 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Ur artikel i Svenskan av Håkan Lindgren:
Diskussionerna om hur vi bäst försvarar våra demokratiska institutioner ”bör baseras på kunskap”, anser Wikforss. Ett par av de forskare som Wikforss implicit uppmanar oss att lyssna till har undersökt sambandet mellan bostadspriser och populism. Det är bostadsmarknadens förlorare som röstar för Brexit och Le Pen, menar David Adler och Ben Ansell i tidskriften West European Politics (7/6 2019).
Lika talande uppgifter om den svenska bostadsmarknaden med dess skenande priser och hårda segregation hittar man i ”Girig-Sverige”.
”Berätta inte för mig om det svenska klassamhället”, sade Göran Persson inför valet 1998. ”Jag har växt upp i det. Jag hatar det.” Efter att han avgått som statsminister blev han konsult åt en pr-firma, och bjöds in till flera bolagsstyrelser, vilket gjorde att han kunde köpa ett par gårdar i Sörmland för 30 miljoner kronor. Cervenka uppskattar Perssons intäkter 2009–2020 till 100 miljoner kronor.
Trots det finns det upplysta personer som föredrar att tro att politikerföraktet beror på vilka memes som sprids på nätet. ”Vad driver detta hat? Varifrån kommer så mycket vrede?” frågar sig Björn Wiman i en artikel om hoten mot Miljöpartiet (DN 18/6). Inte en enda gång prövar han tanken att förtroendekrisen kan bero på politikernas eget agerande. Det är väljarna det är fel på.
Skribenter som försvarar den goda tonen har börjat påminna om det konservativa etablissemanget på Strindbergs tid.
