Jag träder oförberedd, som alltid inför en tidigare okänd poeter, in i ännu ett verk av en ukrainsk poet. Jag läser om henne:
Den ukrainska poeten Olena Herasymjuk är född 1991 i Kyjiv, och där bor hon kvar. År 2017 tog hon värvning i sjukvårdsbrigaden ”Hospitaliers” i Donbas, där hon verkade som sjukvårdare under fältnamnet ”Hera”. Hon har ägnat sig åt att dokumentera författarna som mördades under den sovjetiska terrorn, ett arbete som 2017 resulterade i boken Rozstrilnyj kalendar (”En arkebuserad kalender”), och är en av initiativtagarna till projektet Nedopysani (”De inte färdigskrivna”), som publicerar de poeter som mördas under den ryska invasionen idag.
Jag vet genast att det är en poet jag tar till mig. Hennes anslag är drabbande och samtidigt ödmjukt. Hon ställer gärna frågor. Det tilltalar mig. Inte så att hon är frågande inför sitt eget verk, utan frågor som en del av den hemska verklighet hon diktar utifrån.
Det är diktaturens vidrighet vi talar om, också nutidens putinistiska krigsmaskin, den som mal sönder Ukraina och dess folk.
Diktaren säger:
"Ps.
Jag ber om ursäkt
för de krossade fönsterrutorna
de utgör
den avslutande codan
I historier som denna
måste slutet alltid
stå öppet"
Hon kan ställvis bli berättande:
"Min poesi vill ljuda
högre än medlidandet från den säkra världen,
än tigandet hos de fredliga kontinenternas invånare,
som inte har upplevt krig på århundrade "
Hon vet att det kanske behövs, så i efterordet understryker hon vad det handlar om:
"Jag skriver om det jag ser och upplever. Därför är kriget ett tema i mina dikter."
Lyckliga är de som bara behöver dikta om det vackra och väldoftande. Tacksamma måste vi vara att poeter som Olena Herasymjuk finns, för att vi ska se hur krigets verklighet ser ut. Och för att hon mitt i detta krig också kan nå en skrivandets punkt "så ska fingrarna röra/ vid hud istället för papper" (det sista citerat ur en dikt daterad 7 februari 2024)
| Olena Herasymjuk. Foto: Nastia Telikova |

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar