Måndag på sjukhuset

Vassen ser ut att växa där den står mitt i issjön. Man misstar sig lätt på livet. När allt väsnas och gör sig till kan man plötsligt befinna sig mitt i förmultningen. När en sjuksköterska lyser med ficklampa in i munnen på mig kan hon inte dölja sin förvåning, det ser värre ut än hon kunde föreställa sig. Jag säger inget eftersom varje ord bär en smärta över läpparna.

Pilar pekar uppåt, pilar pekar neråt. Jag får ett papper av sjuksköterskan där alla de senaste provtagningarna redovisas. Jag lyssnar och anstränger mig för att förstå. Smärtan är i sig själv en pil som ger mycket tydliga indikationer om tillståndet. Blodplättarna neråt. Levervärdena uppåt. Metamorfosen i munnen kräver större territorium och får högerkinden att vända rakt ut i det blå. Svullnaden är en pil, krampen en annan. Nu sköljer jag detta gråkletigt döda landskap med Xylocain och fortsätter låta motgiftet rinna in som en svalkande klar vätska i högerarmen. Den behandlingen ska pågå ett dygn till, vad som sker sedan är det ingen som vet, allra minst jag själv.

I mailen får jag fina bilder på barnbarn som leker vid havet i Kivik, en vacker helgutflykt några kusiner tillsammans. I ett annat ser jag tre av de andra barnbarnen klättra i något, lekplats eller skulptur, och deras leenden värmer mig.

Varje gång jag blickar ner på staden och ser hur det körs och konsumeras tänker jag på mig själv: så liten man blir häruppe, så fjärran all den där hektiska aktiviteten. Detta fyllande, tömmande och fyllande av stormarknadens parkeringsplats säger mig något viktigt om de liv vi lever.

Varför blir jag rädd när jag befinner mig här? Jag borde bara njuta av god vård och vänliga ord. Svaret är elementärt: Döden. Det är, om än i litet format, en påminnelse om den egna döden att bli sjuk på det här sättet. Jag må vara aldrig så svartsynt eller pessimistisk, men själva livet kan jag vara mycket glad för. ”Själva livet” är det som omfattar den närmaste kretsen av familj och vänner, men också allt det som sker i det solitära: läsandet och skrivandet, strövandet och eftertanken, stråkkvartetten eller fugan, fågelsången och havsbruset. Man kan stå vid stupet och ändå uppskatta utsikten.

Några av patienterna här uppe har jag inte ens sett än. De är fjättrande till sängarna med sina slangar och anslutningar, sina uppkastningar och kemiska processer. Om jag blir bättre i nästa vecka tycker jag själv att jag sluppit billigt undan.