Förlagsintervju om Långsamhetens nej.

Min förläggare, Helena von Hofsten på förlaget Tusculum gjorde en intervju med mig inför utgivningen av Långsamhetens nej, som släpptes den 1 november. Eftersom det sägs en del dumheter om innehållet i boken väljer jag att publicera intervjun här. Är du intresserad av boken kan du sända mig ett mail (thomas.nydahl@gmail.com) eller gå direkt till förlagets hemsida.

Hej Thomas Nydahl, i höst utkommer du med …

… en ny essä; Långsamhetens nej. Varför heter boken Långsamhetens nej?

Lustigt, jag satt just med korrekturet och fastnade för en passage om Horace Engdahl och det han skrev om Arno Schmidt:

” Horace Engdahl skriver: ”Grafomanernas asocialitet är en reaktion mot litteraturens förnedring, då den tvingas vara något annat än sig själv, till exempel något att konsumera.” Kan man, om man menar allvar med litteraturen, bli en annan än just den asociale? Finns det alls ett förhandlingsutrymme med shoppingkulturen? Den som svarar ja har gjort sitt val.Själv hävdar jag ordet nej som enda väg.”

Ordet nej kan se ut som en vägran att delta. Men det är snarare ett nej riktat mot specifika företeelser i tiden. Att säga nej till dessa är samtidigt att säga ja till något annat. Långsamheten blir för mig en vägran att rusa på som omgivningen tycks göra. Jag sitter hellre och glor ut över havet än räknar pensionspoäng. Det asociala är alltså inte ett destruktivt beteende utan en markering av ett frivilligt utanförskap, en kombination av integritet och medvetenhet.

Du värnar det solitära livet, mycket i dina essäer och texter rör sig runt ensamheten, tystnaden – och nu långsamheten. Hur har detta mognat fram genom ditt författarskap?

Jag tror att den processen började runt 1985. Då hade jag hektiskt rest och skrivit under sju år, från Balkan till Mellanöstern, från Lissabon till Prag. Just i Lissabon blev jag allvarligt sjuk och hamnade så småningom på psykiatrisk klinik, där jag insåg att jag var tvungen att lägga om det mesta i mitt liv. Hur gör man det när man är sexbarnsfar med plikter? Jag behövde några år till för att lyckas. Först i mitten på 1990-talet började det bli allvar, både i mitt liv och i det jag skrev. Sakta mognade också en insikt om att jag inte kunde fortsätta kuska runt i världen och tro att det skulle bli något bra av det. Den första boken på temat gav jag ut 1987, Äntligen ensam, men det var först med Melankolin, Förensligandet och Den tysta zonen på 1990-talet som jag tyckte mig finna en form som kan påminna både om dagboken och anteckningsblocket. Den formen har jag hållit fast vid i flera senare böcker, bland annat Inre frihet från 2007 och Alla de andra som också skrev från 2009.

Klicka för att läsa.

Thomas, du är osannolikt produktiv, Långsamhetens nej är din fyrtioandra egna bok, jämte en handfull översättningar. Hur hinner och orkar du?

Att hinna är ett resultat av de radikala livsförändringarna. Jag har i allt högre grad glidit bort från pressen. I vintras tog jag steget fullt ut och slutade helt att skriva litteraturkritik och kulturjournalistik i dagspressen. De senaste åren har jag varit verksam i Kristianstadsbladet, men det är också över nu. Mina artiklar för Sydsvenskan om Mellanöstern och Balkan har jag också upphört med. I många år skrev jag på ledarsidans Aktuella frågor i dessa ämnen. Dessutom slutade jag i ett par svenska tidskrifter. Det enda jag har kvar är en finlandssvensk tidskrift där jag skriver en litteraturkrönika fyra gånger om året - det känns närmast som ett hedersuppdrag, och jag har gjort det i många år.

Det som väntar efter frukosten varje dag är det egna arbetet. Parallellt kan flera manus växa fram. Jag har inga familjeförpliktelser längre, sedan barnbarnen började komma får man ju bara allt det roliga; lekar, utflykter, barnkalas och annat som ger energi och livsglädje. Orkar gör jag kanske inte alltid, det vore ju dumt att låtsas att man är ung. Men skrivandet och livet korsbefruktar varandra. Att hinna är för mig inte detsamma som en jakt på minuter, timmar och dagar, utan resultatet av ett något så när seriöst, dagligt arbete. Jag kan ju inte ligga på sofflocket, det passar inte min personlighet, men jag kan målmedvetet ett visst antal timmar varje dag ägna mig åt skrivandet. Ändå blir det ju mycket tid till våra gemensamma liv här i huset, god mat och dryck, filmer, samtal och utflykter. Sedan sju år tillbaka, då jag flyttade till en liten by utanför Kristianstad, försöker vi komma ut till Östersjökusten eller Ivösjöns stränder en stund varje dag, oavsett om det är sommarsol eller vintersnöstorm. Att se naturens egen rytm är också ett slags skola i långsamhet och ödmjukhet.

Dina senaste böcker är essäsamlingar, texter om liv, läsande och skrivande. När får vi läsa en ny roman, eller diktsamling?

Skönlitterära texter tror jag inte att jag kommer att ägna mig åt. Den vägen visade sig vara en återvändsgränd, och det enda jag kan se som någorlunda lyckat i efterhand är det som förenat essäistik och rent litterära texter. Min trilogi Politisk geografi är ett sådant projekt, där jag utifrån konkreta minnen och erfarenheter i olika länder diktat ett slags närvaro i tid och rum. Jag har ett prosalyriskt arbete liggande, men det är också allt. Det jag dagligen nu arbetar med är dels det jag kallar för Black Country, som är ett slags resonerande text om utvecklingen i Englands gamla gruvdistrikt i West Midlands. Det blir en bok om kultur, politik och religion – historiskt och samtida. Vid sidan av det växer enstaka essäer fram, som jag samlar för en kommande bok.

Vad läser du just nu?

Jag läser mycket av det jag försummat under alla åren av tidningsskrivande, klassiker, memoarer, facklitteratur. I sommar har jag framför allt plöjt mig igenom de viktigaste dissidenterna i det forna öst. Jag har läst tjeckiskt, ungerskt, polskt, albanskt, serbiskt, kroatiskt, litauiskt, lettiskt och estniskt om varandra och funnit många guldkorn. Ingen kan förneka att tiden mellan 1945 och 1990 födde en oerhört rik litteratur. Vid sidan av detta läser jag mycket facklitteratur om West Midlands, inte minst i ämnen som islamism, mångkultur och sociala spänningar. Det finns idag en rik brittisk litteratur i dessa ämnen. Att jag fastnade för just Black Country går tillbaka till 1998, då jag och min hustru bodde där en hel termin, när hon studerade vid Selly Oak Collages i just de ämnen jag pekat på. När hon var på sina föreläsningar reste jag runt och lärde känna Birmingham och det omgivande landskapet. Under 2000-talet har jag varit tillbaka vid flera tillfällen och avsikten är att jag ska försöka knyta ihop säcken inom ett par års tid med ännu en vistelse i West Midlands.