Jag skrev om Therese Bohmans debut Den drunknade för femton år sedan. Efter det har jag läst det mesta hon skrivit i bland annat Expressen, men inte böckerna. Starka, övertygande texter.
Så nya boken, Kammakargatan. En julberättelse, kunde jag inte motstå. Jag är förtjust i komprimerade prosaberättelser. Bohman skriver prosa som i högsta grad fungerar så. Hennes språk och estetik är ovanlig i svensk litteratur.
Bokens titel ska - förhoppningsvis - påminna oss om att det var Agnes von Krusenstjernas novelladress för Delat rum på Kammakargatan, som utkom 1933.
Jag är inte frisk nog att skriva en recension, istället ger jag boken till en av mina döttrar. Tidig julklapp!
Bonniers presentation:
Hon har precis börjat vid Stockholms universitet. Tillvaron är fylld av nervositet, förväntningar – och ensamhet. Allt förändras när hon möter Andreas, svartklädd, blasé och självsäker. Han introducerar en värld av litterära fanzines, rökiga kaféer och sena nätter i en lägenhet på Kammakargatan.
Therese Bohman skrev Kammakargatan som en längre julnovell som skickades ut som en litterär adventskalender i en mindre krets. Det är en berättelse som är lite sann, och mycket påhittad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar