Nattläsning.

Natten till fredagen väljer jag tre små böcker. Jag läser Siegfried Lenz-romanen från 2009, Landesbühne, nu i svensk översättning på Thorén & Lindskog förlag, Vilken teater! Jag läser Kristina Sigunsdotters Sjöpojken som min förläggare Tusculum ger ut, och jag läser den ungerske författaren László F. Földényis korta essä med den underbara titeln Dostojevskij läser Hegel i Sibirien och brister i gråt (som ingår i serien Ersatz Essay). Är det dumt att läsa olika böcker samma natt? Det kan det vara, men just dessa tre visar sig börja tala med varandra. Formatet kanske frestar dem till samtal? Eller är det något annat, som jag inte i mörkret kan se? Att vara hemma igen är att kasta sig in i bibliotekets frukter som vore det en pool att simma i. Att vara hemma igen är att veta var man finner den enda frid värd ordet. Jag läser, jag sover inte. Jag läser inte för att jag inte kan sova, men läsandet och vakan hänger samman. Det är bara det att alltsammans är frivilligt. Tids nog kan jag sova. Här hemma kommer ingen och väcker mig klockan sex på morgonen för en spruta.

Foto: Ulrika W, Finland.