 |
| Foto: Astrid Nydahl |
"All criticism is a form of autobiography" (David Shields i How Literature saved my life)
Att man skriver utifrån en konkret och personlig erfarenhet är en självklarhet. Vem skulle invända och med vilka argument?
Men är det lika självklart att man läser och recenserar det lästa utifrån en sådan erfarenhet? Bara om man lider av någon universitetsbacill eller befinner sig i avhandlingshelvetet kan man utveckla en teori om det absoluta oberoendet. Jag har aldrig varit närmare ett universitet än några fantastiska konserter på AF i Lund tidigt 1970-tal, och aldrig ens övervägt att skriva en avhandling, och kan därför bara dra slutsatsen att läsandet och recenserandet sker på ungefär samma villkor som skrivandet.
Med detta menar jag inte att presentera mig som anti-intellektuell, inte heller som anti-universitet. Men jag tror mer på den egna bildningsvägen och har sedan unga år lärt utifrån en klok tanke om att skolan är mindre värd än biblioteken. Ändå vill jag att mina barnbarn sköter sitt skolarbete. Är det hyckleri? Nej, det kan bara beskrivas som en gardering. Jag vill under alla omständigheter att de ska ha en grund att stå på och fortsätta utifrån.
"Nothing can assuage human loneliness. Literature doesn´t lie about this - which is what makes it essential" (David Shields i How Literature saved my life)
Kanske kan man också säga att detta påstående av David Shields är uppfordrande och kan få också den mest oerfarne att reflektera över litteraturens egenskaper. Men det är också det ett antagande.
