Möten i sjuksalen. Om sorgsenhet och svart humor.

Foto: A. Nydahl. Blomning i Viby 5 april.

”Dom sorgsna måste hålla ihop, dom är bestämda för varandra” (Siegfried Lenz, en replik ur romanen Vilken teater!)

Jag har reflekterat över några saker av fundamental karaktär under de gångna två veckorna av förgiftning, insjuknande och sex dygn på sjukhus. En sådan sak handlar om ödmjukhet, en handlar om respons, ytterligare en om vilka människor man attraheras av och vilka man stöts bort av.

Jag läser en amerikansk bok som vänder sig mot den ytliga glädjekulturen, den som vill få oss att tro att varje form av sorg, nedstämdhet eller melankoli på något sätt skulle vara skadlig för oss. Boken läser jag tack vare ett tips från medbloggaren Anna i Portugal. Samtidigt får jag i min hand en memoar av den danska författarinnan Dorrit Willumsen. Boken heter Pligten til lykke. Lyckokulturen finns överallt runtom oss. Minsta lilla ledsnad tycks motivera ingripanden.

Mitt i sjukdomarna vi delar där på avdelning 123 finns det en behaglig blandning av allvar och lättsinne. J. från Blekinge hade blivit hörselskadad som ung fabriksarbetare. ”Man fick en bomullstuss av arbetsledaren, det hjälpte inte men såg väl bra ut”. Nu hade han sin andra sjukhusvistelse på kort tid. Och det var verkligen inte snuva han led av.

Siegfried Lenz, en av de sorgsna?

En man mitt emot i korridoren, som jag inte kan berätta i detalj om, fick mig att tänka till idag. Hans sjukdom och tillstånd är så allvarligt att han hade eget rum. Idag kallade han på mig och ville prata. Från hans lilla kassettbandspelare hördes mjuk jazz. Vi talade om det vackra vi såg utanför sjukhuset. När jag en stund senare blev utskriven och tog farväl hojtade han grattis och önskade mig allt gott.

Liksom med J. delade jag sal med H. H. var gammal stamanställd officer, men betraktade de tio åren sedan pensioneringen som de lyckligaste i sitt liv. Han såg förstås med sorgsen blick på diskussionerna som rörde hans hälsa. Men han ville med iver berätta för mig om sin biodling och den nästan fridfulla art han varit med att avla fram, ett bi som saknade varje form av aggressivitet och som man därför kunde arbeta med utan att ens använda skyddande slöja.

De där människorna – och många fler av de tretton som avdelningen rymmer – kommer att stanna i mitt minne, det vet jag. Det gör de utifrån bara det enkla faktum att vi delat en räcka vardagar tillsammans, och att vi fått tillfälle att inte bara tala sjukdomar. Vi har skrattat några gånger, därför att det varit sällsynt befogat. Som när sköterskorna gick förbi tv-rummet där vi gubbar satt uppradade igår och såg på Aktuellts inslag om kondomer och sexualundervisning. J. var den förste som började skratta och som sa: ”Undrar vad de tänker om oss, nu när de bara gick förbi och inte kunde veta varför man just trädde på en kondom i tv-rutan och vi satt där i soffan.”

Det som förvånat mig en smula, har varit insikten om att man inlagd på sjukhus också kan känna sig lite fjärmad ifrån de människor man rätt så frekvent visar egen omsorg. Men det är väl så det är. Vardagarna rullar på och man glömmer lätt bort den som tagits in för vård på ett sjukhus där det råder besöksförbud. Att det finns andra sätt att visa sin medkänsla är inte alldeles självklart numera. Den moderna civilisationens framrusande människor har tappat bort något viktigt på livsvägen. Kan vi kalla det handgriplig empati? Brist på uppmärksamhet? Jag har inga bra svar på mina egna frågor, men nog såg jag några exempel som gjorde mig brydd.

Och trots att jag skriver det, måste jag uttrycka en djup tacksamhet inför alla de mer eller mindre okända människor som hört av sig, medbloggare, läsare av mina böcker, människor jag stött ihop med i livsvandringen, men också syskon, barn och barnbarn. Vännerna och kollegorna inte minst, allt ni skickat av ord och uppmuntran, på papper och i digital form, har lyft mig och övertygat mig om i vilket sammanhang jag ingår. Varje liten rad, varje litet ord i telefon har burit mig ännu en bit på vägen.

Idag blev jag utskriven från medicinen avdelning 123, specialavdelningen för blodsjukdomar (och för märkvärdiga människor som alldeles själv lyckats skada det som har med blodet att göra). Jag kommer att få resten av omsorg och mediciner i öppenvården. Lyckan att sitta ner i mitt eget hem går inte att beskriva. Att jag mår illa och har smärtor är ingenting mot de egna böckerna, doften i rummen, köket, duschen, blommorna, radion, bilderna - ja, allt det som är hemma.

För varje ny händelse som skiljer sig från raden av vardagar lär man sig förhoppningsvis något nytt. Jag tycker främst att jag lärt mig att acceptera att allvarliga sjukdomstillstånd inte är ovanliga när man åldras, och att man därmed också accepterar att de inte låter sig pratas bort eller botas mellan två måltider. När jag låg där, timme efter timme, i den sköna sjukhussängen fann jag en vilopunkt som hjälpte mig att sluta tänka på datum och tidpunkt för tillfrisknandet. Nog måste vi hålla ihop, vi ”sorgsna”.