Ur Karsten Sand Iversens Skyggebiblioteket plockar jag idag fram Bruno Schulz (1892-1942). Schulz var både författare och bildkonstnär (bilden nedan har jag i ett klipp från Dagens Nyheter 1992). Hans berättelser, också i svenska utgåvor, är illustrerade av honom själv. Två verk finns det bevarade, Sanatoriet Timglaset och Kanelbutikerna. Hans två andra verk är antingen ofullbordade eller aldrig hittade. Fragment ur Messias är sedan länge omtalade.
Schulz föddes i den lilla galiciska staden Drohobycz och skrev på polska. Ett försök att skriva på tyska skickade han som gåva till Thomas Mann men har ej hittats i Manns efterlämnade papper. Schulz sköts av en tysk officer i en så kallad "upprensningsaktion" från Gestapos sida. Schulz var då på väg för att hämta ut sin brödranson. SS-officeraren Karl Günther ändade hans liv och han blev liggande på gatan till in på kvällen, då en vän hämtade och begravde honom.Agneta Pleijel har skrivit en understreckare i Svenska Dagbladet om sättet som Schulz slår en brygga till Kafka, litterärt och personligt. Bland annat skriver hon:
"Frågan är emellertid: skall man se dem som judiska författare? De framträdde inte som sådana. Deras generation höll på att förlora kontakten med judendomen. Ingen av dem växte upp med jiddisch. Kafka skrev på tyska och Schulz på polska. Spelar då deras judiska tillhörighet över huvud taget någon roll för deras författarskap? Kafka befann sig i revolt mot den judendom som praktiserades av hans far, den 'upplysta' och uttunnade."
I Salongen skriver Bodil Zalesky om honom.
Ur Kanelbutikerna läser jag: "Bevingad av min längtan att besöka kanelbutikerna, vek jag av på en gata jag kände till och snarare flög än gick vidare och var hela tiden noga med att inte gå vilse (...) Av butikerna syntes inte ett spår. Jag gick nu på en gata där husen ingenstans hade ytterdörrar, bara tätt tillslutna fönster, blinda i återskenet från månen."
9 kommentarer:
Den här texten får mig att tänka på min blåögde judiske vän, från Wien, som efter att ha passerat två koncentrationsläger landade i Sverige. Han var två generationer äldre än jag, och en av de mest ljuslynta människor jag känt. Hans fru led av eviga minnespinor och svart humör, men själv syntes han ha gått oförstörd genom helvetet. Och, sa han till mig, en gång när vi diskuterade det förflutna. "wir war doch keine juden".
Tack Gabrielle, för dina fina rader om detta par!
Robert Pick, och Lillie.
Han dog för fem år sen på ett sjukhus i Wien, där han fortfarande hade en liten ateljévåning som han fått av Bruno Kreisky.
Återbördad.
Dagarna innan han dog (98 år) hade man frågat honom om han ville ha besök av frun (som låg på annan avdelning). Nej tack, sa han.
Det var nog det första resoluta nej tack han tillåtit sig. Nu var han bliven trött, efter ett långt liv som allt i allo till denna traumatiserade dam.
Men vår vänskap var ljus och lätt. Jag vidarebefordrade nyligen en kort dikt om honom, på min blogg. Den kom till på tyska, som var det språk vi talade tillsammans.
Gabrielle, jag hittar inte hans dikt i din blogg. Kanske menar du på annan plats än Den blinde...? Jag blir mycket nyfiken utifrån det du berättar.
Så här kom den ljudande, dagarna efter hans död, som nådde mig per telefon. Vänligt av dig att ta del.
Rilkevariation
Der Tod geht um
die Ecke
und holt ein
Anderer
und niemand
kennt Ihm mehr
Aber Ich auch
war einmal Tod
Tack Gabrielle, jag är rörd och tacksam. Särskilt fäster jag mig vid dessa två rader:
Aber Ich auch
war einmal Tod
Mycket vackert, Gabrielle.
Jag har precis läst "Städernas svall" av Ulf Peter Hallberg & Carl-Henning Wijkmark. Citatet hade passat in där, det är samma anda.
Vet du, Thomas, jag som inte har så mkt anlag för skuld, har ändå ett par saker som kan betraktas som underlåtenhetssynder. Som det att jag inte gjorde den långa intervjun med Robert. Vi talade om det, jag ville gärna, men så blev det som med vänner: Wir haben schon zeit.
Det hade annars blivit en av mina bästa intervjuer, vilket inte var så viktigt, men att få hans liv på pränt.
Tack JCB, ibland kan man dela något.
Ja Gabrielle, du skulle du naturligtvis ha gjort. Men det är ju så med våra liv. Man planerar saker, vill saker, bör saker, och sedan är det plötsligt slut. Jag minns att jag skulle djupintervjua min dåvarande svärfar på 1970-talet, därför att han som sjöman hade varit aktiv i Rote Hilfe och gjort en massa livsfarliga saker i Tyskland under nazitiden. Det hann jag inte. Han dog i asbestos bara 57 år gammal innan vi ens hunnit sätta på bandspelaren.
Fint också det du säger till Jens Christian. Tack och lov är det så, att man ibland delar något. Något fint. Något viktigt.
Skicka en kommentar