söndag 16 mars 2014

Yahya Hassan: Yahya Hassan (Norstedts, översättning av Johanne Lykke Holm)

Nu är den här på svenska, Yahya Hassans debutdiktsamling som i danskt original bara bär hans namn. Jag behöver väl inte säga att denna unga man, blott nitton år, kommen ur en muslimsk, palestinsk invandrarmiljö, väckt ett ramaskri med sina dikter. De vänder sig mot föräldrarnas hyckleri, mot brottsligheten som kombineras med skenhelighet, mot bidragsbedrägerier, mot falska auktoriteter och den egna uppväxten med hugg och slag och en spirande brottslig bana. Allt detta har ju tröskats tusen gånger redan. Och här i vårt land har förhandstexterna visat hur bleksiktigt korrekta debattörerna är, som om de inte på villkors vis ville att någon tar i de svåra ämnena, och om det görs ska det helst inte vara en "blatte" bakom orden, ty då går han eller hon "rasisternas ärende" (jodå, på den låga nivån är det). Så härmed tyst om "debatt" och "indignation". Låt mig istället säga något om Hassans poesi. För det första är den rasande utåtriktad. Den är som skriven i ett skrik. Den är hatet, föraktet och vreden överförd till versalt formulerad poesi. Det fungerar för det mesta. Ibland är det mindre lyckat, men oftare än så är det lysande, starkt och drabbande.

Har man själv levt i en förort – de malmöitiska är intill förväxling lika de danska – så vet man vad Hassan talar om. Och han påminner mig om varför det är omöjligt att leva där. Bokens avslutande långdikt är i sig värd uppmärksamhet; i den ryms ett helt ungt livs förtvivlan och vrede.

Översättningen har sina skavanker. Särskilt irriterar jag mig på de många felen rörande danskans pædagog, som i tid och otid översätts pedagog. Det är ju inte riktigt! Hassan kan syfta på allt från lärare till socialarbetare eller fängelsepersonal. Om det blir en andra upplaga – och det får man väl hoppas – måste dessa fel korrigeras för att göra dikterna rättvisa.

I en intervju i Svenska Dagbladet kunde man läsa:
Sedan du blev en offentlig person i oktober har alla möjliga människor använt dig för att föra fram sina åsikter. Vad tycker du om det?  – Det är de fria att göra, så länge de själva tar ansvar för vad de säger. Jag ansvarar för mina dikter, men inte för andras tolkningar. Det skulle vara som om du gick in affären och köpte en toarulle, och sedan ställde toarullen till svars för att du använde den i köket, till din röv eller för att torka upp en spya med. 
Här nämner Lars Gustafsson Hassans bok i en Expressenartikel om Sartre och Pessoa.
Här recenserar Jesper Olsson i Svenskan.

4 kommentarer:

annannan sa...

Det var ett inslag med honom i Lundströms bokradio (verkligt bra personligt och annorlunda radioprogram) förra lördagen och jag blev ganska fascinerad. Det är så uppenbart att han är oerhört begåvad, en sådan där person som bara måste bli författare var han än vuxit upp.

Thomas Nydahl sa...

Jag tror du har rätt i det. Hans röst är hans egen och erfarenheten den vuxit fram ur leder till ett självklart uttryck: diktens.

Anonym sa...

Dilemmat:
Ung begåvad poet, föräldrar invandrare, uppvuxen i getto.
Vänstern förväntar sig därmed en svidande vidräkning med majoritetssamhället, skyldigt till att inte ha sett, skyldigt till att ha skapat, genom white flight, eländet.
De får en SD-betraktelse, en Jimmie Åkesson-skröna.
Skall vänstern nu omyndigförklara poeten eller rasistfördöma honom?
HUBERT

Anonymous sa...

Jag saknar en dimension många recensioner: Yahya Hassans mod. Han har visat ett fantastiskt stort mod genom sin diktning. Varför har den dimensionen tonats ned? Att sälja 100.000 ex av sin diktsamling gör man inte enbart på grund av poetisk skicklighet och ett ärligt uttryck. Det krävs något mer för att nå en bred läsekrets. Jag tror att Hassans mod har stor betydelse. Modet att tala sanning. Men den dimensionen har inte lyfts fram i den svenska litteraturkritiken. Jag tror att förklaringen till detta är att den svenska kulturella intellektuella sfären inte kännetecknas av mod, men att man gärna vill få del av den glansen. Därför hyllas Hassans dikter men mest ur ett estetiskt perspektiv och inte ett moraliskt