 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Eftersom jag föredrar flanören framför aktivisten lägger jag ut den här texten för onsdagen. Jag gör det också därför att jag föredrar melankolikern framför agitatorn och privatmannen framför politikern. Vi lever i en tid sjuk av politiskt maktmissbruk och aktivistiska mord. Vi lever i en tid då ismernas mästare riktar sina vapen mot oss och den politiska klassen får oss tro att allt är som det måste vara. Tack och lov för flanören.
***
Flanören finns här och nu. Jag ser den arabiske flanören
i min stad. Han har händerna lätt korsade på ryggen och mellan dem håller han
radbandet. När han fingrar på radbandet händer det att han stannar upp, som om
den ena foten vilade fritt i luften.
Jag ser honom och minns flanörerna jag sett i
Mellanöstern. Utmed havet i Tel Aviv, där han i alla fall gick fram till början
av 1990-talet. I Jerusalems gamla stad. I Tripoli, också där utmed havet,
liksom i Benghazi. Flanören alltid i plural: två män bredvid varandra, ett
lågmält samtal som iakttagaren inte förstår, samförstånd och cigarretter.
I Passagearbetet säger Walter
Benjamin att "flanörens dagdriveri är en demonstration mot
arbetsdelningen" och jag tror att jag förstår vad han menar med det. I
Libyen undrade vi ofta om dessa flanerande män utmed Medelhavets strand
egentligen hade någon anställning eller annan form av inkomst eller om de helt
enkelt flanerade på heltid. Den arabiske flanören i min stad ser jag alltid
bara ensam. Det finns inga kvinnor bredvid dessa män. Här inte ens en annan
man, han flanerar alltid ensam och han är alltid lika snyggt klädd.
Föreställningen att behållningen av dagdriveriet är
värdefullare än den av arbetet ligger bland annat till grund för la flânerie. Flanören ägnar sig som
bekant åt "studier".
Är då dagdriveri synonymt med försöken att låta någon annan betala för ens livs
basbehov? Det är jag inte alls säker på. Flanören behöver inte alls vara en
dagdrivare för att identifieras. Vad behållningen angår är det numera välbekant
för varje charterturist att behållningen är just det som uppnås genom dagar av
sysslolöshet och iakttagande.
