Överallt i världen sitter det legioner av käringar på kulturen, fjättrade och bundna vid litteraturen...

”Litteraturkritiken” äcklar mig. I BTJ-häftet fann jag ännu ett lågvattenmärke: ”Jag tror att boken kan läsas av många”. Inför en sådan plattityd ställer man sig frågan: Hur många? Och vilka? Och varför?

Det steg man nu påstår sig diskutera är poängsystemets inträde i litteraturkritiken. Hur så? Jo, man ge en eller flera stjärnor, plustecken eller något tredje som betyg för en bok. Kan ni se det framför er: glömska så kallade kritiker som ger fyra stjärnor åt en ny svensk roman, samtidigt som den aldrig ens kunnat mäta sig med de första två sidorna i någon av den verkliga litteraturens verk. Vad kan en skrivskoleutbildad "författare" komma med vid en jämförelse? Ingenting. Poängsystemet är litteraturkritikens frivilla reträtt. Den hamnar där den hör hemma: i nöjesjournalistiken, i de massproducerade, gapskrattande och förfäade festivalkulturen. Samtidigt frågar jag mig: är det någon kvalitativ skillnad på poängsystem och usel litteraturkritik, så som den skrivs av fäsörerna.

Hos Witold Gombrowicz finns en passage man hade velat förpacka med surströmming och sända alla dessa halvbildade:

”Överallt i världen sitter det legioner av käringar på kulturen, fjättrade och bundna vid litteraturen; de är djupt förtrogna med de intellektuella värdena, estetiskt medvetna, uppbackade av idéer och begrepp (…) Åh! de vet att man måste vara självständig, enkel och djup och därför är de självständiga, enkla och djupa och fulla av den mest rumsrena anpasslighet."

Tulpanerna (fotograferade av A. Nydahl) skickar jag till de åldrade eller redan döda, männen och kvinnorna som redigerade de litterära tidskrifterna, de som skapade våra stora diktverk, romanerna, novellerna, poesin och essäistiken, de som förstod och tillämpade insikten att litteratur är något annat, större och viktigare än veckopressens skvaller och den nya pressetiska regeln om ständiga skratt och oavbruten förlustelse.