Idag mötte jag min pappa på stan. Han dog för två år sedan. Men jag är säker på att jag mötte honom. Kände igen ryggens lätt krökta form, ansiktet, skägget, allt var så välbekant att det inte gick att ta fel. Sättet att vemodigt le mot omgivningen, glasögonen, klädseln.Det är en sådan magisk dag idag. Överallt vänliga och milda människor. Caféer och restauranger fyllda utmed trottoarerna. I gränderna luktar det Lissabon. Solvärmen av balkansnitt.
Uppe och lämnade prover eftersom jag fått efterverkningar av förgiftningen i april. När jag satte mig på bussen fick jag se pappa igen. Han hade sin fina gråblå kortärmade skjorta på sig.
Det var mig själv jag såg i bussens speglar. Jag är han nu. Lika åldrande och lika trött som han var, klädd i hans skjorta, matad av infektioner och kroniska sjukdomar, lätt abstinent och med en obeskrivlig längtan dunkande i bröstet, en längtan jag måste lämna obesvarad eftersom den skulle skada både kropp och själ.
Men jag är den siste som klagar. Idag är det ren magi att vara människa.
Foto: Ulrika W.
11 kommentarer:
Vilken vacker bild du gav mig pappa - och visst var det farfar du såg!
Kärlek till dig min finaste pappa.
Puss, Catarina
Mycket fint skrivet! Jag skulle själv bli glad om jag en dag får se min pappa i spegeln.
Pappor är ledsagare...min med!
Jag tycker om att du skriver att du "ser" honom. De är ju så vi har det - med de omistliga.
Först vill man vara som pappa, gå som han, köra bil som han, skratta som han. Sedan vill man absolut inte vara som pappa. Tillslut blir man ändå som pappa. Och det känns okej.
Tack till er alla från en gammal farsgubbe!
Stor poesi. Och på något sätt trösterikt. Jag tänker att de är identiska och ändå inte, spegelbilden och pappan på bussen.
En till kommentar, ursäkta.
Men eftersom min egen far dog i förrgår - för många år sen, men ändå - blir jag omtumlad av det du skriver.
Och nu minns jag vagt att den finlandssvenske författaren Mikael Enckell någon gång på 80-talet - eller kanske ännu tidigare - skrev en bok som åtminstone delvis handlade om att man möter de döda i middagshettan, i det gassande solskenet, och inte (som spökhistorierna vill få oss att tro) i midnattstimmen. Jag tror att han kallade fenomenet "middagsdemoner".
Jens C. - tack för båda dina komnentarer. Enckell är en av mina favoriter, men så långt tillbaka har jag inte hans böcker. Mycket fin iakttagelse.
Ett år efter det att min far dött, besökte jag Island, och i en liten stad, på torget, stod han, min pappa! Jag vågade inte tilltala honom, men det är ett möte jag minns. Med förundran.
Det var märkligt Ulrika, ända bort till Island. Jag reagerade på att min var här, han bodde ju ändå i Trelleborg de sista åren!
Din beskrivning gör att jag ser honom, din far, gående här på Trelleborgs gator igen!
Just så, i ett bussfönster eller ett skyltfönster, ser jag min mamma stå, tills jag inser att det är ju jag själv..
Skicka en kommentar