måndag 1 augusti 2011

Tigandet.

Att förtiga är början till att tiga ihjäl. Jag fortsätter att skriva för att inte höra tigandet omkring mig.

Total brist på vänskap är svårare att bära än kroppslig undernäring.

Diktare och konstnärer känner övergivenheten.

Zenta Maurina: 2 januari 1950, ur Exilens tragik. Svenska dagböcker.

Det Zenta Maurina säger är en konkret livskänsla för mig. Men förtigandet är en negativ sak för henne, eftersom hon känner sig isolerad i exil. Tigandet här och nu är inte ett självändamål, det är en läkningsprocess, bortom det mediala bruset. Tigandet fungerar som skyddsrum. På sin höjd ryms det där en cellosonat, Bachs. Och kaffet till läsningen. Att sedan skriva sig upp ur tigandet och ut ur skyddsrummet är en process styrd av nödvändighet och inre tvång. Att känna övergivenheten är bara ett dammkorn av betydelse jämfört med allt det andra.

Foto: Ulrika W.

1 kommentar:

Gabrielle Björnstrand sa...

Men även vi som blir arga på dig ibland, tycker att du behövs. I alla fall jag. Det är omistligt i ett litet mosterland att det finns personer som går motströms, och jag är ofta precis lika trött på Gardellretoriken som du. Men vi har olika tyngdpunkter - det är och får vara så.