söndag 3 april 2011

En söndagblues från 12: våningen på Centralsjukhuset.

Nätterna här med uppkastningar som plaskar mot golvet, gråt och jämmer från ett rum och tv-lekar från ett annat. Frånvaron av kvinnor i korridorer och allrum, de som är inlagda stannar på de egna salarna och rummen, som om de vore beordrade att stanna. Göingefarbrorn som smickrar sköterskorna, ”aldrig blir jag så uppassad hemma i ensamheten som här”, milda leenden mellan kanyler och mätstickor, de stora, tunga sprutorna med motgifter som var sjätte timme sakta tömmer sig in i mitt blod, leendena och den mycket stora tröttheten, tjutandet i rummet, det eviga som första natten fick mig att tro att det var en fjärran radiokanal med elgitarrer som letade sig upp genom ventilerna till tolfte våningen, ljudet nu lokaliserat och en del av den hermetiskt tillslutna sjuttiotalsbyggnaden, allt det som byggdes in i metall och glas, det som skulle vara centralt fick också tåla sitt mått av omänsklighet, den som ersätts av sköterskornas omsorger, de noggranna, vänliga, de som också mitt i natten eller klockan sex på morgonen erbjuder ett ord av tröst och värme. Jag ser ut över slätten, jag ser ut över Hammarsjön, snett upp på taket ser jag en glada sitta spanande, i rondellen kör brandbilarna in mot centrum och ICA:s storparkering fylls med bilar. Här inne råder totalt besöksförbud sedan länge, bara så lyckades man stoppa de måttlösa vinterkräksjukorna som slog ut både personal och patienter, nu är här tomt på larm, inga högljudda röster i dagrummen, inga folksamlingar i sängarna. Vi äter våra puréer och vällingblandningar i tystnad, när ett glas lättöl serveras till kvällsmaten blir det med en smak av fest. Jag går mot ännu en natt här i mitt tillfälliga rede, i det lånade dagrum jag får använda fram till måndag morgon för att alls kunna sova, sedan blir det tillbaka till sal fyra där jag steg in, nyss inskriven som patient i en flod av uppkastningar rinnande över golvet.

Jag är en tacksam människa. Som många sagt före mig är det sjukvårdens alla arbetare som bär upp denna ännu så länge anständiga vård. De arbetar hårt, redan har jag hört veteranerna berätta vad som hänt de senaste tjugo åren, och de gör det alltjämt därför att inget alternativ gives. Jag är en tacksam människa. Här får jag den vård jag behöver.

Mitt emot mig i korridoren ligger de svårt sjuka. Mitt inne i mig ligger den stora rädslan inför framtiden. Bilderna flyter tidvis samman. Imorgon ska man undersöka om min urinblåsa fungerar igen. Slemhinnor lite varstans har genomgått en metamorfos, vad de ska kallas nu vet jag inte. Blod har runnit nedför mitt pekfinger.
*

Natten till söndagen försämrades jag. Vad som väntar vet jag inte. Men ett vet jag: utan alla er läsare skulle det vara mer ensamt här på avdelningen. Alla ni som skickat mail och skrivit kommentarer i bloggen: ett stort och varmt tack, ni hjälper mig att hålla modet uppe.

PS: Bilden har ingenting annat med texten att göra, än att jag kan lyssna på honom när jag vill. John Coltrane.

13 kommentarer:

Kenneth Karlsson sa...

Låter kanske märkligt men din flyhänta skiss över sjukhusvärldens gömslen och vrår ger mig en nostalgisk stöt. Jag som jobbat över tio år som nattsyrra på en sådan avdelning du beskriver, alla dessa människoöden, alla tacksamma som jag fått förmånen att stötta och hjälpa och som hjälpt mig att bli den jag är i dag. Håll ut min vän.

annannan sa...

Blodet i din skrivådra pulserar precis lika starkt och tydligt som alltid!

Hälsning från en uppsolande portugisisk morgon och en som ska gå ut och städa krukor och sätta sticklingar.

Ann sa...

En så fin och varm text känns hoppfull. Mina tankar går till dig. Krya på dig Thomas.

markus sa...

Krya på dig Thomas!

Karin S sa...

Ja, det konstiga är ju att du inte låter sjuk, inte virrig, inte nedstämd, inte svartsynt. Osäkerheten bakom hörnet, den vi egentligen alltid lever med, kommer bara lite närmare.
Krya på dig, Thomas!

Ulrika sa...

Om jag inte visste att läget är rätt allvarligt, skulle jag bara njuta av din text för fullt idag. Att du också nu orkar skriva så fint! Det är bara lukterna som fattas, annars är bilden du ger så oerhört levande.
God bättring, Thomas!

Hanne H sa...

Den stakkels, plagede krop - godt at forstå, at hjernen er skarp, som altid. Tålmodighed, hvile, pleje.

Birgitta sa...

Kampen kan ses hård, MEN du, vi är ett kämpande släkte som inte ger upp...Målet kan kännas svårt att nå men broder du kommer dit och kommer att åter skriva dina älskade kloka ord och läsa dina böcker....umgås med din fru och dina barn och barnbarn njuta hemmets privata svär...ÄLSKAR dig KRAMAR OM HÅRT men försiktigt

Anonym sa...

Thomas,

Kämpa på! Och kom ihåg den lilla blå lampan ---- det där "trots allt"-et jag brukar tjata om.

Men att du är en kämpe vet jag ju. Det ger du dagliga bevis på.

De allra varmaste hälsningar,

Frederick

Frederick sa...

Thomas,

Kämpa på! Och kom ihåg den lilla blå lampan ---- det där "trots allt"-et jag brukar tjata om.

Men att du är en kämpe vet jag ju. Det ger du dagliga bevis på.

De allra varmaste hälsningar,

Frederick

Inkan© sa...

Allt gott till dig Thomas - önskar jag kunde returnera lika mycket energi som du har skickat mig.
Blaafaagel har lyft igen och börjat sjunga lite svagt.

Stor varm kram!

Bodil Z sa...

Din text här tar tag i mig och flyttar mig tillbaka till tiden strax efter olyckan. Det är så här bräckligt det är. Men du ska leva och verka igen.

Allt gott!
Bodil

Inre exil sa...

Tack för all uppmuntran. Nya tag idag, nya försök att komma vidare.