Fiktionen och den verkliga världen i Viby och Kiev

Foto: Astrid Nydahl

Det är mörkt nu. Det är svart. Jag läser mig in i nätterna och vaknar som en påminnelse om vad som sker. Bara då slår det mig att jag måste agera. Men vad kan jag göra? Är det något av detta som jag har grepp om eller förmår påverka? Är operationsbordet det enda jag måste tänka på?

Det är ovanligt tyst i huset dessa dagar. Jag stiger upp utan att ens se meningen med det. Allting går mycket sakta, ingenting tycks angeläget. Jag läser de senaste telegrammen från Ukraina. Försöker hålla mig informerad om varje aspekt av den farliga situationen. Inser att Putins "inrikes utrikespolitik" är tämligen lik den gamla sovjetiska nomenklaturans. "Rätten" att intervenera är sig lik. Då: Ungern, Tjeckoslovakien, Afghanistan. Nu: de forna sovjetrepublikerna, i stormens öga Ukraina.

Svenska nationalsocialister fortsätter skicka "frivilliga" till Kiev. De allra mest extrema tycks fullständigt fixerade vid "juden" som den fiktive fienden. De letar "judar" i Ukraina och de letar "judar" i Ryssland. Temat är så välbekant: "Judiska oligarker genomförde statskupp i Ukraina". När jag läser deras texter förbluffas jag av fanatismen, den historiska obildningen och den bristande kontakten med verklighetens värld, där det är handgripliga och mycket mänskliga motsättningar som striden gäller. Det kan inte några nymornade nationalsocialister ändra på. I Aftonbladet söker Åsa Linderborg istället efter en tredje ståndpunkt:

"Det går inte att hålla på nån i det här stormaktsinfernot. EU:s nykoloniala marknadslösningar, svartskjortor eller Putin – vi behöver inte välja någondera. Ett nytt kallt krig kräver en ny tredje ståndpunkt.En tredje ståndpunkt kompromissar inte med folkrätten men heller inte med fascismen. Den hävdar att den nationella suveräniteten står fri från alla militärpakter. Att demokratin bara kan byggas underifrån, av folket, på arbetsplatserna, i bostadsområdena. En tredje ståndpunkt väljer demokrati, humanism, social progress. En tredje ståndpunkt bygger på ett kritiskt tänkande bortom Korruptionen, bortom Kapitalet, bortom Kreml."

Ukrainas frihet ligger inom räckhåll, men det finns tillräckligt många som vill ändra på det för att man ännu ska hålla andan. Och frågan är om en "tredje ståndpunkt" ens är nödvändig i den här situationen. Det finns nämligen en som är hedervärd nog: frihetens och det nationella oberoendets ståndpunkt.

Expressens kulturredaktör Karin Olsson bemöter Linderborg så här: 

"Hon påstår också att västvärldens liberaler har "påhejat" fascisterna i det ultranationalistiska partiet Svoboda. Man kan kritisera att de högerextrema inslagen i demonstrationerna har uppmärksammats för lite och i vissa fall spelats ner. Man kan också vara orolig för att det råder en viss naivitet inför vad dessa människor ska göra med sin nyvunna makt i interimsregeringen.

Men man kan inte med hedern i behåll påstå att de lyfts fram av väst. De som däremot med rätta har "påhejats" är de demonstranter som kämpat mot korruption och totalitarism, och som föredragit ett närmande mot EU än mot Ryssland."

Bodil Zalesky har på annan plats här i bloggen skickat detta:

"Här är en text av Alex Voronov som jag tror klargör det språkliga läget i Ukraina"

Idag ska jag ägna mig åt Birgitta Bouchts memoarer. Redan har jag memorerat en rad ur den, då hennes moster säger åt henne som barn, att även om hon inte har möjlighet att tvätta fötterna varje kväll, så ska hon i alla fall peta mellan tårna! Det rådet är härmed vidarebefordrat.