 |
| Skärmdump |
Gårdagskvällens konsert i Götaparken blev Norrköpings-bandet Eldkvarns magiska farväl efter femtio år. Parken var full, förstås, och Plura - som just fällt de bevingade orden "Man är inte sjuttio längre" - kunde se tillbaka på en stad som inte längre finns, men som alltid stannar i hans och brodern Carlas sångtexter.
”Jag ser tåget komma / jag kliver ombord / Konduktören klipper biljetten / och min lycka är gjord / Jag ser tillbaks och tänker / Det här var sista svängen / och det är inte min stad längre”
Några timmar senare exploderade bomben i centrum av staden. "Det är inte min stad längre" blir ett understatement i en ny social kontext där den importerade gängkriminaliteten förvandlar de fredligaste omgivningarna till krigszoner. Bröderna Jonssons sånger kommer att överleva. Frågan är om vi andra kommer att göra det, så länge vi göder en politikerklass som är både blind och döv inför realiteterna. Det var inte första bomben i Norrköping. Och inte den sista.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar