onsdag 10 april 2013

Mitt i det arabiska igen. I musiken, litteraturen och stadskärnan hemmavid

Maya Haddi i The Yuval Ron Ensemble
Idag sitter jag och arbetar med ett kapitel för min höstbok Islam mellan moskén och makten. Kapitlet handlar om tunisiskan Lina Ben Mhenni och hennes bok Tunisian Girl, som jag ju skrivit om här i bloggen tidigare. Som jag skrev hörde jag plötsligt arabisk musik strömma ut från rummet bredvid. En kvinna sjunger, flöjterna och slagverken förflyttade mig till Ramallah och Benghazi. Musiken kommer från A:s arbetsrum, det är The Yuval Ron Ensemble, featuring Najwa Gibran som spelar och sjunger. I ensemblen finns människor från de judiska, kristna och muslimska folkgrupperna - och det sjungs också på hebreiska, förstås. Tidigare idag var jag inne i centrum för att hyra några nya filmer. Stannade till vid bankomaten för att ta ut dagens arvode. Framför mig två beslöjade kvinnor som konverserade på arabiska. De hade problem med automaten. Jag frågade på svenska om jag kunde hjälpa dem. De svarade inte, såg mest förvirrade ut. När jag var klar och skulle gå därifrån kom den ena arabiska kvinnan efter mig och jag förstod att hon ville prata. På fin engelska förklarade hon att hon inte förstod vad som hänt och att hon inte kunde läsa kvittot. Då gjorde jag det och hon strålade som en sol där i det beslöjade ansiktet, tackade för hjälpen och gick. Till min bok ska jag bland annat använda det här citatet ur Lina Ben Mhennis arbete.
”Slutet närmade sig även om vi inte visste om det än och vi var fortfarande tvungna att bevittna ytterligare några av tyrannens osmakliga spektakel. Ben Alis tal hade knappt tagit slut förrän hans anhängare var ute på avenyn och tutade och klappade händer (…) Dagen därpå gick vi tillsammans med Fatma och Karim till Muhammed Ali-torget där det skulle hållas en demonstration mot regimen. Jag återsåg många välbekanta ansikten: samma demonstranter, samma aktivister från olika intresseföreningar, samma förkämpar för mänskliga rättigheter. Men jag förstod att något hade förändrats när poliserna till min stora förvåning lät oss passera utan att ställa den obligatoriska frågan ’Vart är ni på väg?’ och utan att svara oss med samma njet: ’Nej, dit får ni inte gå!’ Ett hundratal personer skanderade ’Ner med Ben Alis regim!’ En halvtimme senare hade folkmassan vuxit sig enorm och vi började röra oss mot stadens huvudstråk. Folkmassan svällde för varje sekund.”
Så kunde "den arabiska våren" te sig i det skedet. Vi vet alla att det inte blev som de frihetstörstande människorna drömde om. Inte heller i Tunisien, där den ende oppositionspolitikern att tala om, Chokri Belaid, mördades vid sitt hem den 6 februari i år.

3 kommentarer:

annannan sa...

Jag vet inte riktigt vid vilket inlägg jag ska lägga det här men jag vill tipsa om fina intervjuer i radions tendens med lärare som gör verkligt integrationsarbete i Husby i Stockholm
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3381&artikel=3180048

Både ledsamt och upplyftande!

Thomas Nydahl sa...

Tack Anna!

Cecilia sa...

Att det inte skulle bli som väst trodde, var väl ingen överraskning precis...
Men man känner ju andra, som man känner sig själv. Tänk att vi inte kommit längre - och framför allt, att vi fortfarande inte fattar det!