1949 skrev Paul Bowles en berättelse som upptar mina tankar. Eftersom jag själv rest i den muslimska världen är det mycket jag känner igen. Den nordafrikanska kulturen fascinerar och skrämmer. Man är bokstavligt talat helt utan inflytande om man befinner sig i Libyen på 1980-talet. Man vet att man betraktas som en smutsig jude om man reser på Västbanken eller i Gaza vid samma tid. Varför då bry sig? Tja, varför inte?
Paul Bowles är bara en av många som infiltrerat oss med sina giftigt sentimentala och förkrossande romantiska berättelser. Den nordafrikanska arabvärlden finns där alltid som romantik (nedåtgående sol, erotik i tälten) och hot (krigare på vita hästar).
Jag vet att det är hotet som borde väcka mest intresse. Ändå tycks västerlänningen i gemen helt omedveten om det hot som politisk islam utgör. Inte nämna, inte citera, inte tala om de tänkare som för länge sedan yppat sin oro över framtiden, framför allt inte låtsas som om det fanns en giltighet i deras oro.
Döp hellre den medvetne till sjukling (sjukdomen heter islamofobi), få honom eller henne att se ut som en människa redo för tvångströjan och stora sprutan med lugnande preparat. Lev kvar i illusionen, bli precis som Bowles i den skräckfyllda romantiken inför islam.
Islamism och västerländsk nivellering tycks passa utmärkt ihop. Fördumningen och tomheten i shoppingkulturen har på samma sätt en förödande effekt, den försänker i ett tillstånd av fågelöppna munnar och hjärndöda reaktioner. Varje pöbel har i sitt omedvetna liv också en dörr öppen för de nya, starka härskarna.
Beröringsskräcken visar sig vid varje dramatiskt skeende, oavsett om vi har att göra med en galen massmördare i Norge eller en plundrande och våldsam mobb i England. Citera ingen som kan ha sagt något intressant, låtsas hellre att du inget anar eller vet.
