söndag 14 april 2013

Svenskans"nya" kultursidor - dödbakad sufflé

Ett uppslag i lördagstidningen. Som förut. Ingen skillnad vad jag kan se.
Har ni sett en dödbakad sufflé någon gång? Jag tänkte den tanken när jag denna helg läst Svenska Dagbladets "nya" kultursidor och söndagsmagasin om "kultur& samtid". Man har ju slagit på de riktigt stora pukorna och blåst i de allra största trumpeterna inför detta. Svenskan har gjort sig av med sina bästa kritiker och kvar fanns ett sjunkande skepp när Daniel Sandström värvades från Sydsvenskan (där han mest utmärkt sig som kulturredaktören som blev chefredaktör och tillsammans med Bonnierkoncernens politiske polis Per Svensson styrde Vi älskar Malmö-kampanjerna). Jag tror nu inte att Sandström gjort vare sig till eller ifrån, det mesta låg färdigt när han tillträdde tjänsten. Men nu har Svenskan fått just den försiktige och ängslige general de behöver på kultursidorna, en man som aldrig kommer att publicera några kontroversiella texter eller initiera några viktiga samtidsdebatter. Alla kommer att sitta lugnt i båten (och gör de inte det så får de göra de gamla fina kritikerna sällskap i kylan). Att kultursidorna placerats längst bak i del ett säger också mig något. Sporten och ekonomin får egen färgad del. Skådespel för folket, så klart, vem missar en match eller ett börstips (att jag själv saknar intresse för båda delarna är förstås ointressant, men finns det läsekrets nog för ekonomisidorna undrar jag och kan inte låta bli att tänka den hädiska tanken att landets fattiga litteratörer nog inte ens har råd att köpa lösnummer av tidningen). Oavsett var kultursidorna finns eller funnits är det förstås innehållet som fäller avgörandet. Och när jag ser det är jag tacksam att ha Times Literary Supplement en gång i veckan och en handfull bloggare som skriver initierat om litteratur och kultur.

Ett uppslag i SvD Kultur. Ett kultur & samtidsmagasin från Svenska Dagbladet 14 april 2013.
Söndagsmagasinet ger genast en känsla av svensk veckotidning. Här är det personporträtt med helsidesbilder och "rappa" texter. Samtidens livsstilsmagasin i högsta grad. Som gamla Månadsjournalen. Inredning, tygtips, medelklasspynt för landets löneelit, tröst för de alltjämt troende. Massor med annonser, också på helsidor. Plotter och mastodontreportage om Ruben Östlund och en kortare variant med Livia Millhagen. Högläsning i New York - en mycket gammal nyhet om man säger så. Kritik, jodå några sidor om Karin Boye, Javier Marías och några till. Därefter ett massivt block annonser och korsord. Ja, så ser detta "nya" ut. Kultursidesskåpmat om du frågar mig. Så här har Svenskan, DN, Sydsvenskan och andra sett ut under en längre period. De har inte mer att erbjuda. Det är uppblåst till maximal storlek men det sjunker snabbt ihop och rinner ut över de mediala kakformarna. Dripp, dropp... säger det vid fikabordet.

Hade jag väntat mig något annat? Naturligtvis inte. Men jag ville se det med egna ögon. Nu har jag sett det och gör inte om misstaget.

5 kommentarer:

Cecilia sa...

Läsvärd lättillgänglighet. För visst går det att göra sådan också...
http://tidningenkulturen.se/artiklar/kror-mainmenu-105/veckans-titt-i-hyllan/14582-veckan-fran-hyllan-vecka-16-2013

Så motivationen bakom dagstidningarnas snabba katastrofala förfall, är nog en annan än den som de uppger.

Anonym sa...

Kultursidorna handlar mest om Pop-musik och deckare. För mig totalt ointressant. Däremot brukar ju korsorden vara bra. Särskilt Hans Kristian Nygaards. Serierna Fantomen och Mumin håller stilen.
Den 29 december skrevs en artikel i kulturdelen om att Sveriges Radios grammofonarkiv hotades av nedläggning och utförsäljning. Detta borde ha väckt en debatt om förstörelse av vårt kulturarv. Men inget mer blev skrivet. Journalisterna är tydligen ointresserade och helt förhäxade av popmusiken som musikindustrin vräker ut. Rune

Svensson sa...

Kultursidan Är Evig: recensioner av romaner och diktsamlingar. Och bilder av Pretentiös Kulturmänniska. Halleluja. Nåja, även nymedia kan lära sig något av detta. Som att "det onödiga är nödvändigt".

Man måste idag ha massor av kulturmaterial helt enkelt. Kultur, nöje och livsstil. Hoppas Dispatch inser det också. Jag läser den inte, men du som är med där, hur är det med kultur? Är du den ende kulturskribenten?

Dispatch spelar stor symbolisk roll, men den och annan nymedia kanske tenderar att skriva för mycket om elände och ha för lite positiva, glädjande artiklar.

Thomas Nydahl sa...

Hej Svensson, jag delar din uppfattning om kulturmaterialet. Och jag, DI har en kultursida och det är fler än jag som skriver där. Varje torsdag kan du här i bloggen se den eller de artiklar som finns med i tidningen.

Svensson sa...

Tack, intressant.