Akuten i går igen. En mardröm bara att komma dit. Ovisshet. Kaos. Pressad personal som dock håller ställningarna.
Fem timmar för byte till ny kateter. Akuten proppfull. Mörkt och svårt att leva så här. Pessimistisk är bara förnamnet.
För er som undrar: efter att ha räddats till livet under ett hjärtstopp fick jag framgångsrik vård i två veckor, först på hjärtintensiven och sedan på hjärtavdelning. Sista dagen fick jag inopererat en pacemaker.
Jag återvände hem, försiktigt optimistisk.
Jag fick, förutom hjärtmedicinerna också ordinerat Sertralin. Det fungerade i början, men så slog några av de värsta biverkningarna till. Först började händerna skaka, så fick jag en svår diarée. Dråpslaget kom för en knapp vecka sedan, då mina svårigheter att kissa förvärrades och det blev helt stopp.
Samtliga biverkningar finns beskrivna i FASS, där har jag också lärt mig hur svårt det är att sluta med den medicinen. Jag är i dag inne på tredje dagens försök.
Jag inte bitter, men jag är väldigt ledsen och nedstämd. Vill inte ha kateter men måste. Vill inte skaka som en hund, men kan inte påverka det.
Tack för ert stöd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar