 |
| Camden, nära B-ham. Foto: A.N. |
Då, våren 1998, hade den kontroversielle politikern, stadens son Enoch Powell just avlidit. Birmingham gick in i en ny era, där det politiska etablissemangets två stora partier sällan eller aldrig diskuterade invandringsfrågor. Birmingham hade svåra motsättningar i sitt nära förflutna, med regelrätta gatustrider mellan olika etniska grupper. Att studiet av islam redan då stod högt på universiteten hade sin självklara förklaring. Moskéerna var många och skulle bli fler.
Då bodde jag en hel termin på ett av Selly Oaks collages, på promenadavstånd till Bristol Road, där bussarna går in till centrum. Jag hade med mig diffusa minnen av en Björn Afzelius-sång som besjöng staden på ett allt annat än smickrande sätt. Jag visste att man byggt bilar och motorcyklar här och att en ansenlig del av den industrialism som både Karl Marx och Friedrich Engels beskrivit i sina verk låg här utmed kanalerna. Birmingham, andra största stad i Storbritannien, så olik London, som en annan värld. Ett förvisso fult, men snabbt föryngrat och förskönat centrum, gigantiska gamla industriområden, kanaldistrikt där fabriker och verkstäder omvandlas till konstgallerier, pubar, musikscener. Men framför allt mötte jag en stad som höll på att bli ett kulturens centrum i landet. The Royal Ballet and Opera har sina byggnader här. Stora och prestigefyllda Symphony Hall hyser en av nationens bästa symfoniorkestrar, de viktiga teaterscenerna blir allt fler. Och kanaldistrikten fungerar numera som en riktig turistmagnet med sina pubar och restauranger alldeles vid vattnet.
Jag lärde känna Birminghams vardag, köpte alltid min morgontidning av det unga sikhiska paret i kiosken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar