Med Johnson i alperna.

Om jag säger att författares resedagböcker är mycket vanliga, så har jag inte gjort mig skyldig till en överdrift. I min egen generation är vi många som utifrån våra resor, oavsett varför vi rest, skrivit mindre texter eller reportage i pressen och större, samlade i bokform. Eyvind Johnson var en av många i den generationen som gjorde likadant. Jag tycker att hans tjocka romaner är tråkiga och har aldrig lyckats komma över den tröskel som andra gjort. Det mesta finns här i bokhyllorna, och det mesta av det är halv- eller oläst. Däremot har jag med glädje återkommit till hans schweiziska dagbok. Den utkom 1949 och skildrar åren 1947-1949 i Schweiz. Där befann han sig med hustru och barn. De hade rest med tåg och befann sig in i ett landskap med höga höjder och dramatiska förflyttningar. Från stationen i Domleschg-dalen (Johnson påpekar med mild humor att ortsnamnet uttalas precis som det skrivs!) får de ta postbussen för att nå fram till byn där de ska bo, 1500 meter över havet, “det är betydligt närmare zenit än vi är vana vid i Rotebro”.

Boken är rikt illustrerad med fotografier, de flesta tagna av Tore Johnson, “det övriga ställt till förfogande av Schweiziska turistbyrån i Stockholm”, texterna hade tidigare publicerats i Vi, Folket i Bild samt i de två danska tidningarna Information och Nationaltidende. Böcker som den här gör mig på gott humör. Riktigt varma sommardagar kan de fungera som lagom lätt stimulans, antingen i den sköna strandstolen som jag ställer upp överallt i naturen utom på stränder andra än Ivösjöns eller till ett kallt vitt vin när ledan hotar att ta över.

Jag tror att man lätt hittar många reseskildringar som denna, djupt personliga, fulla av infall och betraktelser av tiden då de skrevs och just därför lärorika. Många av den tidens författare skrev just sådana texter. De hade tidningar och tidskrifter som ville trycka dem. Idag ska man förmodligen vara en mediakåt eller av andra skäl uppburen författare för att ens komma ifråga för helgbilagorna, de hyllade, de krämiga, de blänkande. Från huvudstaden ner till minsta småstad håller sig tidningarna idag med sådana bilagor som anses främja “nöje och kultur”. Det tror jag inte ett ögonblick på. Det som främjas är gapskrattet, viljan att lägga pengar på popmusik eller amerikansk dussinkultur. Kulturen sitter där som en krumelur på slutet, kanske för att döva samveten. Det handlar möjligen om några år, sedan är den borta och vi kan i den svenska (europeiska, globala) offentligheten vara så nöjda med nöjena. Vad behöver en människa mer än att ha roligt? Eyvind Johnson och de flesta av hans generationskamrater hade kunnat ge bra svar på en sådan fråga. Tills vidare följer vi med honom på resan till alpbyarna och familjelivet en bit bort från Rotebro.