måndag 29 april 2013

Varför iakttages största möjliga tystnad?

Foto: Astrid Nydahl
"Rör man sig i det offentliga samtalet bör största möjliga tystnad iakttas." Så skrev Lars Vilks avslutningsvis i gårdagens blogg. Hans text berör bland annat det märkliga fenomen som framför allt i vårt eget land gör sig gällande när böcker i kontroversiella ämnen kommer ut. I både Norge och Danmark kan man se både recensioner och diskussioner om litteratur som berör de två tabuämnena invandring och islamism. I Sverige är det locket på. Varför? Om man betraktar böckerna som usla, att de saknar relevans eller att de är alarmistiska - då kunde man väl skriva det? Jag har själv recenserat ett par titlar om islam för Bibliotekstjänst, bland annat Nils Dackes Islam under slöjan, men har inte sett ett enda presspip om den. Jag har här i bloggen och för Dispatch International recenserat Karl-Olov Arnstbergs och Gunnar Sandelins Invandring och mörkläggning : en saklig rapport från en förryckt tid. Inte heller deras bok har recenserats eller diskuteras, vare sig i press, radio eller tv. Desto mer på nätet, i bloggar, på hemsidor och diskussionsfora.

Det finns fler exempel men jag nöjer mig med dessa två. Det handlar inte om böcker som är illa skrivna, är alarmistiska eller skulle sakna relevans. Dackes bok är rentav en bra introduktion för den som inte har grundkunskaper om islam. Den är saklig och tillförlitlig. Arnstbergs och Sandelins bok är en tegelsten med övertygande redovisningar av sakförhållanden i form av statistik, också den officiella från myndigheter och berörda samhällsorgan, och i form av egna och andras undersökningar av hur det ser ut på såväl mikro- som makronivå. Ekonomi, politik och kultur skildras utifrån konsekvenserna som den svenska rekordinvandringen innebär. Boken får mig också att undra över varför just Sverige tar emot så många fler än andra europeiska länder. Det antal som fick stanna i Danmark under ett helt år motsvaras i Sverige av en månadssiffra. Likadant är det vid en jämförelse med Finland. Boken kan också läsas som en överskådlig introduktion till hela migrationsproblematiken. Vad skiljer till exempel det tidiga sextiotalets arbetskraftsinvandring från dagens strömmar från muslimska kulturer i Somalia, Afghanistan, Irak och Syrien? De svarar med konkreta uppgifter.  

Jag är ingen vän av konspirationsteorier. Jag tror alltså inte att det finns en överenskommelse kulturredaktioner emellan. Inte heller tror jag att pressens chefredaktörer kommit överens om att inte på ledarsidor eller på debattsidor skriva om böcker som dessa. Men varför är det då unisont tyst? Jag tror att svaret är kusligt enkelt: i Sverige råder konsensus. Man talar inte om detta, då det strider mot den goda smaken och bilden av den anständiga människan. 

***

En helt annan sak fångar mitt öga denna förmiddag. Det kommer nu varningar från Libyen om att de bortdrivna islamistsoldaterna från Mali etablerar sig i landet och att de förbereder attentat i Tripoli. Förra veckans bilbomb riktad mot franska ambassaden var ett varningstecken. The Guardian skriver:
"Diplomats are warning of growing Islamist violence against western targets in Libya as blowback from the war in Mali, following last week's attack on the French embassy in Tripoli. The bomb blast that wrecked much of the embassy is seen as a reprisal by Libyan militants for the decision by Paris the day before to extend its military mission against fellow jihadists in Mali.The Guardian has learned that jihadist groups ejected from their Timbuktu stronghold have moved north, crossing the Sahara through Algeria and Niger to Libya, fuelling a growing Islamist insurgency. "There are established links between groups in both Mali and Libya – we know there are established routes," said a western diplomat in Tripoli. "There is an anxiety among the political class here that Mali is blowing back on them." That anxiety escalated last week after militants detonated a car bomb outside the French embassy, wounding two French guards and a Libyan student, the first such attack on a western target in the Libyan capital since the end of the 2011 Arab spring revolution. "The armed groups we are fighting are fleeing to Libya," said Colonel Keba Sangare, commander of Mali's army garrison in Timbuktu. "We have captured Libyans in this region, as well as Algerians, Nigerians, French and other European dual-nationals."
Hela artikeln finns att läsa här. 



5 kommentarer:

Svensson sa...

Att Arnstberg/Sandelins, Jalvings och din senaste bok inte fått så stpr uppmärksamhet i mainstream media (MSM) -- det betyder inget! MSM håller på att bli irrelevant.

Dessa böcker är annars sådana som, på sin höjd, säljer 500-1000 ex. Och i den regionen är de väl redan. Och därtill har de fått genomslag i bloggosfären. Ett flertal sajter, bloggar och resurser har recenserat dem och sagt sig gilla dem.

Just denna tolkning är viktig. Böckerna har tagits emot och tolkats välvilligt. Därmed är en så kallad reception etablerad. Man talar ju om receptionshistorik för en bok. Och receptionshistoriken för Arnstberg/Sandelins bok har skrivits av bloggosfären! Flashback, Fria Tider mfl sajter har tagit emot boken och tolkat den som en rak höger mot massinvandring och mångkulturism. Den tolkningen står sig, den blir del av verket mer eller mindre.

För skulle sedan MSM få för sig att recensera boken måste de ju, medvetet eller inte, förhålla sig till denna redan etablerade reception. Kort sagt: skulle DN och SvD skriva ner Arnstberg/Sandelins bok nu, lång tid efter de ovannämnda recensionerna, så skulle det bara göra ett löjligt intryck.

MSM är på väg att bli irrelevant. Deras taktik att tiga ihjäl oppositionen, att inte ta debatten, är ett sätt för dem att gräva sin egen grav.

Så mitt tips är att sluta vänta på genomslag i MSM. Det är helt irrelevant. MSM tappar läsare som aldrig förr. Aftonbladet har förlorat var sjätte läsare på ett år vill jag minnas. DN och SvD har stora problem, tro mig; det erkänner de ju helt öppet med sina sparpaket och friställanden. Och även förr har vissa böcker kunnat sälja bra utan att bli recenserade i MSM, som deckare och underhållningsböcker. De var sidestream igår, idag är de plus regimkritiska böcker del av en vital sidestream. (Om begreppet "sidestream" skriver jag mer här.)

Thomas Nydahl sa...

Svensson, bara ett par saker:

Upplagorna du nämner är helt korrekta, det är i det spannet vi befinner oss. Black Country är f.ö. nästan slutsåld. Sista lådan är öppnad.

Och du har förstås rätt i att man borde sluta stirra sig blind på MSM-tystnaden. Nätet visar sig ju åter en gång vara den rätta platsen.

Anonym sa...

Frågan du ställer Thomas är viktig.
Kanske mer betydelsefull än svaret.
Formuleringen du valt är eminent och Bronett i sammanhanget är väl själva den svenska paternalismen och godheten, den rundade arenans sågspån beträds av väl disciplinerade, halvt sövda SDS-artister som matas väl varje halvtimme i kulisserna.
Det är dags att rymma ut åskådarplatserna nu när tältet säckar ihop.
HUBERT

Thomas Nydahl sa...

Svensson igen: jag vet nu att när det gäller upplagor och antal sålda ex. så ligger Arnstberg/Sandelin betydligt bättre till. Det är bara att gratulera dem.

Hubert: jag tror du har rätt, och i själva verket är det väl en rad samverkande faktorer som gör den svenska offentligheten så kväljande klaustrofobisk.

Cecilia sa...

Offentligheten håller nog på att genomgå sin ständiga metamorfos, för att vara up-to-date med verkligheten.
Den processen är alltid lika förvirrande, då spelreglerna följdaktligen aldrig är förutsägbara.
Och just nu är det väl lite "starspeed" över det hela?