig, men ofta utgör ren lathet ett hinder för den. Politisk rädsla är inte lika vanlig som latheten. När den kombineras med en önskan om att vara till lags leder det till just den situation vi upplever i dagens Europa. Sedan natten till fredagen skriver vi också in Belgien och Tyskland i det aktuella skeendet. Måtte detta vara en vändpunkt. Om inte så undrar jag hur mycket man kan sova sig igenom innan mördarna knackar på den dörr vilken man själv tror sig leva i trygghet och säkerhet bakom.