Alla tyskar var inte nazister. Det är en banalitet att påpeka det. Bland alla i massan, pöbeln, står det en man som inte vill vara med. Han har armarna i kors och ett ansiktsuttryck omöjligt att tyda, medan alla människor som omger honom höjer armarna och ropar Sieg heil.När den islamisterna angrep Lars Vilks i Uppsala var det få som stod med armarna i kors. Det verkade som om föreläsningssalen plötsligt var helt fylld av en gastande pöbel (filmbilderna därifrån räcker för att man ska förstå mekanismen, hur den ser ut som fysiskt beteende). Efter att de skrikit sitt allahu akbar hördes något helt nytt. De skrek "Detta är vårt land", som en segerpöbel, vilken i kraft av antal och aggressivitet kunde stoppa en påbörjad föreläsning på ett svenskt universitet!
Vem är du - en som skriker Sieg Heil eller Allahu akbar eller en som vågar, förmår och vill stå bredvid med armarna i kors? Man är inte likgiltig, men man inser att saken redan är förlorad. Man vägrar anpassa sig, men man iakttar det förlopp som leder till den egna nationens, kulturens eller det egna folkets undergång. Det har skett tillräckligt många gånger för att man ska kunna dra sina slutsatser.
Foto: A. Nydahl
8 kommentarer:
Det finns dock en väsentlig skillnad: De som skrek Sieg Heil var landsmän, de som skriker Allahu akbar är det inte./Arvid Bengtsson
Det beror alldeles på vad du menar med "landsmän". Mannen de hyllade med sina fanatiska skrik var utlänning - sett ur tyskt perspektiv. Men i det historiska läget duger en österrrikare bra.
Likadant är det med islamisterna i Uppsala, flera av de tongivande är födda i Sverige av minst en svensk förälder. Det vill säga "landsmän".
Min poäng är en helt annan: mot fanatismen duger bara att ställa sig bredvid och vägra delta i skriken, de upphöjda armarna, de knutna nävarna, de svarta, röda, gröna eller bruna fanorna.
De är definitivt inte landsmän för mig - oavsett om de är födda i Sverige eller ej. Men i övrigt håller jag med - och jag har upplevt fanatism and masspsykos bland svenskar också, som t.ex. under Vietnamkriget. Skrämmande, men på ett annat sätt, eftersom det då fanns hopp om att dårskapen skulle gå över. När det gäller "landsmännen" i Uppsala är det nog tyvärr inte så./Arvid Bengtsson
Arvid, jag tror vi talar förbi varandra. Det är stor skillnad på ett ord utan och ett ord med citattecken.
Fanatismen finner du i alla politiska och religiösa rörelser, oavsett vad de kallar sig. Inte minst de nationalistiska rörelserna bär starka drag av fanatism, och islamismen är en sådan nationell rörelse, även om dess nationalitetsbegrepp är annorlunda (umma och dar-al-islam står ju för kalifatet som väl närmast är jämförbart med ett imperium).
För övrigt tror jag inte att Vietnamrörelsen i första hand utmärktes av fanatism. Tvärtom fann man där många uppriktiga, solidariska människors uttryck för en motvilja mot krigsherrarna. Jag finner samma motvilja i min egen krets och hos mig själv mot det fullständigt meningslösa och korrumperande krig som "vi" idag för i Irak. Vad har det kriget tjänar för syften? Läckorna talar sitt tydliga språk.
Fanatismen är sålunda något som du och jag definierar på olika sätt.
Slutligen en liten reflektion: Mohammed Omar är född i Sverige. Hans mamma är svenska. Menar du på fullt allvar att han inte är en landsman? Det är han ju självklart. Problemet med islamismen försvinner inte för att man förenklar sina resonemang på det sättet. Det finns många landsmän som jag betraktar som politiska motståndare: gröna, röda, bruna, blå och beige, men landsmän till mig är de i nio fall av tio.
Jag förnekar inte att det fanns en legitim och uppriktig motvilja mot USA:s krig i Vietnam. Men, och jag upplevde det på nära håll, i Sverige utvecklade sig Vietnamrörelsen till en masspsykos. Den hade precis samma karaktäristika som totalitära rörelser. Ingen vettig diskussion om Nordvietmans roll ("FNL") i kriget kunde över huvud taget föras. Man använde också samma medel för att framkalla kollektiv känslosamhet som totalitära rörelser - betänk bara fackeltågen och skanderandet. Jag förblev skeptisk och stod vid sidan om - och förlorade många "vänner".
Nej, jag betraktar inte Mohammed Omar som en landsman. Han må vara född i Sverige och ha en svensk mamma, men han identifierar sig uppenbarligen med annat än vårt svenska samhälle./Arvid
Arvid
Hur förhåller du dig då till dagens nynazister och den extrema våldsvänstern? Är de också landsmän, eller är det endast anhängare till de förtryckande ideologierna som har skapats utanför Europa som inte är landsmän?
Det verkar som du försöker att etnicifiera de olika ideologierna men om du ser dig omkring i världen så har både fascismen och kommunismen anhängare i alla världsdelar även om de skapades i Europa.
Christer: I diskussioner om livsåskådningsfrågor brukar jag säga att jag är kristen ateist. Det betyder inte att jag tror på någon gud eller annat övernaturligt, eller att jag intar en agnostisk ståndpunkt - jag är ateist - men jag är självfallet starkt präglad av den 1000-åriga kristna traditionen och kulturen i vårt land. Och det delar jag med andra svenskar, vare sig de är med i Pingstkyrkan eller Humanisterna. Men denna gemensamma kulturella och historiska erfarenhet delar jag inte med invandrade somalier eller irakier - vi har inte samma värdgrund och att låtsas detta vore rent hyckleri. Att sedan denna gemensamma värdegrund kan leda fel är djupt beklagligt, men rubbar inte min definition av landsmän.
Arvid
Det är riktigt att vårt kristna arv har påverkat oss i större eller mindre grad oavsett vår livsåskådning. Men i mina ögon har kristendomen mer gemensamt med islam än vad dagens värdegrund har med kristendomen. De tre abrahamitiska religionerna bygger på samma grund. Sharia-lagarna inom islam är exempelvis inspirerade av Moselagarna i GT.
Dagens värdegrund i Europa är snarare ett resultat av renässanshumanismen och upplysningstidens individualiserade förnuftstro. Det var studier av antika texter som lade grunden för detta där exempelvis Platon, Aristoteles, Cicero och Seneca lyftes fram.
Problemet med den muslimska världen är att de inte har genomgått samma faser där islam följaktligen inte har reformerats såsom kristendomen. Men om man måste identifiera sig med dagens värdegrund - som bygger på den sekulära demokratin, frihet och jämlikhet - för att betraktas som landsman är jag rädd för att alla bokstavstroende kristna och muslimer, kommunister och fascister inte uppfyller det kravet.
Skicka en kommentar