Arne Treholt, fängelsebiblioteken och några funderingar

Kumlafängelsets bibliotek

Under ett par års tid brevväxlade jag med spiondömde norrmannen Arne Treholt. Det var runt 1985 och framåt. Det kom sig av att jag genom Alvar Alsterdal hade förstått och blivit alltmer intresserad av de socialdemokrater som utifrån höga positioner i sina respektive partier (och regeringar) inbillade sig att man kunde samtala bort Sovjetunionen aggressivitet. De valde förstås olika strategier. Det fanns sådana som Olof Palme och Willy Brandt, och så fanns det sådana som Arne Treholt och Kim Philby. Nå, min brevväxling med Treholt ledde aldrig längre än till litterära och filosofiska frågor. Jag vågade aldrig uttala mig om hans skuld (som väl idag ingen betvivlar); han tjänade pengar på att lämna hemlig norsk och NATO-relaterad information till Sovjetunionen, men också under några år till Saddams Irak. Treholt satt i det mer än symboltyngda Ila-fängelset (jag tänker både på vad som skedde där under den nazi-tyska ockupationen och på det faktum att vår tids värste massmördare - hans namn känner ni bara alltför väl -  sitter där idag).

Brev från Treholt till mig, 15 december 1985 när han hoppades bli frikänd och hade utgivit boken Alene till sitt försvar (boken kom förstås också senare på svenska).

Nå, det som fick mig att minnas var en artikel i DN, om vikten av litteratur i fängelserna (Treholt byggde ju upp ett eget bibliotek i sin cell - som han använde i sitt arbete med ett verk om den norska arbetarrörelsens historia som han skrev tillsammans med sin far). I DN läser jag om Hallfängelsets bibliotek:

"Bibliotekarien är den största bibliotekarie jag har sett. Han heter Thomas Öhnell och är drygt två meter lång och har kvadratisk käke. Klädd från topp till tå i kriminalvårdens marinblå uniform basar han över de 12 800 titlar som trängs här.

Biblioteket är en ombonad oas i jämförelse med den i övrigt bistra miljön. Fem Bruno Mathson-stolar står i cirkel runt ett lågt bord. Utanför fönstret snirklar sig organisk gjutjärnsgallerkonst designad av Sigvard Bernadotte. Filtklädda golv. Man kan till och med öppna fönstret här. Thomas tar fram och visar oss fängelsets äldsta bok: ett ex av Strindbergs "En blå bok", andra upplagan, tryckt 1907. Någon har skrivit "Wasaligan" och ringat in med ett stort hjärta på försättsbladet.Thomas berättar att man även planerar kulturdagar framöver: tanken är att det ska arrangeras författarkvällar, bokcirkel, men även besök från teatergrupper och trubadurer."

Inte minst under brevväxlingen med Treholt funderade jag över hur jag själv psykiskt skulle ha överlevt ett fängelsestraff. Bara med litteratur och med möjlighet att skriva. Aldrig annars. Så nog är det viktigt att det finns sådana "ombonade oaser" som fängelsebiblioteken - som kan förhindra både galenskap och självmord, liksom möjligen bidra till bildning och förkovran för den fängslade.