Finlandsvenska Birgitta Boucht minns liv och skrivande

Man ska inte recensera sina vänners böcker, särskilt inte om man själv omnämns i dem. Finlandsvenska Birgitta Boucht är sedan två årtionden en vän och en förbindelse för mig i det svenskspråkiga Finland. Under alla dessa år har jag förstås läst allt hon skrivit. Och jag hade med henne i min bok Skrivandets portar som djupintervjuade och porträtterade tio nordiska kvinnor i litteraturen. Men man kan förstås redovisa sin läsning. Berätta om en bok som gjort starkt intryck. Det har jag också gjort genom åren, med fler än en nära vän och kollega.

Nu har jag läst Bouchts memoarer, Förklädd och naken, som är en både tät och rik bok, full av dråpligheter som kontrasteras mot svarta minnen från både barndom och vuxenliv, minnen av vad dåliga familjerelationer, alkoholism, sjukdom och ensamhet ställer till med. Eftersom mycket av det hon berättar är känt för mig sedan tidigare koncentrerar jag mig på några särskilt fina kapitel och berättelser i boken.

Läsandets eld är en berättelse om den passion och nödvändighet som litteraturen föder i en människa. Här berättar hon om Elsa Beskows betydelse, om broderns alla Bigglesböcker och Worrals, skapad av samme författare. Sedan blev det ryska klassiker. Här leds vi varsamt in i hennes reseberättelse från Bagdad, dit hon kommit för att delta i en poesifestival 1988. Hon råkade ut för precis samma sak som jag själv gjorde i Libyens huvudstad Tripoli 1983: hennes fotograferande ledde till att polisen arresterar henne! Det hela slutar ändå bra. Själv gick jag fotograferande med min albanske vän Daniar, när fyra väpnade män stormade mot oss från en bil som dök upp från ingenstans. Vi hade våra namnskyltar på arabiska, där det framgick vilka vi var. Men skräckfyllda minuter hinner gå när man står mitt emot sådana män i en diktatur.

I rätt omfattande avsnitt i boken berättar Boucht om sitt eget föräldraskap, om äktenskap och en allt intensivare aktivism i freds- och kvinnorörelser. Det hon där skriver är viktiga historiska pusselbitar till ett stycke europeisk politik som  idag känns både fjärran och okänd - trots den nya tidens alla konflikter och maktkamper.

Via berättelsen om alla de underfundiga och mycket roliga sammanslutningar Boucht bildar med sina väninnor - Syföreningen som aldrig syr, Lugn och ro, och den oöverträffade Sämsta tänkbara sällskap, samt avsnitt om sin egen cancersjukdom, kommer hon i en del på slutet av boken in på märkvärdiga och äventyrsfyllda resor. Just dessa berättelser är så fint skrivna, med ett språk och en attityd som är kongenial med platserna och skeendena.

Jag vet att jag särskilt kommer att återvända till Resor, rastplatser. Hennes porträtt av vännen Nina Burton är gripande, liksom den rumänska resan och den tunga bestigningen av Kilimanjaro. Det är texter som får mig att häpna över mänskligt mod och fysiska ansträngningar som ligger långt bortom vad jag själv gjort i livet - med undantag för några tyska och albanska berg och brant sluttande kvarter i Lissabon. I en liten text om besöket vid Pentti Saarikoskis grav i nya Valamo skriver hon några rader som kan stå som symbol för hela hennes memoarbok:

"Vad är det vi vill, vi som hänger upp saker på främmande mänskors gravar? Som vallfärdar till platser som inte finns? Jag vill tacka för den vackra dagen, för att Valamo var så kravlöst, för att jag fick vara så utslagen som jag var. Jag vill också tacka för att jag fått ytterligare en plats att minnas, ett ställe där det kändes rätt att vara författare."

Just så skriver hon sig igenom minnena. Det är vackert, ödmjukt och inger respekt.