Hela onsdagen i Simrishamn, också denna stad präglad av scouter. Det är fint, jag ser dem sakta vandra upp- och nedför gågatan, samtalande.Nere vid vattnet har människor samlats för att blotta sina sår. Ett ungt par grälat lågmält bakom en militärbunker. Han säger: “Jag sa ju förlåt redan igår, och du säger ingenting.” Hon svarar: “Jag har inte mer att säga”.
Antikvariatshandlaren från Ystad har sina vanliga bord på torget. Det är hög klass på det han säljer. Här fanns Imre Kertész och Birgitta Trotzig. På bordet bredvid är ett tiokronorsbord med sådant “du inte visste att du behövde”, idel skräp och försumligheter.
Ett brassband spelar nationalsången. Från restaurangens högtalare rinner 1980-talslåtar, jag dricker öl och äter grekisk biff med tzatziki. Så kan sommaren se ut. När man tar dessa skåneexpress-bussar måste man dock alltid vara beredd på de tomma, malande rösterna runtom… man måste försöka stänga dem ute, men man misslyckas lika ofta som getingen i bussen slår mot rutan.Nej, det finns ingenting viktigt att rapportera. Inte nu, inte då, inte sedan. Allt som sker i människornas värld leder fram till mordet, döden, förintelsen. Den kunskapen har vi alla, ändå förnekas den av de flesta.
Foto: Astrid Nydahl
