Att ramla i snöhalka eller läsa sig till förståelse

Landön 27 december. Foto: Astrid Nydahl

När man stiger upp och in i ett nytt år räcker det att se ut genom fönstret för att vara förvissad om att allt är sig likt. Världen är densamma. De grå molnen med. Regnet. Den svarta asfalten. Ljuden och tystnaden. Spisen i köket där samma mat ska lagas.

Var ser jag det förändrade? Mest i det liv som kallas "det lilla" därför att det handlar om familjekretsen. Där är förändringen dramatisk och smärtsam. Men den är också kärleksfull och löftesrik. Det som nästan krossade oss förde de små barnen närmare. I sitt nyårssamtal på telefon mitt i natten sa mitt barnbarn Vera: "Det är tur att vi har dig morfar". Jag bär de orden med mig, de är både uppfordrande och glädjande. Och så är det ju jag som har tur, vad skulle jag gjort utan dem?

I Gloria Gervitz fantastiska diktsamling Migrationer (i svensk översättning av Ulf Eriksson och Magnus William-Olsson) heter det:

"och jag är ensammare än jag någonsin föreställde mig
äldre än jag någonsin föreställde mig

(...)

utströdda ord
som en dag skall växa i min aska"

Hennes dikter pendlar mellan livet och döden. Som när hon talar om "de mörkaste rosor knoppas i minnet" i dikten som slutar:

"och denna nostalgi
som knappt rör vid köttet
men plågar själen"

Den plågade själen finns i den levande människan. Den plågade själen följer henne fram till graven. Migrationen kan vara en inre resa, den kan vara fysisk, men den låter sig alltid skildras i dikten.

Boktiteln - Migrationer - får mig att tänka på det som utspelat sig under nyårshelgen i Östersunds-trakten. En buss med syriska flyktingar som vägrar stiga av. De klagar på kylan och snön och "att det inte finns en stor stad". Jag undrar vad människohandlarna ger för fantasibild av Sverige till de från kriget flyende syrierna. Tror de att Sverige står redo med allt för alla? Om jag flydde ett krig skulle varje tak över huvudet vara bättre, oavsett var. Om valet står mellan fallande bomber och snöhalka skulle det vara lätt.

Migrationer är inte alltid lika varandra. Flykten borde beskrivas annorlunda, men blir med bussockupanterna en symbol för hur allt kantrat och flutit iväg på drömmarnas hav.

Jag vet att Sverige är verkligt, inte en dröm. Jag vet att det nya året kommer att bjuda på många prövningar.