Per Helge: Mellan prärien och evigheten. I spåren av Thoreau och nature writing (Carlssons)

Wendell Berry, som avhandlas i boken.

Jag har sagt det förut; man ska inte recensera sina vänners böcker. Men så tänker jag, att det jag skrev om Birgitta Bouchts självbiografi alldeles nyss mycket väl kan tas för en recension. Så här vågar jag mig på att ändå skriva några rader om min gamle och nära vän Per Helge, när han nu äntligen fått ut sin bok Mellan prärien och evigheten. Jag hade förvisso läst manuset redan men det är verkligen en helt annan sak att nattetid i ryggläge läsa den färdiga boken.

 

Boken är resultatet av flitig läsning och omfattande bilkörning i USA, från Chicago och västerut. Sammanlagt tusen svenska mil genom landskapen och städerna, med besök hos poeter och släktingar, med tusentals sidor poesi och prosa läst under åren före resandet.

Låt mig säga att det här är en för svenska förhållanden högst märkvärdig bok. I flera avseenden är den det. För det första ger den oss kunskap om författarskap som det verkligen inte hojtas om här i Europa. För det andra fördjupar den sig i många av dessa författares civilisationskritik, deras grundläggande förståelse för vad jorden tål och inte tål. Och för det tredje ger den oss en svensk landsbygdsvinkel på de stora frågorna om hur vi lever och verkar i det postmoderna maskinsamhället.

Allt tar avstamp i Thoreau. Det är en bra utgångspunkt, för i hans Walden hittar vi frågeställningarna som senare generationer ägnat sig åt. Men Per Helge sidobelyser också allt han läser och reser i utifrån det amerikanska begreppet ”nature writing”. Om begreppet kan man läsa utförligt här, som om det mesta, men en googling ger många intressant träffar 

Flera av författarna i boken har Per satt i mina händer. Jag har läst dem och förundrats över hur mycket ”nytt” och ”okänt” det finns i ett USA som vi mest bara ser speglat i de stora krigens och den stora underhållningsindustrins världar.

Här kan man med fördel gå vidare till sådana som Wendell Berry, Ted Kooser, Paul Gruchow, Terry Tempest Williams, Edward Abbey, Barry Lopes, John Haines och många andra. Och så kan man sätta sig i baksätet och resa med författaren i både nya och gamla världar. Jag tycker att det är så sympatiskt att vi här också får oss berättat indianernas historia, så att de europeiska nybyggarna inte framstår som något annat än det de är (och var). Och vid sidan av allt annat är detta ju också en självbiografiskt färgad berättelse om gamla och senare förbindelser mellan de småländska utvandrarmiljöerna och de nya svenskbygderna i Amerika. Det skänker en rik berättelse ännu mer av substans och jordnära relationer till det skrivna.