Jag vill idag bara citera en text som gjorde så oerhört starkt intryck
på mig under onsdagens långa timmar av mörker, grubblerier och
tröstlöshet. Den är skriven av Kristoffer Leandoer i Svenska Dagbladet
och handlar om den franske författaren Hubert Lucots gigantiska
autofiktiva projekt. Texten finns där på kultursidan i sin helhet. Den
inledande delen bär jag med mig som ett memento inför det som komma
skall.
Jag går, jag lever heter hans bok. Vad kan jag sätta emot det nu?
Klockan
tjugo över två på natten
till den 9 augusti 2011 ringer telefonen hemma hos Hubert Lucot i Paris.
Samtalet blir kort: ”Jag är nattsköterskan. Er fru avled tjugo minuter efter
midnatt, kom och hämta hennes smycken.” Det är
slutet – även om boken ”Je vais, je vis” (Jag går, jag lever, Editions POL)
slutar först några veckor senare när Anne-Marie Lucots aska sprids i Medelhavet
av sonen Emmanuel – på den infernovandring som inletts 600 sidor tidigare med
den undersökning som leder fram till besked om en cysta på bukspottskörteln,
och därifrån går det raskt utför: ”Je vais, je vis” är en obönhörlig vandring
genom dödsskuggans dal, en resa med enkel biljett till strålningens och
cellgifternas allra nedersta krets. Till slut tar paret Lucot i ren förtvivlan
kontakt med en schweizisk dödshjälpsklinik, Anne-Marie talar med galghumor om
att hon ser fram emot en romantisk död i bergsmiljö, men faller i koma innan de
hunnit ordna resan dit.
På radiumkliniken går Hubert och Anne-Marie under benämningen
”kärleksparet”. (Det är svårt att inte associera till Michael Hanekes äkta par
i filmen ”Amour” från 2012.) De hinner fira sin femtioandra bröllopsdag. Hubert
påstår själv att hon är det han velat mest i livet: hon replikerar syrligt att
han velat bli berömd minst lika gärna. Hon anklagar honom för hans narcissism
och exhibitionism och påpekar att som patient är det faktiskt hon som nu står i
centrum. Han är odräglig i sin fåfänga men registrerar samtidigt öppet varje
prov på denna sin odräglighet, som när han efter en nära väns begravning
konstaterar att han hållit ett ”lyckat griftetal”. Han noterar, när bokhandeln
inte tagit in hans böcker, att de inte säljer – men springer också runt halva
Paris när Anne-Marie vill ha en särskild sorts bakelse. Han konstaterar i ett
av alla väntrum på sjukhus han får sitta i att han ägnat halva livet åt att
vänta på henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar