Jag har varje år givit Alfons en dikt till minne. Det gör jag idag också, och jag har valt den albanske poeten Frederik Reshpja (1940-2006) av två skäl. Det första är uppenbart, han var en fin poet. Det andra är att han, trots många år i tortyrkammare och fängelseceller, och trots att han levde de sista åren av sitt liv som hemlös vandrare, höll poesin högt. Det fanns en kärna av omutbar skönhet i det han skrev.
KOM TILLBAKA
Vart jag än går, så stor sorgen där vid porten
och skrämmer bort själar.
Bortom rutan ett främmande regn, blint, ljudlöst.
Kanske är det ett regn som fallit förut;
kanske är det regnets kvarlevor;
allting är så sorgesamt ikväll.
MARMORHIMLAR
Himlar i marmor
utan vikt,
svalor mot strömmen
utan slutmål.
Åldringar som idisslar minnen
utan rök,
träd som vajar vid vägkanten
utan vind.
Vitt blir blått
svart blir utan färg.
Tärningen är kastad,
livet är ett spel.
Vart jag än går, så stor sorgen där vid porten
och skrämmer bort själar.
Bortom rutan ett främmande regn, blint, ljudlöst.
Kanske är det ett regn som fallit förut;
kanske är det regnets kvarlevor;
allting är så sorgesamt ikväll.
MARMORHIMLAR
Himlar i marmor
utan vikt,
svalor mot strömmen
utan slutmål.
Åldringar som idisslar minnen
utan rök,
träd som vajar vid vägkanten
utan vind.
Vitt blir blått
svart blir utan färg.
Tärningen är kastad,
livet är ett spel.
(Ur 3 albanska poeter, utgiven av Tidskriften Drita i Trelleborg i översättning av Shqiptar Oseku - se min recension av boken här)
2 kommentarer:
Dagen är sorg.
Jag älskar dig pappa.
Catarina
Stora varma interlaktiska kramar till dig Thomas och familjen.
Jag kan ännu känna sorgen som då var så påtaglig och som ingen kunde undvika.
Livet är både orättvist och grymt. Även om det finns värme och kärlek omkring oss. Ibland är det bara så svårt att förstå.
Skicka en kommentar