Vitaliano Trevisan: De femtontusen stegen (Astor förlag, övers. av Helena Monti).

Förklädd Thomas Bernhard?

Pastisch, parodi, plagiat? Kanske något fjärde som inte alls börjar på p: inspirationens verkan i en ny generation? Hur det ska beskrivas är jag inte säker på. Men jag är desto säkrare på att Vitaliano Trevisan i sin roman De femtontusen stegen försöker andas, tala, vistas och skriva med Thomas Bernhard i tankarna. Hur så? Redan från början är det Bernhards karaktäristiska sätt att låta en mening trassla sig in i sig själv för att så elegant avslutas, med kursiveringar, upprepningar och allt det man lärt sig känna igen Bernhard på. Något annat? Ja, det finns citat hämtade ur Bernhards verk, han finns med i den avslutande bibliografin, berättarens namn är Thomas. Slutligen kan jag inte bortse ifrån att De femtontusen stegen får mig att tänka på Bernhards Gå. Den idé om människans individuella och kollektiva utdöende som finns hos Bernhard motsvaras här av självmords- och mordplanen som berättaren röjer. Både hos Bernhard och Trevisan ligger döden som en hotande och befriande möjlighet över varje steg de tar.

Nå, jag läser ut boken och frigör mig därför från det Thomas Bernhard-spöke som följt mig in i den. Romanen är så mycket mer, och ändå kretsande kring just det tema jag skisserat. Här talar en man om sin försvunna, numera bekräftat döda syster, han uppger sig tala om sin bror och dennes liv och livslinjer. Allt skakas när denna man berättar hur han mördar systern och omsorgsfullt gräver ner henne. Eller är allt en feberfantasi? Det viktiga är ju att han mäter sin steg. Han mäter varje steg, han räknar dem, han bokför dem. Och hemifrån till revisorn är det – tja, varför inte femtontusen steg.

Men det stannar inte vid detta. Den linje som förenar realism och fantasi suddas ut och tecknas på nytt, gång på gång. Det är verkligen en mycket opålitlig mark denna Thomas mäter under sina fötter.

Efter en stund tänker jag att det är en berättelse om personlighetsklyvning, att Thomas, systern och brodern är en och samma person. Fast å andra sidan, den vuxne broder som Thomas berättar om, sägs ju vara en bild av det förflutna eftersom han dog bara några år gammal när han vid sin mammas sida blev påkörd av spårvagnen. Sådant noterar man, men blir inte ett dugg säkrare för det.

Jag ska inte säga annat än att detta var en roman som överraskade mig mycket. Och till min glädje fann jag nästan ingenting om författaren på nätet, det stod endast skrivet på italienska och jag kunde inte läsa mig till någonting. Jag gissade mycket i början. En del bekräftades på vägen. Bernhards skugga eller inte, en mycket fin roman blev det av den. Det tackar jag för.

Kvällsstorkarna och staden.

Onsdagen blev en dag helt i den blå himlens, solskenets och naturens tecken. Jag hade turen att få komma nära en av storkarna, som tycktes helt obekymrad av min närvaro.

Och när kvällen gick mot natt fick vi se två storkar sitta på taket till den kommunala växtdepån mitt emot vårt eget. De satt där som overkliga utropstecken mot himlen, först i ett milt kvällsljus och sedan i en allt blåare skymning. En sådan kväll tar jag med mig in i torsdagen, som en bild och som ett tillstånd.

Jag vet ju att vare sig bluesen eller fadon är geografiskt begränsade fenomen. Det är bara det att de här har helt andra namn. Men jag drar mig inte för att tala om en saudade-kväll med dessa storkar och denna välgörande doft av hö över landskapet. Staden jag formellt bor i - men rent fysiskt befinner mig runt åtta kilometer ifrån - känns ännu lite längre bort en sådan kväll, den avtecknar sig bara som ett orange, nästan hotfullt, artificiellt ljus, mot natthimlen. Jag ser på det välbekanta och samtidigt så främmande ljuset, jag begrundar det faktum att stadens årliga muller- och bullerfest snart ska börja och trots att jag då, varje kväll och varje natt, hör basgången och erfar den som ett obehag i kroppen, är jag i alla fall tacksam för att jag inte bor alldeles i närheten av scenerna och tingeltangel-stånden. Hellre en stork mot natthimlen!

Arabisk höst - redan? Ayaan Hirsi Ali analyserar i ny artikel.

Den 9 maj publicerade Ayaan Hirsi Ali en intressant analys av den arabiska våren och Muslimska brödraskapet. Det är inte många kritiska röster som hörts, men några av dem har pekat på att det redan är höst, och därmed tid för islamismens regimer - istället för de forna sekulariserade. Fängelserna är fulla och jakten på den monolitiska ordningen inledd.

Hon säger att dödandet av Osama bin Laden var välkommet eftersom allt han själv stod för vara död och glädjen i att döda, men att man inte får tro att hans död innebär slutet för Al Qaida. Sedan påpekar hon att bin Ladin inte var det minsta originell och att han själv hämtat både idéer och inspiration från Muslimska brödraskapet och den muslimske teologen Abdullah Yusuf Azzam, som undervisade bin Ladin och andra i Saudiarabien.

Till skillnad från al Qaida har dock brödraskapet förstått att våldsanvändningen lätt kan leda till nederlag, eftersom den alltid möts av ett starkare statligt våld. De islamister som inte vill ha kortsiktiga segrar utan arbetar med långsiktiga mål är också den svåraste nöten att knäcka, då jihadismen kan få oss andra att tro att dess mål verkligen är demokrati. Hirsi Ali vill ta Egypten som exempel på hur fel detta är:

”Just how likely is it that Egypt will end up — after the inevitable transition period — being ruled indirectly or directly by the Muslim Brotherhood? The answer depends on a combination of three factors — two domestic and one foreign:

1. The Brotherhood's strength within the Egyptian military, which is still in charge of the country;
2. The absence of a formidable secular rival within Egypt;
3. The willingness of America and her allies to underestimate the ambitions and the political skills of the Muslim Brotherhood.

For the moment it looks like all three factors are working in favor of the Muslim Brotherhood. Make no mistake: The Brotherhood are working to realize the vision summarized in their motto: "Allah is our objective; the Prophet is our leader; the Qur'an is our law; Jihad is our way; dying in the way of Allah is our highest hope."

Här kan man säga att Hirsi Ali på ett kärnfullt sätt sammanfattar Brödraskapets taktik och strategi. Hon understryker att de långsiktiga målen bland annat är:

”Building the Muslim society; Building the Khilafa (a form of union between all the Islamic states); Mastering the world with Islam.” I det ingår också att skapa en “ny människa” som helt präglas av islam och dess moral- och religionsregler.

Vi känner igen tankegången från andra totalitära system, där ”den nya människan” alltid slutade i tortyrkammaren, förvisningen eller avrättningen. En människa helt byggd på idéer är naturligtvis omöjlig att skapa. Men försöken leder alltid till samma mordiska resultat.

Hirsi Ali understryker att det är sharia-lagarna som ska reglera detta system av “virtue and vice police to enforce the Sharia lifestyle and an education and information system that seeks to indocrinate the youth and build "the Muslim individual."

Mot denna bakgrund, och det faktum att Brödraskapet stärker sina ställningar är det minst sagt befogat att fråga sig om våren redan blivit höst, eller om det finns något slags hopp för de arabiska stater och folk som ännu kämpar mot sina herrar (där Libyen, Syrien och Jemen ter sig som de svåraste exemplen). Jag rekommenderar er att läsa hela Hirsi Alis text.

Redan i februari skrev hon denna essä i Huffington Post om brödraskapet i Egypten. Och vill du läsa mer om hennes arbete finns The AHA Foundation här.

På besök hos storken.

I en vid cirkel runt Vibys åkrar och fält löper Fågelängsvägen. Den är så smal att den är svår att kalla väg. På andra sidan, dold bakom en rejäl träddunge, finns Hammarsjön (och allt det som kallas Vattenriket). När jag cyklade där i eftermiddag fick jag se att en av bönderna var ute och slog hö. Vid sidan av hans traktor med bullrande tröska i släp gick en av storkarna.

Jag stannade vid sidan av fältet, storken brydde sig inte det minsta om mig, så jag lyckades ta en serie bilder på den, innan den raskt försvann tillsammans med bonden. En stork i väntan på mat är en koncentrerad och upptagen varelse. Jag hade turen att få se den på nära håll. (Och här kan du läsa mer om storkprojektet och Vattenriket).

PS: Om du förstorar den översta bilden kan du se den monsterstad i miniatyr som sedan två år tillbaka uppförs i närheten av sjön, Hammarslund. Där bygger man moderna villor med hjälp av plast, frigolit och gipsskivor, de kostar upp emot tre miljoner. Ingen säger till de lyckliga unga paren som köper husen att de kanske redan om två-tre år möglar sönder inifrån. Sådana områden, inte minst i Lund med omgivning, har tvingat människor att lämna de nyköpta husen medan Skanska och andra ohederliga byggföretag hjälpligt renoverar dem. Bygga hus kunde man en gång i tiden. Kanske kan man fortfarande - om man vill. Men det jag ser växa fram i Hammarslund ger mig mycket mörka tankar om profitekonomins kortsiktighet.

Rödbetsturen.

Dagens första cykeltur gick genom vinden ner till kyrkbyn. I gårdsbutiken hade jag turen att hitta nyskördade rödbetor bland många andra primörer. Så blir sommarkänslan också en smak, den lätta, milda och lättsmälta. Varje cykeltur i detta landskap skänker mig - så småningom - en inre frid och en energikälla som kanske kan bära bortom den nedåtgående spiralen av mörker och tungsinne.

När jag sedan gav mig ut för andra gången tog jag vägen genom de frodiga och nu så höga sädesfälten. Det svirrar och sjunger om dem.

Virginia Woolf om självförstörande böcker och beskattning av överproduktion.

I nya numret av TLS, som nådde mig i måndags, finns det en hel del att läsa med anledning av att det sjätte bandet med Virginia Woolfs essäer utkommit. Det är Stuart N. Clarke som är redaktör för serien THE ESSAYS OF VIRGINIA WOOLF. Volume Six: 1933–1941. Trev Broughton* recenserar utgåvan med bland annat följande ord:

Leslie Stephen was in his forties, with a decade of literary reviewing behind him, when the publication of Hours in a Library (1874–9) consolidated his unsigned essays and his reputation as a serious critic. At the age of fifty his daughter was contemplating a similar act of consolidation – a project that would last “my 20 years, if I have them”. She wanted to “go through English Literature, like a string through cheese, or rather like some industrious insect, eating its way from book to book”. Long in gestation, the idea was taking shape in October 1938: “to collect, even bind together, my innumerable T.L.S. notes: to consider them as material for some kind of critical book: quotations? comments? ranging through English lit: as I’ve read it & noted it during the past 20 years”.

och vidare:

The relationship between the ephemeral and the enduring in literature puzzled and excited Virginia Woolf. In a broadcast debate with her husband Leonard in 1927 she had countered his curmudgeonly bad-cop approach to the question “Are too many books written and published?” with the mischievous suggestion, “Why not print the first edition on some perishable material which would crumble to a little heap of perfectly clean dust in about six months’ time? If a second edition were needed, this could be printed on good paper and well bound . . . . No space would be wasted and no dirt would be collected”. Books should be cheap enough to throw away, and this would discourage “reading seldom and . . . reading solemnly”; professional authors should be taxed for overproduction; prizes should be awarded to encourage “tramps and duchesses; plumbers and Prime Ministers” to venture a book, preferably an autobiography.

I den svenska bokfloden har jag många gånger tänkt tanken att utgivningen är för omfattande för att ens bli överskådlig. Jag befann mig i den floden i många år, och när jag för femte gången gallrade mitt bibliotek och gav bort hundratals titlar insåg jag hur mycket försumlig litteratur man samlar på sig. Jag tror inte jag skulle ha valt Woolfs metod, men jag kommer att akta mig noga framöver, både med utgivningen av egna böcker och i hanteringen av andras.

*Senior Lecturer in English at the University of York. She is working on John Constable’s letters and editing Margaret Oliphant’s biographical writings.

PS: Jag försökte scanna in hela framsidan på TLS men den fick inte plats, så det ni här ovan ser är en stympad version som dock återger Christian Tonnis målning av henne från 1998, dels återger en del av numrets “This Week”.

Jerry Jeff Walker: Mr. Bojangles.

Det har gått många år sedan jag köpte LP-skivan, som kom 1968. Men här fann jag ett fint klipp med Jerry Jeff Walker inspelat många år senare. Vet inte när, men jag tycker det ser ut att vara från runt 1990* (eller så ser bara musikerna ut att ha hämtat sina frisyrer från den tiden, JJW är född 1942 och skulle idag alltså inte ens vara 70).

Idag räddade jag ett kassettband med originalinspelningen över i datorn. Att se honom sjunga den blir därför ett sätt att fira. Och att minnas: mitt fjärde barn föddes till sången en tidig morgon i maj 1982. Kommunens folk hade just börjat klippa gräs utanför det öppna fönstret. Därför minns jag att det var en morgon som hon kom till världen och balladernas oförglömliga sång- och dansman fick vara med oss.

"I knew a man Bojangles and he'd dance for you
In worn out shoes
With silver hair, a ragged shirt, and baggy pants
The old soft shoe
He jumped so high, jumped so high
Then he lightly touched down

I met him in a cell in New Orleans I was down and out
He looked to me to be the eyes of age
as he spoke right out
He talked of life, talked of life, he laughed clicked his heels and stepped"

* Denna länk indikerar att tv-programmet visades 1991.

Konsten och misstron.

Jag funderar på Adam Zagajewskis dikt Kathleen Ferrier (i översättning av Anders Bodegård, ur Antenner i regn). Han jämför hennes röst med andra från samma epok, "Goebbels hysteriska skrik/ Och de sårades jämmer, de fängslades viskningar". Han jämför hennes död i cancer med Simone Weils och Mandelstams död, den av hunger och den i läger. Och så kommer stroferna som sammanfattar allt det jag själv hade velat säga:

"Rösten hos en ung kvinna
som oskuldsfullt sjunger Händelariorna.

Lyssnar du på henne tänker du:
titta - här skymtar den,
möjligheten till en bättre mänsklighet,

men då skivan är slut
återvänder du till din vanliga misstro -

som om sången hade lovat för mycket,
mer än tystnaden, mer än tröttheten."

Det är den insikten som gör också sommarens skönhet och vila till en ytterst bräcklig företeelse. När den är som finast kan den slå om i sin motsats. I solljuset lurar hela tiden mörkret, så som misstro lurar så snart man läst ut boken, stängt musiken eller lämnat ett kulturlandskap.

Foto: Anders Wikström.

Mitt i stillheten

Varför söka sig till de befolkade trakterna för ett stilla firande av att åren går? Efter söndagens stora fest med barn och barnbarn var det skönt att igår istället söka sig först till trakterna av Ivösjöns norra strand, för att sedan bli sedan sittande högt över Oppmannasjön. Kanske passerade två bilar på hela tiden.

Jag vet få landskap som inger sådan vila som detta. Man är mitt i tystnaden, fågelsången bryter den med mildhet.

Korgen fanns med. Kaffe och en enkel smörgås som festmåltid. En sol som smeker bort hudens defekter. Stillhet. Och man är ett år äldre.

Måndag och två korta.

Fem steg till Krakow är en vacker presentbok i storformat om den polska staden. I ord och fotografier berättar den om de mest skiftande ämnen och teman, men det sammanhållande tycks ändå vara de fem författarna. Även om jag får känslan att de som individer – författare och fotografer – ägnar sig själva stort utrymme, tycker jag att boken väl motiverar sin plats i gränslandet mellan seriös kulturhistoria och lättillgängligare introduktioner av polsk historia, geografi, kultur och politik. Boken innehåller kortfattad eller fördjupande sidoblickar på den kommunistiska tiden, som idag förvandlats till kitsch för turister, och den judiska epoken som slutade i katastrof, också den idag turistanpassad. När man besöker nobelpristagaren Czesław Miłosz hem, som idag är museum, får man dessvärre boktips på engelska, också av böcker som finns översatta till svenska som Själar i fångenskap. Nöjesliv, restauranger och vardagligt stadsliv upptar mycket av platsen i boken som är väl lämpad för den som första gången ska besöka Krakow.

*

Georg Klein: Jag återvänder aldrig. Georg Klein, född 1925 i Ungern, är läkare och professor. Han har parallellt sedan 1980-talet utvecklat ett av de intressantaste essäistiska författarskapen i Sverige. Han har en lång rad egna verk bakom sig, liksom verk han skrivit i samarbete med andra.

Den nya essäsamlingen rör sig kring ett tema som han många gånger återkommit till, och som dels behandlar den ungerska, judiska erfarenheten, dels specifika utbrott av antisemitism från den nazistiska förintelsen och framåt. Han skriver intressant om svenska exempel på detta och de blir ofta både drastiska och oroväckande. Klein utvecklar också i boken sina tankar kring händelseutvecklingen i det postkommunistiska Ungern. I olika texter visar han hur ett hat mot landets judiska befolkning hela tiden finns latent under en mer eller mindre polerad fasad. Kleins resonemang om den judiska identiteten är särskilt intressant då den utgår ifrån en rad olika erfarenheter, där också den svenska spelar roll.

Hoda Barakat: Vattenplöjaren

Hoda Barakat: Vattenplöjaren (Övers. Gail Ramsay, Leopard förlag)

Hoda Barakat föddes 1952 i Libanon, är numera bosatt i Paris och har publicerat ett antal romaner och arbetat både som lärare och journalist. Jag har läst hennes roman från 2001, "Vattenplöjaren". Bokens berättare, en namnlös man, är son till mannen som ville segla till Grekland från Alexandria och kvinnan som ville till Beirut. I Beirut föds han. Mammans vilja segrade. De öppnar en överdådig tygbutik i Beiruts souq. Mannen minns sig själv som den lille pojken som kläs i flickkläder, mamman kan inte dölja sin besvikelse över att det blev en pojke. Pappan dör, pojken gör allt för mamman. Bomberna börjar falla. Pojken förälskar sig och han tar över butiken, källaren görs till ett paradis och han bosätter sig där.

Medan striderna pågår – ett "plundringskrig" kallar författaren det – inreder pojken butiken och säger med upphöjt lugn: "Låt staden välta över ända igen och dess folk lämna den och låt den anförtros åt nya invånare". På bottenvåningen gör han sig en veranda, där citroner och mangold växer, han ler och trivs. Han kallar inte längre tygbutiken sitt hus, den är "ett slott vars like inte ens kalifen i Tusen och en natt hade".

Hela berättelsen är en tillbakablick på de unga år då han förälskade sig i den kurdiska flyktingflickan Shamsa, hon som mognar inför hans ögon och som han alltid förknippar med kvinnlighet, sidentyger och ren kärlek.

I Hoda Barakats litterära universum vävs saga och realism ihop. Den arabiska retoriken kan ibland bli övermäktigt för en europé, men i Barakats roman ser man inte mycket av det hon själv i en intervju kallat "ideologisk ballast". Jag trivs i hennes värld, också när den stiger ner i myter och sagor och förvandlar det sönderbombade och blödande Beirut till ett paradis av siden och älskog.

Gilles Kepel: Kampen om islam (Atlas, övers. Åsa Larsson)

Den franske islamologen Gilles Kepel är något helt annat än medelvägsanalytiker som vår egen Jan Hjärpe eller tvetungade predikanter som Tariq Ramadan. Kepel, professor vid l’Institute d’Études Politiques i Paris ses som en av världens främsta auktoriteter i ämnet och hans böcker läses och diskuteras i en rad olika språkområden.

När hans bok Kampen om islam blev tillgänglig på svenska för snart fem år sedan, såg jag det som ett genombrott för en forskning – och inte minst debatt – som vågar ta ett steg bortom ointressets normalitet. Kepel är inte aggressiv, tro inte det. Men jag ser att det finns skäl att åter ta fram hans bok. Den offentliga debatten i Sverige har inte flyttats fram en millimeter, även om de finns en och annan redaktör som slutat mumla i skägget. Kritiken mot politisk islam ses fortfarande som ett slags extremism. Budbäraren får alltjämt ta den hårdaste kritiken, medan imamer och politiker med en religiös och politisk agenda ses som ett slags mildhetens sändebud.

Gilles Kepel är en djupt seriös forskare som alltid redovisar källor och metod. Men hans slutsatser skiljer sig radikalt från det vi är vana att möta.

Hur har då konfrontationen mellan västerländsk neokonservatism (sådan den analyseras i boken) och islamism utvecklats? Kepel är entydig: 11 september var helt avgörande. Nätverket al - Qaidas första stora attack skulle sporra världens muslimer till uppror. Det spektakulära i händelsen skulle utlösa förloppet.

Oslo-samtalens sammanbrott blev ett slags signal. Äntligen, tyckte islamisterna, var det slut på "samarbete" i form av förhandlingar med Israel. En ny intifada som inte nöjer sig med stenkastning välkomnades.

Självmordsdåd och attacker mot västintressen samordnas. Osama bin Laden menade att Palestinafrågan i kombination med Irakfrågan kunde bidra till radikaliseringen och använda de två frågorna som en murbräcka för sina intressen. Talibanfrågan försvann ut i kulissen. Afghanistan blev allt mindre intressant (medan vi det senaste året sett en utveckling som ser annorlunda ut, inte minst mordet på bin Laden flyttade centrum för intresset).

*

Nu tar nätverket steget in i de befolkningsgrupper som lever i väst och som kan tänkas vara villiga att utföra attackerna.

Bomberna mot tågen i Madrid, 1 mars 2004 blir ett kvalitativt annat steg som för in nätverkets attacker på europeisk mark. Spanska medborgare utför ett massmord.

Attackerna mot brittiska diplomater och banker i Istanbul blir nästa varning.

Londonbomberna mot tunnelbane- och busstrafiken bekräftar skeendet och sommarens avslöjanden om planerna på ett stort antal flygbomber utförda av brittiska medborgare fördjupar bilden av nätverkets strategi.

Terrorn blir ingen importföreteelse utan utförs av de respektive länderna egna medborgare! Därmed har konfrontationen trappats upp till en ny kuslig nivå. Fortsättningen är en konfirmering av den strategi som säger att islams närvaro och kampen för sharia nu också omfattar hela Europa (eftersom islamismen säger att Europa nu ingår i dar el-islam – islams hus!).

Kepels tes är att striden om framtiden varken avgörs i New York eller Islamabad. Den avgörs i Europas förorter, där kampen om de nya generationerna muslimer utkämpas varje dag.

Han ser två möjliga framtidsvägar. Den positiva prognosen talar om muslimska ungdomar som erbjuder ett alternativ till en sträng religiositet, och som blir ett slags deltagare i en universell civilisation.

Den negativa prognosen talar om ungdomar med sträng muslimsk identitet som hindrar dem från att kulturellt integreras och därför gör dem mottagliga för den separatism som predikas av extremisterna.

Det finns två viktiga saker att säga om den svenska utgåvan.

För det första lider översättningen av fel som vore lätta att rätta till (begreppet "medlöpare" – använt i många decenniers debatt, får här istället heta "resekamrater"!). Att det kvarstår i tryck tyder på slarv från redaktörens sida. För det andra finns det en viktig passage i boken, där Kepel berättar om den franske imamen Bouziane som utvisades till Algeriet men fick återvända, trots att han offentligt uppmanat muslimska män att prygla sina fruar. Kepels bok utkom medan rättsprocessen i denna fråga pågick och han såg sig då förhindrad att nämna vad saken gällde. Något sådant hinder föreligger inte för den svenska utgåvan, varför det blir lite fånigt att inte på minsta sätt – med en not eller en parentes – berätta vad det är Kepel bara antyder. En fransk läsare vet ju, en svensk kanske mindre troligt.

Men detta är två anmärkningar som inte får skyla det faktum att Kepels bok hittills är det tyngsta som i svensk översättning utgivits i ämnet.

Skrivmaskiner och minnen.

Nya numret av tidskriften Författaren innehåller en svit mycket läsvärda texter. Numrets tema är Skrivmaskiner och vi bjuds på reflektioner av Klas Östergren, som utförligt berättar om sin Facit Privat (just en sådan började väl de flesta av oss att skriva på), Boo Cassel skriver om maskinskriftens historia, redaktören Henrik C. Enbohm tar oss med till landets sista skrivmaskinsverkstad, Dahlboms kontorsmaskiner i Fruängen. Och så skriver Lennart Sjögren i poesins form en rörande mänsklig maskintext. Klicka på bilden så får du upp den i läsbart format.

Mehmed Uzun: Själens regnbåge (Övers. Claire B. Kaustell, Ordfront)

När den kurdiske författaren Mehmed Uzun avled 2007 gick också Sverige miste om en betydande intellektuell, en berättare på sitt eget språk och en litterär personlighet på svenska, aktiv i alla tänkbara sammanhang där yttrande- och tryckfriheten hotades.

Född 1953 avled han alltför ung, han stod mitt uppe i sin gärning.

Sin självbiografi "Själens regnbåge" fullbordade han, den utkom i hemlandet 2005 och finns alltså också på svenska. Det är en mäktig livsberättelse Uzun komponerat, full av starka minnesbilder av barndomen, familjen och turkiska delen av Kurdistan, men också med intressanta interiörer från det svenska livet och gemenskapen i Författarförbundet och andra viktiga organisationer.

Det finns ett inslag i berättelsen som stör läsningen, och det är att han - också med i högsta grad offentliga personer, som ledamöterna i Svenska Akademien - endast nämner dem med initialer. Hade det handlat om personer vars identitet inte kunnat röjas hade jag förstått det, men här hoppar BT, KF, KE, MM från den svenska parnassen kring i sin anonymitet, trots att andra kollegor och vänner namnges. Det är min enda invändning mot denna storslagna bok.

Det finns två centrala brännpunkter i Uzuns memoar: den ena är åtalet som i Turkiet väcks mot två av hans romaner. Detta åtal får han kännedom om när han sitter ensam i sitt snölandskap norr om Stockholm för att skriva. Gång på gång går boken in på detta åtal, följer mobiliseringen till stöd för hans böcker mot en turkisk centralmakt som finner det brottsligt att skriva "kurdiska" romaner. Den andra brännpunkten är hans egen uppväxt, barndom och släkttillhörighet. Pendeln slår mellan dessa två brännpunkter på ett spännande sätt.

Turkiskheten exemplifierar han många gånger, som när han berättar om skolan, där den tycks ha varit själva målsättningen och man med örfilar tystade dem som talade kurdiska och inpräntade nationalismen i dem: "Jag är turk, jag är sannfärdig, jag är idog".

På samma sätt som det länge var förbjudet att tala samiska i en svensk skola, är det i Turkiets kurdiska delar ett brott att ens ha ett kurdiskt namn. Mehmed Uzun påtvingades detta namn för att passa in i lagbokens nationella chauvinism. Men, säger han, "författarskapet som skapades i Mehmed Uzuns namn är ett uppror mot Mehmed Uzun". Den lille pojken Hemê utvecklas till en kärleksfull rebell, och han tycks aldrig ha glömt ens detaljerna från sin barndom. Det är ofta de gripande porträtten av förfäderna som gör att man känner sådan sympati för hans bok.

Hos Uzun tycker jag mig finna en äkta kosmopolit, en människa som oavsett sitt ursprung kan ta till sig den svenska litteraturen, blir en av dess verkligt förtrogna och därtill översätter centrala författare, som Gunnar Ekelöf, till sitt eget språk. Kosmopoliten har många rötter. Uzun visar med sina memoarer hur två av dem skapar människan och författaren i honom själv. Han gör det med en språklig skönhet och en ömsint melankoli som tilltalar mig mycket.

Midsommar igen. Nu med moln

För två år sedan kombinerade jag midsommar- och födelsedagsfirande vid Brösarps backar. Detta vackra och inbjudande landskap som är som gjort för varma sommardagar med picknick-korg och behov av vila.

I år får det bli ett annat slags firande, halvt eller helt inomhus. Jag vill dock önska alla mina läsare en vacker, vilsam och vemodig (?) midsommarafton. Vemodet är för mig en självklar beståndsdel av sommarens högtider - ett vemod som fötts med insikten om alltings förgänglighet. Jag säger det, väl medveten om att många i kretsen fortfarande är så unga och optimistiska att de lägger blommor under huvudkudden.

Året dessförinnan besteg jag kullarna med de små. De har all kraft man måste ha för detta uppåtgående. Den minskar år för år hos mig, och snart är den tid inne då jag får stanna nere i äppelodlingen. Sittande där drabbar mig naturligtvis också vemodet - det milda, det beskyddande.

Zygmunt Bauman: Konsumtionsliv (Övers. Sven-Erik Torhell, Daidalos)

Får man lov att avstå från ständig konsumtion? Det livsmönster som kommit att kallas konsumism har analyserats av många. Bäst av alla skriver nog Zygmunt Bauman, som i sin senaste bok tar sig an ämnet.

Begreppet konsumism betyder att vara beroende av och lyssna till locktonerna från den industri som förser oss med prylar och upplevelser, allt ifrån prydnadssaker till resor. Konsumenten jagar efter den kick som kan ersätta ledan och vardagligheten. Konsumismen säger till människan att hon får ett värde först när hon lagt sina pengar på porslinskatter, skor, parfymer, kläder, bilar, tv-apparater, i-pods, mobiltelefoner, resor. Om hon vill leva i enkelhet, i tillbakadragenhet, i sitt hem, med sysslor hon själv valt, är hon en usel medborgare. Utan konsumtion från medborgarna stannar hjulen i den industri som "sysselsätter" dem. Utan konsumtion inga fler "framsteg".

I konsumismens epok har också själva den fysiska resan blivit en vara, en "upplevelse". Flygplatserna är mer storvaruhus än terminaler, resenärerna ska förflyttas enligt en noga kalkylerad plan där de utsätts för så många inköpsfrestelser som möjligt, innan de går ombord på planet för att ta del av "specialerbjudanden". Väl framme på destinationen tar den stora och huvudsakliga "upplevelsen" vid och de hamnar i stora sällskap med kameraförsedda landsmän, och vaggas till ro av inköp och underhållning, och upptäcker på resans sista dag att den avkoppling och frid de sökte inte fanns att tillgå.

Konsumismen är också den epok där människan aldrig blir nöjd med det hon har. Tv-apparater, datorer, mobiltelefoner och andra maskiner måste till synes bytas ut, även om de fungerar felfritt. Allting ter sig vara "last years model" och då kan bara det alldeles nya duga.

Men det finns också en annan dimension som inte har med detta att göra: oavsett om en sak är gammal, både faktiskt och skenbart, eller om den är ny, kan konsumismen alltid argumentera för fler inköp. Har du till exempel de rätta högtalarna till din i och för sig endast tre år gamla stereoanläggning? Har du en dvd som du kan spela in på? Inte, då är det dags att byta den icke-inspelningsbara dvd-spelare du har! Så kan man i oändlighet argumentera för nya inköp. Garderoben kan vara alldeles full av kläder, men om något annat annonseras – som är snyggare, bättre, lämpligare – så kan det klädesplagget köpas in ändå.

Så ser konsumismen som livsstil ut för mig. Och det var utifrån det jag läste Zygmunt Baumans bok. När jag läst färdigt slog det mig hur mycket av Baumans tankar som formulerades redan av Pier Paolo Pasolini. Skillnaden är att Bauman utifrån ett brittiskt perspektiv vidgar resonemanget till att gälla hela den "rika" världen, medan Pasolini alltid utgick ifrån specifikt italienska förhållanden.

Jag funderar mycket på innebörden av konsumismen som ett slags "sista stadium". Vad väntar oss efter detta? Kan det komma en vändpunkt före nästa förödande storkrig? Kan en världsomspännande kris av ekonomiskt och ekologiskt slag förändra beteendet, eller är de ekonomiska krafterna och ideologierna så starka att få kan stå dem emot?

Jag är pessimist. Jag har svårt att föreställa mig en förändring i de djupt rotade mönster som styr vårt agerande. Bara en rent fysisk isolering – på landsbygden utan möjlighet till kontinuerliga besök i köptemplen – kan göra det möjligt. Det kan vara ett sätt att fly konsumismen. Jag säger inte att det är den enda vägen. Jag säger bara att det är en väg som passar mig, som räddar mig undan konsumtionens dårskap.

Zygmunt Baumans bok visar hur mörk framtidsprognosen måste bli.

Abraham B. Yehoshua: Kvinnan i Jerusalem (övers. från engelska Rose-Marie Nielsen, Brombergs)

I ett terrorattentat på Scopusberget i Jerusalem, sommaren 2002, dödades bland andra en kvinna vid namn Dafna. Hon var vän med författaren Abraham B. Yehoshua, som satte sig och skrev romanen Kvinnan i Jerusalem till hennes minne.

Denna roman har översatts från hebreiska av Hillel Halkin, som enligt författaren Amos Oz ibland får hans romaner att bli ännu bättre på engelska, och det är just från Halkins version Rose-Marie Nielsen gjort sin fina svenska översättning.

Alltsedan jag första gången läste Yehoshua har jag slukat hans romaner, som ofta är stora, episka verk, som till exempel den senast översatta, Den befriade bruden, eller den tidigare De fem årstiderna. I det avseendet skiljer sig den här romanen rejält från tidigare verk. Den är snarast ett slags snabbläst, litterärt okomplicerad roman med prägel av thriller. Tempot är högt och det är omöjligt att hejda sig i läsningen, man vill ha nästa pusselbit ända fram till slutet.

Ty inbyggd i berättelsen finns gåtan: vem är kvinnan som hittas död efter ett terrorattentat? Hon ligger död på marken med ett lönebesked i handen! En tidningsmurvel spårar lönebeskedet till ett större företag som bland annat förser den israeliska armén med sitt dagliga bröd. Företagets ägare är också delägare i den tidning som vill publicera murvelns skandalartikel, som tycks gå ut på att företaget borde ha tagit ansvar för den döda kvinnan som ligger på bårhuset utan att någon frågar efter henne. Företagets ägare sätter en av cheferna att söka efter sanningen, han får snabbt veta att kvinnan heter Yulia Ragayev, att hon varit anställd som städare och att hon befinner sig i Israel på ett tillfälligt uppehållstillstånd. Chefen gör allt för att stoppa artikeln, som försöker skandalisera företaget.

Men vem är kvinnan? Är hon asiat? Är hon ryska? Vem har tagit henne till Israel? Jakten på sanningen börjar med att chefen lyckas få hennes nycklar av bårhuset, han tar sig till hennes påvra hem och letar.

Yehoshuas omkväde i detta sökande är lika förbluffande som självklart: spelar sådana frågor någon roll när landet brinner och plågas? Förhoppningsvis säger läsaren emot honom, som jag själv gör när jag leds in på hans subtila spår mot något som liknar en sanning, både om den döda kvinna och om landets öde.

När invandringsmyndigheten lokaliserat kvinnans hemvist beslutar man att skicka kistan dit för att hennes son ska kunna närvara vid begravningen. Företagschefen förvandlas till emissarie och får följa kistan på flyget till den aldrig namngivna destinationen (som man dock snabbt misstänker vara någon gudsförgäten håla i Ryssland).

Boken övergår i absurd komedi, när Israels kvinnliga konsul långt däruppe i norr tar emot emissarien, kistan samt murveln och hans fotograf. På sin resa till den döda kvinnans hemby passerar de en nedlagd kärnvapenbas och stannar kvar där ett tag, innan de återupptar resan. Mot slutet tar berättelsen en mycket oväntad vändning, vars moral möjligen kan tolkas som att Jerusalem, bokstavligt talat, är en stad som tillhör alla människor. Det är en blinkning som i sig är politisk dynamit i dagens Israel och Palestina.

Flykten till Portugal.

För snart åttio år sedan lämnade M/S Temeraire Göteborgs hamn med destination Lissabon. Det var i april 1933 som Bo Beskow med hustru och barn reste och året därpå utkom hans bok Flykten till Portugal. Att det är en bildkonstnär vi reser med ter sig självklart, hans bok är rikt illustrerad med teckningar och fotografier. Teckningarna drar ibland förbi det groteska och blir ett slags karikatyrer av fattiga människors yttre. Men det stör inte så mycket, eftersom texterna är djupt personliga. Det finns en ödmjukhet inför mötet med detta land om vilket de "ingenting visste". Ankomsten till Lissabon blir början på en resa som sträcker sig långt norrut i landet.

Boken, som medbloggaren Anna i Porto tipsade om, anlände med posten idag. Nu kan också jag fly till Portugal. Att resa i litteraturen är numera det bästa sättet att resa för mig.

Karl-Markus Gauss: De döende européerna (Övers. Per Nilson, Perenn)

Första gången jag på 1970-talet hörde talas om arbëresherna var jag en ung och entusiastisk Albanien-resenär.

Jag försökte förstå varför så många albaner levde i exil, och insåg snart att det hade föga med Enver Hoxhas stalinistiska styre att göra. Den albanska folkspillran arbëresher hade kommit till södra Italien redan för 500 år sedan, fördrivna av de ottomanska härskare som tog över Balkan, förslavade albanerna och tvingade dem att konvertera från den kristna östkyrkan till islam.

Med bilden av arbëresherna på näthinnan kunde jag också bättre förstå varför stora albanska samhällen vuxit fram runtom i Europa och i USA: exilen tvingade dem att vårda språk och kulturhistoria.

När jag läste Det andra Italien av Göran Börge 1981 så föll pusselbitarna på plats: ville man verkligen förstå det albanska folket fanns det mer kunskap att hämta i Kosovo, den då serbiska provinsen eller i italienska Kalabriens samhällen där nationalhjälten Skanderbeg står staty och den vackra albanskan talas, än det fanns i Tirana som hölls i ett järngrepp av en av Europas absolut grymmaste diktaturer och där en kristen tradition helt glömts bort och där också islam förbjudits av världens enda "ateistiska" land.

Mot den bakgrunden är det en fröjd att nu läsa österrikaren Karl-Markus Gauss resor bland europeiska minoriteter, från arbëresherna till Sarajevos judar, från sorberna i Tyskland till gottschee-tyskarna i Sloveniens skogar (Gauss berömmer slovenerna för att sedan länge ha "fört en föredömlig minoritetspolitik”) och arumänerna i Albanien, Bulgarien, Grekland eller Makedonien (är de ett folk av fåraherdar och stråtrövare, frågar sig Gauss och reder ut saken).

Återigen sticker Hässleholmsförlaget Perenn ut hakan och publicerar en bok som tycks mig omistlig. Jag tar de albanska arbëresherna som utgångspunkt för läsningen av boken.

I Italien berättar man nu om hur de tog emot de första albanska flyktingskeppen 1991, när den kommunistiska diktaturen rämnade. Så besvikna de blev på sina landsmän. De hade trott att de skulle komma med kultur och traditioner till Italien.

Pyttsan säger Emanuele Pissara, de ville "på sin höjd bli informerade om hur man fortast möjligt blir rik". Och så frågar han: Albansk kultur? "Arvaniterna i Grekland står oss närmare än albanerna från Tirana." (Också i en kort replik som den introduceras ett annat folk i exil, nämligen arvaniterna, de albaner som uppgått i den grekiska nationen).

Det är det bittra facit efter femtio års diktatur. I italiensk exil har albanerna vårdat och utvecklat sin kultur. De talar en vacker albansk dialekt, men få kan dessvärre läsa eller skriva den.

Gauss gör en intressant iakttagelse, när han säger att inte en enda gång under sin resa hörde han italienare tala illa om dessa albaner. Det är stor skillnad mot hur det är i vårt eget land, där albaner ofta är illa sedda (därför att en minoritet kriminella präglat bilden av en hel folkspillra).

Man skulle kunna säga att dessa arbëresher är typiska för de små, nästan bortglömda, men alltjämt levande små folk som finns i Europa.

När Gauss tar sig an att söka upp dem, samtala med dem och förmedla deras historier, gör han en antropologisk gärning som samtidigt har en politisk udd: vårt Europa har aldrig varit och kommer aldrig att bli en homogen landmassa med en likriktad och helt samspråkig samling individer.

De katolska sorber som lever i Tyskland hanterar detta skickligt, genom att i byn och i sina samkväm alltid tala den slaviska dialekten, men i all kontakt med omvärlden, till exempel när barnen sätts i skola, med självklarhet använda tyskan. En nation behöver alltså sitt gemensamma språk för att fungera, men inom nationen kan också minoritetens eget användas parallellt. Allt annat vore en exotism som skulle skada både nationen och dess minoriteter.

Just för att vi är olika, med allt vad det innebär av identiteter och traditioner, språk, drömmar och tankar, så kan vi upprätthålla ett slags mänsklig värdighet mot de ekonomiska och politiska krafter som vill utsläta alla särdrag, som vill bryta ner oss till lydiga konsumenter av de globala företagskedjornas likriktade produkter, de som nu fyller varenda stadskärna i hela Europa.

Jag reser hellre med Gauss än sitter en enda gång i en hamburgerbar eller handlar i ett Lidl.

Libyen med barnets ögon. Hisham Matar: Ingen i världen (Övers. Marianne Öjerskog, Forum)

Hisham Matar föddes 1970 i USA, hans far var i FN-tjänst, men han är libyer och växte upp i Tripoli och Kairo och sedan 1986 bosatt i London. Hans far var en av de olyckliga som kidnappades av den libyska säkerhetstjänsten och fördes till Tripoli från exilen i Kairo. I hemlandet utsattes han för svår tortyr och hans brev från fängelset upphörde helt att komma 1995. Ingen vet om han ens är i livet idag.

För några år sedan kom Hisham Matars roman "In the Country of Men" ut och nominerades till Bookerpriset. På svenska har den fått den obegripliga titeln "Ingen i världen", och det är synd, eftersom det är en riktigt fin roman om en för de flesta av oss helt okänd vardag i överste Kaddafis diktatur.

Denna diktatur ses genom nioårige Suleimans ögon. Han umgås varje dag med den tolvårige grannpojken Karim. När dennes far, Ustath Rashid, grips av det som kallas "Revolutionskommittén" rasar allt. Man slutar umgås. Suleiman får inte längre träffa sin bäste vän.

Snaran dras åt. Suleiman förstår att man snart också kommer att fängsla hans pappa, den framgångsrike affärsmannen. Modern eldar, tillsammans med en vän, upp alla hans böcker. Inget får peka ut honom som en "förrädare".

Pappan försvinner mycket riktigt. En slem typ från Revolutionskommittén parkerar utanför deras hem och försöker locka uppgifter ur den lille grabben.

Dramat utvecklas alltmer som en overklighet: Suleiman får i tv se grannen förhöras. Plötsligt blir det en testbild och Suleiman föreställer sig hur Kaddafi sitter med själva huvudfjärrkontrollen, den som kan stoppa program han inte tycker om. Det är i alla avseenden ett storebrorssamhälle av Orwells typ han berättar om.

Hur det går för den lille pojken och hans familj ska jag inte avslöja, bara säga att detta är en gripande roman om hur världens vidrigheter kan te sig ur barnets perspektiv, och att lille Suleimans öde inte är alldeles olikt författarens eget.

J.M.G. Le Clézio: Raga. Att nalkas den osynliga kontinenten (Elisabeth Grate Bokförlag, övers. Ulla Bruncrona ).

Med Nobelpriset i litteratur kunde J.M.G. Le Clézio finna många nya läsare, både här i Sverige och runtom i världen. Att hans gamla svenska förlag låtit hans författarskap ligga undangömt i många år har inte spelat så stor roll, eftersom Elisabeth Grate med sitt lilla förlag tagit sig an uppgiften med stort allvar. Redan har de två mästerliga "Afrikanen" och "Allt är vind" utkommit hos henne, och så den tredje: "Raga. Att nalkas den osynliga kontinenten" (sedan detta skrevs har också en fjärde, Hungerns visa, utkommit).

Boken öppnar med en episk, fiktiv scen om hur människor i funktionella men enkla farkoster tar sig över de öppna haven på väg mot söderhavsöarna. De ankommer till ön som på deras eget språk heter Raga men som väl mest är känd som Pentecost i öriket Vanuatu (tidigare Nya Hebriderna).

Denna fiktion övergår sedan i en text som ligger nära reportaget i ton och infallsvinkel. Det Le Clézio berättar om är en plats som finns i många myter, men också en plats så präglad av kolonialismens grymheter att stränderna inte längre är bebodda.

Idag anser man det säkerställt att så många som 100 000 människor kidnappades i det som kallades blackbirding och fördes bort som slavar under andra hälften av 1800-talet: "Åderlåtningen är kännbar än idag, hundra år senare. Ångesten som vilar över stränderna, de isolerade byarna som klänger sig fast vid bergsbranterna, talar fortfarande om den olyckliga tid då varje segel vid horisonten fyllde befolkningen med skräck."

Le Clézio har med "Raga" skrivit en bok som hela tiden pendlar mellan antropologi och fiktion. Han möter människor, samtalar med dem, reflekterar över sin egen roll som besökare. Han visar också konkret hur enskilda individer medvetet formar öns framtid (starkast i det avseendet är samtalen med Charlotte Wèi, pionjären bakom kvinnoföreningen och införandet av de traditionella mattorna av skruvpalmsfiber som lokal valuta!).

Intressantast blir Le Clézio när han reflekterar över hur globaliseringen i kolonialismens arv bryter ner varje form av särart: "Finns det en hemlighet kvar är det i själen, i den långa följd av begär, sagor, masker och sånger som blandas med tiden…" säger han och tillfogar senare om själva resandet som denna globaliseringsyttring: "Kanske borde man aldrig resa av andra skäl än för att bli medveten om sin egen begränsning."

I resandets spår invaderas dessa öar i oceanen till ett paradis för "den brokiga hopen (…) kolonisatörer, turister och pedofiler".

Det var, säger Le Clézio, stormakterna som stötte samman på denna scen; fransmän, engelsmän, australier, holländare, tyskar, amerikaner och japaner.

Trots den långa tid som gått sedan dessa koloniala slag utkämpades kan man konstatera att många av dessa öar fortfarande lever under ett slags kolonialt förmyndarskap. En "omåttlig turism" vilar som en tung börda över dessa öar som också plågas av arbetslöshet och illa fungerande ekonomier.

Det är allt annat än munter läsning. Le Clézio hjälper oss att se hur "paradiset" är beskaffat.

Arabisk vår; frihet för folken eller nygammalt tyranni och krig?

Brödraskapets ordförande i Egypten. Mörker eller ljus?

Med anledning av Bashar al-Assads fascistoida tal, som hålls just nu, måndag förmiddag, uppdaterade jag denna post till idag. Det han säger har världen hört förut. Människor som skadeinsekter, som bakterier, som löss, som råttor. Vi vet vem som använder ett sådant språk.

Det räcker inte att tända lampan på natten eller att öppna fönstren på dagen, mörkret är så kompakt att ingenting kan tränga igenom det. Hela den mediala världen, från tv-krönikörer till enstaka bloggare skrev och skrek sig hesa om “den arabiska våren”. Inte ett öga var torrt, nu kom demokratin till både Mellanöstern och Nordafrika. Det är naturligtvis inte dags att summera. Men nog finns det frågor att ställa.

Vem är de sjutusen personer som fängslats i Egypten sedan frihetstorgets massmöten? Vilken är Muslimska brödraskapets roll idag?

Varför bombas Libyen varje dag, i avsikt att “skydda civila” och göra slut på Kaddafis tyranni, när inte så mycket som en nyårsraket tänds emot Assads tyranni och pågående massmord av civila i Syrien? På den punkten förstår jag inte logiken alls. Kaddafi och Assad är i mina ögon två lika blodsbesudlade härskare. Har Assad något hemligt vapen som gör att väst endast kritiserar honom i rätt så milda ordalag? Att hela regionen kan stå inför ett förödande storkrig är väl ingen nyhet, det borde ha varit uppenbart redan när NATO beslutade sig att ingripa i Libyen. Situationen i Turkiet kan snabbt förvärras när den syriska militärregimen driver folket på flykt. De stora flyktingskaror som lämnar Libyen in i Tunisien eller över havet till Lampedusa är också sociala och politiska problem som snart nog blir akuta (om de inte redan är det).

Hur har det gått för de gripna i Qatar, i Algeriet, i Tunisien, i Jemen? Är det inte tyranni som råder också i Saudi-Arabien? Vem har tyrannerna köpt sina vapen av? Vem har försett dem med avancerad avlyssningsapparatur?

Jag hade kunnat mångfaldiga frågorna, men skulle i så fall först lägga till några frågor om Israel och Palestina: vad ligger bakom beslutet att flytta alla avgöranden till premiärministerns kansli när det gäller bosättningar på Västbanken? Hur ser framtida möjligheter ut i och med Hamas och den palestinska myndighetens beslut om ett samgående? Det där är inte särskilt svåra frågor, men varje ansats till analys i offentligheten tycks förlorad redan från början.

Några preliminära svar torde vara, att det finns enskilda individer i den israeliska regeringen som inser att tiden börjar rinna ut för landet och därför vill rädda den allra sista lilla möjligheten till en uppgörelse med palestinierna. Med beslutet har man omöjliggjort för en man som Barak att lägga in sitt veto mot bosättningsbyggen. När det gäller Hamas och Fatah kan man redan nu konstatera att det går trögt.

På det vardagliga planet har jag gjort en reflektion. Tidigt i våras kom en ung kvinna hit till byn, född i Gaza hade hon från Egypten tagit sig hit och sökt asyl. Hon födde sitt första barn här. För en tid sedan kom hennes pojkvän/man och far till barnet också hit. Av den frimodiga, fräckt klädda unga kvinnan blev det över en natt en helt annan person som steg ut ur huset, klädd i slöja! Varje dag jag ser henne inpackad i tyger tänker jag att hon kanske rentav symboliserar det mörker som den arabiska våren gick in i. Mannen och hans av religiösa vanföreställningar präglade tänkande styr inte minst kvinnorna från dessa miljöer.

Niels Hav: tre dikter.

Jag vill inleda den nya veckan med tre dikter. Under helgen har jag översatt ett antal dikter av den danske poeten Niels Hav.

Han är en ovanlig röst i den postmoderna epoken, en röst som med sin vardag och sin livserfarenhet tränger in där idag nästan inget annat än det dekonstruerade språkexperimentet får plats. Niels Hav skriver i en tradition som jag tror är starkare i Danmark än här hos oss.

Under alla omständigheter tycker jag mycket om hans poesi, och ger här tre smakprov. Det är troligt att jag återkommer med fler.

Min fantastiska penna

Jag skriver helst
med en begagnad kulspetspenna hittad på gatan,
eller en reklampenna, gärna från elektrikern
bensinmacken eller banken.
Inte bara för att de är billiga,
men jag föreställer mig att sådana skrivdon
kommer att fusionera min text med industrin,
yrkesarbetarnas svett, direktionsrummens
och hela tillvarons mystik.

Förr skrev jag sirliga dikter med reservoarpenna
- ren lyrik om absolut ingenting -
men idag vill jag gärna ha skit på pappret,
gråt och snor.

Poesi är inget för morsgrisar!
En dikt måste vara lika ärlig som aktieindex
- en blandning av fakta och ren bluff.
Vad är man numera för fin för?
Inte särskilt mycket.

Därför håller jag ett öga på obligationsräntan
och de seriösa värdepappren. Fondbörsen
hör till verkligheten – precis som dikterna.
Och därför är jag så glad för den här kulspetspennan
som jag hittade en bläcksvart natt
vid en stängd kiosk. Den luktar svagt
av hundpiss och den skriver fantastiskt.

Att fånga ödlor i mörker

Under mördandet promenerade vi
intet anande längs sjöarna.
Du pratade om Szymanowski.
Jag studerade en råka
som pickade i en hundskit.
Var och en är fångad i sitt,
omgiven av ett hårt skal av okunnighet,
som beskyddar våra fördomar.

Holisterna tror, att en fjäril i Himalaya
med ett vingslag kan påverka klimatet
i Antarktis. Det stämmer kanske.
Men där stridsvagnarna rullar in,
och kött och blod droppar från träden,
är det inte till någon tröst.

Att söka sanningen är som att fånga ödlor
i mörkret. Druvorna är från Sydafrika,
riset från Pakistan, dadlarna har odlats i Iran.
Vi stödjer tanken på öppna gränser
för frukt och grönt,
men hur vi än vrider oss
så har vi ändan bak.

De döda begravs djupt inne i tidningen,
så att vi oberörda kan sätta oss på en bänk
i paradisets utkant
och drömma om fjärilar.

Drömmen om att gå i tofflor

Drömmen om att återvända hem
och gå i tofflor för alltid.

Aldrig mer stressa runt, modlös på en flygplats
delta i meningslösa mottagningar,
spilla tid på fruktlösa möten.

Leva med tom kalender
på respektfullt avstånd från alla.

Stå vid gaveln och glo
på flyttfåglarna
i mars och oktober,
helt nöjd
med att inte vara på väg någonstans.

Lyssna på vinden,
gå lite på jakt,
förtrogen med sin ångest.

Se solen gå upp och gå ner
utan problem,
pinka i fred,
vid sitt eget staket.

Stå i sina tofflor
och studera stjärnhimlen
precis som en människa

Är det för mycket
begärt av tillvaron?


© Niels Hav

Svensk tolkning: Thomas Nydahl, foto vatten m.m: Astrid Nydahl.

Sandemose och andra om våldgästandet.

Det finns ett svenskt ord som sällan används: våldgästa. Vad är innebörden av att våldgästa? Det innebär att en människa uppsöker en annan människa som inte bjudit hem henne. Man kan idag våldgästa på många olika sätt: med telefonen och rent fysiskt i dörröppningen.

Begreppet kommer från medeltiden, då det, särskilt i krigstider, brukades om de människor som tilltvingade sig husrum och mat med makt. Sedan 1280 är det förbjudet i lag att våldgästa. Det var kung Magnus “Ladulås” Birgersson som i Alsnö stadga införde detta (tillnamnet fick han förmodligen för att han med lagen satte lås för ladorna, så att de inte skulle plundras - namnet belagt först på 1400-talet enligt Nationalencyklopedin). Det intressanta är att våldgästande av den typen förekommer i alla krig, det har vi också sett överflödigt många exempel på under senare tid.

Men ordet kan man idag använda om de människor som vägrar respektera en annan människas integritet. Jag minns att jag en gång frågade författaren Bengt Anderberg, som flitigt medverkade i tidskriften Studiekamraten när jag var redaktör, om man kunde hälsa på honom på Bornholm. Han svarade att han av princip inte tog emot gäster. Jag frågade inte fler gånger och jag respekterade hans ord. I umgänget med människor från Balkan är det precis tvärtom. De förväntar sig - i alla fall de albaner jag känner - att man ska dyka upp oanmäld. Och när man gör det bjuder de på kaffe, läsk och kakor, och när man just reser sig för att gå meddelas det från köket att middagen är klar.

Jag har några obehagliga minnen av våldgästande. Personer som liftat eller cyklat ända från Malmö för att bli mina gäster. Jag har lugnt och sansat förklarat att deras plötsliga ankomst inte alls passat mig. Också människor som velat köpa böcker, som sagt: “Du behöver inte skicka, jag kan komma och hämta”. Dumt nog har jag accepterat och sedan haft främmande människor i huset resten av dagen. När jag sagt att det nog varit dags att bryta upp har de sagt: “Nej, det är ingen fara, jag har ingen brådska.” Det är våldgästande!

Eftersom jag inte själv är en telefonmänniska är jag inte heller särskilt glad över att bli våldgästad med den. I princip talar jag bara med mina allra närmaste i telefon, med undantag för några särskilt kära kollegor och vänner. Jag är nästan frestad att hålla med Aksel Sandemose om det han skriver om telefoner (se längst ner). Jag har visserligen ingen mobiltelefon, men nog kan jag bli uppvaktad här hemma av den elakt ringande telefonen, av människor som jag inte har minsta lust att tala med. Men det var värre när jag drev mitt förlag. Många människor - också de missförstådda genierna, en särskilt besvärlig typ - drev mig till vansinne med sitt ringande. Först när jag skaffade telefonsvarare slapp jag tala med dem. Där hade jag också ett meddelande om att jag bara returnerade inskickade manus om de åtföljdes av svarsporto. Våldgästandet drabbar varje människa som sticker ut huvudet i offentligheten. Numera får jag nästan alltid vara i fred. Få tror att jag ska ge ut deras alster. Ännu färre tror att jag kan vara själasörjare.

En författare som skrivit riktigt bra i ämnet är Aksel Sandemose. I hans självbiografiska bok Murarna kring Jeriko berättar han om sin inställning. Textstället jag vill visa är på den boksida du ser här nedan. Klicka på sidan så får du upp den i läsbart format.