torsdag 18 april 2013

David Goodhart: The British Dream. Successes and failures of post-war immigration (Atlantic Books, april 2013)

Han grundade tidskriften Prospect 1995, han är direktör vid tankesmedjan Demos och en aktad vänsterdebattör i Storbritannien. Han har gjort många radioprogram för BBC och publicerat sig i de stora brittiska tidningarna, som Guardian och The Times.  Hans namn är David Goodhart och har just publicerat en bok som skakat om den brittiska offentligheten. Om Goodhart tidigare var känd som en klassisk vänsterliberal i synen på invandringen och multikulturen – det vill säga i huvudsak positiv och tillhörande det sociala segment som blundat för alla problem – kommer han nu snarare att bli känd för en helt annan och mer realistisk bild. Hans bok heter The British Dream och handlar om det som underrubriken sammanfattar i orden ”Successes and failures of post-war immigration”.  En islamkritisk debattör som Paul Weston har skällt ut Goodhart för hans ställningstaganden och frågat sig varför det tagit honom så lång tid att erkänna multikulturens problem, med orden:
”The mental resemblance of modern day left liberals with foolish children is routinely observed on a daily basis, and quite magnificently so in the instance of one David Goodhart, a left liberal who has only recently become aware that flooding Britain with inassimilable Third Worlders might turn out to be just as dangerous for an entire country as an unguarded electric socket is to a child.”
Läser man boken kommer man snart till slutsatsen att Westons hårda angrepp ter sig orättvist. Varje människa som närmar sig en problematik och sedan omvärderar sin egen syn är värd att tas på största allvar. Varje samhällsförändring kommer sig av frispråkighet i debatter. Goodhart tillhör en brittisk krets som i allt högre grad talar klarspråk.

The British Dream är en bok som förtjänar många läsare, inte minst därför att den är så omfattande både tidsmässigt och ämnesmässigt. Goodhart börjar sin historik med de första stora invandrarvågorna från 1948 och fram till 1992. Perioden på trettio år mellan 1962 och 1992 diskuterar han utifrån konflikterna och anpassningsmöjligheterna. Innan dess har han satt in den brittiska utvecklingen i en ram som handlar om globaliseringen och invandringens ekonomi. Den andra vågen placerar han åren 1997 fram till idag. Övergripande finns den nationella frågan – identitet, social samhörighet, språk, kultur – i relation till multikulturens förväntade parallellsamhällen.

Goodhart talar om olika former av multikultur-ideologier. En av dem kallar han för aggressiv. Den aggressiva formen av multikulturalism understödjer strävanden till avskiljande och separatism. Bland pakistanier och bangladeshier, och nu också somalier, kommer därför klantänkandet att dominera. Varför skulle man bli en del av det brittiska när man kan leva i ett parallellsamhälle, tala sitt gamla språk, kanske inte ens lära sig läsa och skriva, när man kan rösta på etniskt definierade politiska kandidater som tillhör rätt klan? Dessa problem skiljer sig radikalt från tidigare former, just för att de förankras i avsaknaden av social samhörighet och anpassning/ integration. Parallellsamhället fungerar, vilket vi vet också från svenska förhållanden, utmärkt i sig själv. Lever man i en förort, en stadsdel eller i en stad som helt domineras av den egna, invandrade gruppen, kommunicerar man på det språket och utifrån de egna, tidigt vedertagna normerna.

Han visar hur den ideologiska överbyggnaden ser ut. I politiska tal har brittiska ledare vänt sig till invandrargrupper, lovprisat dem och ”tackat för vad de bidrar med”. Goodhart finner det kuriöst och skriver: ”Politiska ledare tackar knappast befolkningen i Cheshire för deras bidrag” – underförstått att man inte behöver flirta på det sättet med engelsmännen själva.

Vad är då grundproblemet med massinvandringen. Goodhart svarar klart och tydligt:
”Storbritannien har haft för mycket av den, för snabbt, särskilt de senaste åren, och det mesta av den, särskilt beträffande de minst välmående, har inte inneburit någon uppenbar ekonomisk fördel.” 
Invandringen är alltså inte ens ett nollsummespel, utan en stor ekonomisk belastning på landet som ska bära den.

Med introducerandet av multikulturen har England sedan 1980-talet utvecklat parallellsamhällena. Detta har gjort det allt svårare för vanliga britter att se att de skulle tillhöra samma samhälle och dela erfarenheter och intressen. Detta gäller särskilt gentemot de muslimska parallella samhällena, påpekar författaren. Problemen är störst i de före detta industrisamhällena, i norra England, i Midlands, liksom i östra London. Redan det faktum att de kashmiriska pakistanierna kommer från efterblivna jordbruksområden och att de oftast är analfabeter är ett stort problem i sig. Och så närmar han sig det brännande i situationen, det som både för britter och svenskar varit tabubelagt:
”Delar av det vita arbetarklass-England har (…) under de senaste årtiondena känt att de blivit ersatta av nykomlingarna inte bara på delar av arbetsmarknaden utan också i själva den nationella berättelsen. ”
Människor behöver känna sig värdefulla och efterfrågade. De som tillhör den vita engelska arbetarklassen gör varken det ena eller det andra, konkluderar Goodhart.

I avsnittet ”How Multiculturalism Changed its Spots” gör han några mycket intressanta reflektioner kring det som särskilt utmärker Storbritannien: landet har ingen skriven grundlag. Och, säger Goodhart, det finns heller ingen explicit nationellt omfattande multikultur-politik. De två omständigheterna må hänga samman, men min egen syn på fenomenet är att ett utmärkande drag är just att man kan fylla det med vilket innehåll man vill, bara man inte kritiserar det. Goodhart säger att ”Det handlar alltjämt mer om en attityd än om politisk filosofi”, som när Tony Blair sammanfattade med orden ”The right to be different, the duty to integrate”.  Goodhart själv har en bättre sammanfattning, då han säger att multikulturen oftast presenterar sig med storslagna liberala uttalande från människor som vet väldigt lite om vad som händer i verkligheten.

En mycket viktig aspekt är det faktum att religionsfrågorna spelade i princip noll roll fram till 1980-talet. I och med fatwan mot Salman Rushdie kom de människor man tidigare betraktat som ”utlänningar” i största allmänhet att bli sinnebilden för hur islam konfronterar det moderna, liberala samhället. De kashmiriska pakistanierna i norra England satte agendan då de krävde av engelsmännen: ”byt ut er tradition av yttrandefrihet för att tillfredställa oss.”

Dessa muslimska krav blev betydligt svårare att ta till sig. Konfrontationen fanns inbyggd i dem. Men, säger Goodhart, de flesta britter ställde upp till försvar av de egna traditionerna och av Salman Rushdie, ”including Margaret Thatcher”. Här är jag osäker på om han inte ändå skönmålar. Nog minns man från Rushdieaffären och den iranska fatwan att många av hans kollegor ville ge honom och inte mullorna i Iran skulden för det som hände.

Jag vill påstå att The British Dream är en bok som fyller igen många kunskapsluckor och som skulle fungera mycket bra för människor som fortfarande ställer upp på den förda politiken men kanske anar att något är fel. Goodhart talar direkt till dessa människor, med grundliga argument, väldokumenterade exempel och en personlig ton.



11 kommentarer:

Anonym sa...

Det blir intressant och säkert nedslående att läsa SDS, Per Svensson, Rakel Chukri och Per T Ohlsson och notera hur de skall förbigå alternativt döma ut Goodhart.
En del av symptomen kan nämnda propagandister säkert vidgå men ansvaret utkrävs ändå av den diskriminerande majoritetsbefolkningen.
HUBERT

Karl Malghult sa...

Vill du läsa "vänstersinnade" kritiker så finns det seriösa skribenter även i Norden. Pål Steigan, f.d. ordförande för maoistiska AKP(m-l) i Norge, har bl.a. skrivit om det tidigare iår:

http://psteigan.wordpress.com/2013/01/06/kultur-innvandring-og-klasse/


"Hvis eliten kan lykkes i å dele opp arbeiderklassen etter religion, etnisitet, språk og kultur, vil arbeiderklassen ikke klare å samle seg. Og det har langt på vei skjedd. Den første bølgen av pakistanske arbeidere som kom til Norge gikk rett inn i fagbevegelsen og ble en integrert del av arbeiderklassen i Norge

[...] Eliten sier naturligvis ikke at de gjør dette for å splitte arbeiderklassen og ødelegge lønningene. De sier at de gjør det fordi de er for fargerike, multikulturelle fellesskap. Og venstresida har stort sett gjort denne ideologien til sin egen.

Det har gått så langt at for å vise sin toleranse har folk på venstresida begynt å forsvare åpenbart kvinnefientlige praksiser som de ville ha slåss som rasende mot i enhver annen situasjon. Når jeg ser en kvinne i niqab som leier på tre førskolejenter i hijab, ser jeg et kvinnefengsel med barnemishandling på slep. Mine venner på venstresida ser et spennende kulturelt innslag i bybildet.

Multikulturalisme forveksles med solidaritet. Slik kan det være fordi ingen snakker om klasse. "


Det finns även kommentarer av norsk-pakistanier som är väl värd att läsa ang. ett förslag om att inrätta bönerum i norska grundskolor.


Vill du ha svenska exempel kan du kolla upp Per-Åke Lindblom och Knut Lindelöf (exv. här: http://www.lindelof.nu/index.php/2013/01/mangkulturalismens-rotter/ ) . Så nog finns det "vänster" även i det här landet som inte ger mycket för den officiella mångkulturpolitiken.

Björn Nilsson sa...

Om man jämför med hur vissa invandrare uppträder i England, och hur engelsmän under århundraden uppträtt (från Irland till Asien, Afrika, Amerika och Australien) så verkar ju invandrarna snällare. Jag har inte hört något om att invandrare utrotat engelsmän i hela grevskap exempelvis.

Detta inte skrivet för att förringa problemen i bland annat England, men för att påpeka att det finns ett dj-t dåligt förflutet som pågick ännu efter Andra världskriget. De sista överlevande gamlingarn (de överlevde massmord och tortyr) från den brittiska terrorn i Malaya och Kenya försöker nu få rättvisa. Undrar om de får det.

Anonym sa...

Björn Nilsson:
Din inställning kännetecknar vänstern och snyftliberalerna när de med spelad indignation talar om kolonialismen som tidernas farsot.
Före demokratins tidevarv i Europa möttes kulturer från vår del av världen i afrika o asien och mätte krafterna med alltsom oftast svagare kulturer.
Skall man då tvunget moralisera kan man inte försumma nämna hur "missionärerna" från norr faktiskt också medförde kunskap av civilisationsbyggande karaktär.
Hur hade Afrikas sydligare länder sett út idag utan det inflytandet?
HUBERT

Björn Nilsson sa...

Det fanns (borde vara lätt att förstå) ingen stamförvant som kunde trösta den siste tasmanierns gråt när alla stamförvanter var utrotade. Att det fanns överlevande efter andra brittiska folkutrotningar ändrar inte saken. Världen har ett fruktansvärt arv efter britternas aktiviteter (se pågående krig och konflikter, de som aldrig verkar ta slut har i de flesta fall en brittisk komponent), och för att gå tillbaka till ursprungsfrågan så har britterna aldrig visat någon större vilja till anpassning eller assimilering - däremot till alla upptänkliga brott där de stormat i land. Afrika hade varit bättre utan dem. Idi Amin började sin karriär i brittiska armén.

Anonym sa...

Indien är i dag en demokrati som utbildar matematiker och datortekniker en masse.
Idi Amin hade varit en brutal skitstövel britterna förutan och slavhandlarna - både europeer och araber gjorde affärer med afrikanska stamhövdingar i Senegal och annorstädes.
Därtill har vi 13% amerikaner som lever bättre i dag än de någonsin kunnat göra i Afrika.
Kolonialister och slavägare, d.v.s. britter o. amerikaner räddade dessutom europa från totalitarimsen på 1900-talet.
HUBERT

Björn Nilsson sa...

Att ge engelsmännen äran för att Indien var världsledande i matematik när England inte ens fanns är absurt. Europa övertog ju den indiska matematik som fanns redan på 300-talet (Gupta-dynastins tid)! Och så passade de på att förstöra Indien ... också! Men jag är inte intresserad av den här diskussionen, annat än om Tomas har någon synpunkt på om eventuellt dagens trista situation i delar av England kan ha något samband med vad engelsmännen tidigare sysslat med runtom i världen, och kanske någon fundering om vem som måste/inte måste anpassa sig och assimileras?

Anonym sa...

Exakt Björn.
Vänstern är inte intresserade av diskussioner där deras argument studsar tillbaka som bumeranger och självknockar dem.
Ett kastsystem skulle man kunna kalla det.=)
Inte uppfunnet av britterna f.ö.
HUBERT

annannan sa...

Nu kommer jag in en aning sent, men min kommentar har att göra direkt med ditt inlägg, Thomas, och inte med ovanstående diskussion.

Vad gäller kritiken mot den som ändrat åsikt i den här frågan, tycker jag också att man måste fråga sig i hur stor utsträckning de som motsatt sig mångkultursamhället verkligen gjort det baserat på en insikt om att det inte skulle fungera. Den som helt enkelt försvarat sig mot allt som kan hota den egna enkla världsbilden, eller faktiskt helt enkelt är rasist, har knappast intellektuell rätt att komma och säga "told you so" idag. Tycker jag.

Jag tänkte citera Jakob Hellman "inte ha sin lilla värld förstörd av någonting" och insåg att hela låten faktiskt är värd att citera så jag länkar helt enkelt http://www.youtube.com/watch?v=ML8ICEI02MY.

Thomas Nydahl sa...

Hubert och Björn. Jag har egentligen aldrig ambitionen att debattera efter att jag skrivit en text som denna. Min text är en klar och tydlig markör av min egen ståndpunkt och att den alltid framkommer när jag skriver om böcker som Goodharts är för mig själva utgångspunkten. Men jag är alltid - ja, för det mesta iaf - glad när ni läsare debatterar! Tack för det.

Karl Malghult, tack för dina nyttiga länkar, som jag varit inne och läst.

Anna, helt överens. Hade ju räknat med att fler (än vad jag själv noterat) skulle säga just så efter Bostonbomberna. att det skett i begränsade omfattning tolkar jag som en lärdom av Breiviks massaker. Skrev just därför att Paul Westons text var orättvis, för det finns ingen anledning att lasta Goodhart för GB:s stora sociala problem.


Anonym sa...

annannan:
Det multikulti betyder för mig och som jag inbillar mig aldrig kan komma att bära frukt är när invandringen kläs i omsorgsdräkt.
Svante Weyler beskrev och jämförde en gång denna svenska aldrig i demokratiska val framröstade modell med Karl-Oskars och Kristinas resa till amerikat.
Knappast rasism att påpeka att anledningen till varför en nation bedriver en viss sorts invandring skulle vara egal för resultatet.
Goodhart ville nog vara godhjärtad men insåg till slut att vägen till helvetet är stensatt av välmenande antivitmenare.
D.v.s. att blanda ut vår egen kultur och etnicitet skulle ha ett gott egensyfte ity vi då inte längre skulle kunna ägna oss åt kulturimperialism med samma frenesi längre.
Det är därför jag polemiserar mot Björn Nilsson så det ryker om tangernterna.
HUBERT