Det var en lang og kroget vej
At nå helt – helt ind til dig
Men alligevel var det hele rejsen værd.
Og der var dage hvor det kneb
at ta de rette greb
Men som du ser – Så er jeg lige her
(ur Jeg er her endnu)
När Erik Grip, 75 år fylld, ger ut en ny cd, är det en stor överraskning som väntar lyssnaren. Gammal och trött? Å nej, rakt tvärtom vital och med musikalisk energi som få. Erik Grip är sig själv. Men frågan är om inte hans samarbete den här gången har väsentlig del i det fantastiska resultatet. Den musikern heter B-Joe och är sologitarrist i Hardinger Band. Han är också kompositör och står för fyra av skivans nummer. Det är sånger av mycket hög kvalitet, inte minst Svaneke Havn och Så smukt nu klokkerne ringer.
Musikaliskt mest imponerande är B-Joes Mit land, en komposition där kören, orkestern och stråkarna gemensamt lyfter de sjungna orden. Som alternativ nationalsång visar fram det Danmark som väl medvetet om sin egen historia, placerar sig i en värld där också den torterade människan är en broder. B-Joe visar både i detta och andra nummer vilken fin instrumentalist han är.
 |
(Fotot från lanseringen på Drop Inn i Köpenhamn, oktober 2022, är taget av Thomas Vilhelm)
Mot den bakgrunden finns det skäl påminna om att Grip under åren samarbetat med en rad fina musiker.
Jag har följt Erik Grip sedan tidigt 1980-tal. Det har under så lång tid funnits såväl kontinuitet som personlighet och konstnärlig höjd i hans verk. Ingen sång har slarvats förbi. Ändå ska sägas att det finns en lång rad album som framstår som särskilt starka och övertygande. Det är förstås ingen tillfällighet att De levendes land från 1983 blev en den moderna Grundtvig-tolkningarnas stora framgång med över 100.000 sålda exemplar. Han har dessutom spelat in många andra psalmister på sina skivor, och han har tonsatt och tolkat en rad andra som haft och har djupa rötter i den danska musiken och litteraturen.
Jeg er her endnu är en skiva som kommer att hänga som ett särskilt hederstecken på Grips samlade verk. Här finns så många enskildheter att lyfta fram, både text- och musikmässigt. Utan att använda överord vill jag påstå att vi här lyssnar till en av Erik Grips starkaste skivor. Valet av låtar – såväl nya som gamla, också nyinspelningarna – bildar en övertygande enhet. När han väljer att avsluta med Erna Tauros och Tove Janssons Høstvisa, lågmäld, avskalad och med Henrik Gundes flygel, blir det som en stark påminnelse om det egna konstnärskapets innebörd och betydelse.
Här är länkar till alla sångerna, om du vill höra dem:
