torsdag 13 november 2025

Per Ahlmark: Gör inga dumheter medan jag är död. Memoarer (Atlantis förlag)

 Jag har läst och grunnat på vad jag kan säga om Per Ahlmarks memoarer och kommit fram till att det vore ytterst oklokt att säga någonting utan att börja med den bild av honom jag burit med mig genom åren.

Alltså: Ahlmark som rött skynke för en ryggmärgsvänster som diskvalificerat allt han sagt. Ahlmark som Israelvän (helt otidsenligt, idag ska man vara Hamas-anhängare), Ahlmark som antikommunist (också det otidsenligt, man ska vara antifascist, endast och allena det - hävdar man ett motstånd också mot andra totalitära läror förlorar man fokus, sägs det), Ahlmark som borgerlig partiledare (den rättfärdige är idag sosse eller vänsterpartist, förstås). Skämt å sido, Ahlmark står för allt det som mediavänstern föraktar. Han har stått där länge, till synes orubblig för den som vägrar se nyanser. I själva verket är hans livsgärning präglad av självrannsakan (och inte minst i memoarerna får man exempel på det).

Javisst, så har det varit. Och så är det alltjämt med partiledare, de präglas av och präglar oss med sin offentliga roll och gärning (och endast det som skrivs in i årskrönikorna tycks bestå). Ahlmark var vice statsminister en gång i tiden. För de aktivister som drivs av lättja blir det ett argument att han en gång önskade de sparkade fabriksarbetarna lycka till. Det är som Friggebo och We shall overcome. Det blir en lustighet som ingen behöver ta ansvar för. Och då behöver man inte se bakom senaste Rapport-sändningens rappa nyheter.

Nå, under många år skrev jag i Judisk Krönika om kulturhistoria och spåren i Europa efter förintelsen. Det slutade jag med i samma stund som redaktör Jakubowski fann anledning att driva med de judar som ville stifta fred med palestinierna. Under dessa år fann jag dock att jag, en gammal revolutionär från Malmös allra värsta vänster, stod vid samma vägmärken som Ahlmark. Jag ser också i hans självbiografi att våra vägar korsats. Hans berättelser om poeten Yehuda Amichai gör mig rörd, inte minst för att jag själv hade förmånen att få besöka honom i Jerusalem tillsammans med hans gamla elev, Ofra Ben Jakov, som då var en av mina guider i den israeliska huvudstaden, Ofra som kommit till Israel med sina föräldrar från Yemen.

Men Per Ahlmark är, trots den viktiga solidariteten med det judiska folket, så mycket mer. Han är i mina ögon en av de modigaste och mest rakryggade just för att han lämnade både regeringen och partiledarskapet av inre övertygelse. Han var inte gammal då. Men beslutet hade mognat i honom. Han ville något annat. Han ville vara en fri intellektuell. Just därför tackade han nej till alla reträttplatser som erbjöds honom. Han ville inte bli ambassadör eller landshövding. Han ville bort från alltsammans.

En ung Per Ahlmark med
Israels förste ledare Ben Gurion.


Jag har sett kritiker som gnäller på honom för att han öppenhjärtigt kritiserar partikamrater. Jag har sett att hans fria ord gör att människor blir generade och betraktar honom som en demagog. Men kära nån, är det inte just hans orädda och rättframma berättelser som gör hans memoarer så läsvärda? Vad skulle vi ha för glädje av en memoar som strök både det förflutna och det samtida medhårs? Jag tycker det är både lämpligt och lyckat att han skärper tonen mot liberaler som saknar hållning.

Det finns ingen anledning för mig att gå in på detaljer. Den som söker sådana hittar naturligtvis rätt födelseår, rätt ministerår och andra uppgifter om Ahlmark som poet och skönlitterär författare. Memoarerna innehåller också allt man kan tänkas vara intresserad av i den meningen. Det som jag tycker är viktigast, är att vi med Ahlmark får en memoar som utgår ifrån ett liv i den politiska toppen, skriven med just den distans som avhopparen kan tänkas ha. Han är en fri ande, och det är som en fri ande han inger respekt. Också i memoarboken.

Paul Butterfield blues band på besök i Lund

 


Nej, jag växte inte upp i ett Shotgun House. Paul Butterfield stod lurande bakom mammas gardin, han fick mig att cykla till Lund och jag kunde se honom på Akademiska Föreningen. Chicago-blues på en minimal scen på cykelavstånd kom att bli en av få sensationer i mitt unga pojk-liv. Klassiker ur bluesens rika källa. 

 

Allen Toussaint var född i New Orleans, ett barn av 30-talet, ändå så nära mig med ett gigantiskt fysiskt avstånd men en åldersmässig närhet. Nej, jag växte inte upp i ett Shotgun House. Paul Butterfield växte upp i Chicago.

 

Get out of my life, woman You don't love me no more Get out of my life, woman You don't love me no more Get out of my life, woman You don't want me no more, hey!

Let's go home now

 

Get out of my life woman 

Paul Butterfield blues band, skriven av Allen Toussaint 1966


onsdag 12 november 2025

Från Instagram. Ung på väg ut i världen

 

Från Instagram:

Mycket ung (nog fyllt 17, eftersom Peps släppt Sweet Mary Jane), hemma i pojkrummet på Lorensborg. Strax därefter flyttade jag med Claes till första egna lägenheten på Jöns Filsgatan i Malmö.


Bilden togs när jag försökte efterlikna John Lennon. Jag var en tunn skugga,vägde 54 kilo och visste inte ett dugg om vad framtiden bar på.


Vi skulle tillsammans börja utforska världen. Liftande, tåg- och flygresande.

 

tisdag 11 november 2025

Stänga en dörr

 


Stänga en dörr och sedan gå. Som att sluta läsa en pågående bok 

Som att begära skilsmässa eller lämna ett omtyckt hem.

Så har livet utvecklats. Så har livet avslutats.

Ingenting, inte ens frukosten  bär på någon mening. 

måndag 10 november 2025

Castormånen

 

Nu har supermånen (Castormånen/Bävermånen) visat sig för oss tre dagar i rad. 

Den fångades första kvällen, den 6 november, av Astrid. 

Vilken vacker belöning när man ligger sjuk, att få skåda en himlakropp så nära och så stark.

Sven Lindqvist: En älskares dagbok/ En gift mans dagbok (Nirstedt/ Litteratur) Agneta Stark & Sven Lindqvist: Nöj dig aldrig, skrev du (Nirstedt/ Litteratur)

 

»Det som intresserar mig i kärleken är att den stundom överlever. Att den någon gång förmår uppta och förbruka alla andra upplevelser och utstå även sina egna förändringar. Att den i enstaka fall kan växa med oss medan den omvandlar oss. Den livslånga kärlekens sällsynta möjlighet – det är det pro­blem som intresserar mig.«

 

Sven Lindqvist (1932–2019) skrev dessa böcker som förvisso utkom 1981 och 1982, men dagbokstexterna de innehåller skrevs åren 1946 – 1960, då var han mellan 14 och 28 år. Han var gift med Cecilia Lindqvist åren 1956 – 1986.

 

När jag nu läser nyutgåvorna kommer ett minne till mig. På 1980- och 1990-talen brukade jag åka till Stockholm för att delta i Författarförbundets stämmor. På väg in mötte jag en man på väg ut. Det var Sven Lindqvist och det första kännetecknet jag såg var att han bar sina glasögon uppe på huvudet. Det verkade han göra hela tiden. Det var för övrigt en epok då man mötte många av Sveriges bästa författare på stämmorna, sådana som Göran Sonnevi , PO Enqvist, Per Wästberg, Mia Berner, Agneta Pleijel. Men också en rar gäst var Pentti Saarikoski som efter urdrucken helliter låg sovande och snarkande över några bänkar.

 

Jag var ung men gift sedan 1973 och flerbarnspappa vid den tiden, jag slukade Lindqvists böcker. Vad kunde intressera mig mer? Och självklart vad det bok nummer två som väckte mest till livs inom

mig. Än idag kan jag känna en pirrande glädje över hans ord. Samma sak gäller hennes ord, som här från juli 1959: ”Om jag vågade tala om för dig hur jag längtar. Du är livet!”

 

Här finns en djupt mänsklig rikedom; kärleken bubblar, det gemensamma livet formas, dag för dag, månad för månad. Och det är en välgärning att ge ut dessa böcker på nytt.

 

*

 

”Jag har längtat så fruktansvärt efter dig de senaste dagarna” Brev från Sven till Agneta i juni 1980

 

Förlaget skriver:

 

”Under åren kring 1980 inleder Agneta Stark och Sven Lindqvist en kärleksrelation med förhinder. Han är redan gift och hon har andra historier. Men även under perioder då de avstår från att ses skriver de brev, ibland flera gånger om dagen, och slutligen förenas de ändå och lever som livskamrater i fyra decennier. Deras intensiva brevväxling rymmer allt, från dagspolitik, litteratur och arbete till kärleksjoller, förebråelser, erotik och – framför allt – »en särskild närhet«, en gemen­skap som tycks överleva vad som helst.”

 

Också detta är en tegelsten, 650 sidor tjock.

 

När en ny kärlek föds, mitt inne i det första äktenskapets sista år, är det alltid med en stor sprängkraft. Man kan självklart inte recensera kärlek. Men jag kan konstatera att också denna volym doftar av erotik i lika hög grad som den är försänkt i vardagens brus och småsaker.



söndag 9 november 2025

Kristallnatten om igen... Hamas-romantikens påminnelser

Skärmdump från massakern och pogromen den 7 oktober.
 

Mest av allt är det en skam, för oss alla, att judar inte är trygga. Det gör ont att säga, men det är sanningen. Judar är inte trygga. Inte i Sverige, inte i världen. Ingenstans.

En månad efter den dödligaste attacken mot judar sedan Förintelsen och 85 år efter starten på den tragedi som aldrig fick ske igen, kan jag som icke-jude endast konstatera detta ofattbara misslyckande. Och böja mitt huvud i sorg.

 Jens Liljestrand i Expressen

Vilken är den största skandalen i Europa i dag på Kristallnattens minnesdag?

Skandalen ska skrivas i plural:

En skandal är att judar inte vågar lämna sina hem, och att synagogor och judiska föreningar håller stängt, av ren skräck för de muslimska folkmassor som fyller kontinentens alla städer och byar. Vem de står bakom är väl inte svårt att gissa. Här i Sverige känner vi dem alltför väl. Liksom vi känner den politikerklass som fattade besluten.

En annan skandal är att den politiska vänster som traditionsenligt lyfter fram dagens betydelse, just nu meddelar att de ställer in och avstår. En betydande del av denna vänster går dessutom i armkrok med de islamister som i sina hjärtan vurmar för HAMAS-massakrerna. Att de ställer in är inte en temporär avvikelse, det är ett vägval som för alltid skriver in europeisk vänster i samma politiska fåra som islamismen. Det var värre än jag trott. Kanske var jag bara naiv.

Vad mer kan man säga denna dag? Jag säger att jag nu till 100% låter bakterierna, sjukdomarna och drogerna ta över. Jag sover mig igenom den dårskap som ännu en gång tar över (när jag inte helt korta stunder ögnar i en bok, som förr om åren). Skulle jag lita på det importerade Mellanöstern-segment som fyller vårt land? Jag som aldrig mer kommer att gå till min arabiske frisör. Varför skulle jag lita på just den mannen? Skulle jag ens våga tro på något så enfaldigt som försoning med Mellanösterns massor. Glöm det! Så länge judar mördas, judiska barn bränns levande och islams massor plöjer sig fram i hat och massmord finns det ingen försoning.

Ni som sa och skrev "Aldrig mer" menade det inte. Ni menade något helt annat. Ty judarna låter sig inte längre, som ni brukade säga, "frivilligt föras till slakt". Nu har de vapen och de försvarar sig. Det är en så väsentlig skillnad att hela den västerländska pk-idyllen skakas. Det gick nämligen inte att bygga vår framtid på importerad mellanösternromantik.

PS: Några arrangemang för dagen har jag hittat:

  • Helsingborg: Vänsterpartiet arrangerar en manifestation och ett fackeltåg för att minnas Kristallnatten den 9 november. Samling sker utanför deras lokal på Kullagatan 30 kl. 18:00.
  • Sundsvall: Kulturmagasinet arrangerar en minneskonsert den 9 november, klockan 14:00-15:15, med fokus på judarnas historia, kultur och musik. Evenemanget gästas av Salamander Duo.
  • Eskilstuna: En minneskväll hålls den 17 oktober 2025. Evenemanget inkluderar föreläsningar med bland annat Lars Adaktusson och Bengt-Ove Andersson och belyser antisemitismens historia och nutid
  • Göteborg Vi kommer samlas vid Stora teatern 9/11 kl. 16.00 för att sedan gå till Gustaf Adolfs Torg i ett fackeltåg. Ungefär vid 17.00 anländer vi till Gustaf Adolfs Torg (där tycks alla organisationer samlas, dock inte Kommunistiska Partiet) 
  •  




    lördag 8 november 2025

    Sagan om bilen


     Bilen står där som alltid. Men utplåningens timmar tickar. 

    Vem bryr sig om en såld bil? Jag gör, med hela mitt väsen. 

    En livsstil är död. Aldrig mer kan vi köra till havet som vi gjort i 30 år.

    Jag förbannar omständigheterna diktatur. 

    Jag är en människa. Det är avskyvärt. 

    Sista lördagen

     

    Inte öde, men folktomt. Småbåtshamnen i Åhus erbjuder sina bänkar, inget annat.

    God helg! 

    fredag 7 november 2025

    Dammiga böcker

     

    Hatchards bokhandel, Piccadilly, London. Foto: Astrid Nydahl

     

    Varje gång ett dammfragment faller från sänglampan ner i mitt ansikte slår mig tanken: allt det jag burit hem under åren i form av tidningar, tidskrifter och böcker förvandlas sakta till just damm. Böcker håller olika kvalitet och förintas i olika hastighet, men de flesta blir outhärdliga dammsamlingar ganska tidigt. 

    Dammet och spindelnäten sammanfattar mitt liv. Jag gjorde det jag aldrig skulle göra: samlade på mig. Gjorde jag det för att jag ville äga? Å nej, långt därifrån. Jag gjorde det för att jag ville ha ett eget fungerande arbetsbibliotek. Jag slutade anlita folkbiblioteken för länge sedan. De kunde inte tillgodose mina behov. Och även om de kunnat det hade jag velat ha böckerna här. De ska arbetas med, således också bli klottrade i, understrukna i. Arbetsbiblioteket ska bära prägel av den eller de människor som arbetar i det.

    Också mitt eget liv blir - nej, kanske inte damm, men något som kanske liknar jord. Jag jord och mina böcker damm. Av det jag är gjord blir det jord. Av det som är böcker, det vill säga papper och ord, blir det damm och jord.


    Huvudet på spiken

    Foto: Astrid Nydahl
     

    I sin bok Aftonläsning från 1987 skriver Nils Erik Wickberg:

     

    "I avsaknad av det ryggstöd en alla förpliktande, normerande trosideologi innebär, påstås genomsnittsmänniskan känna sig hemlös, utan fotfäste i tillvaron. Under historiens gång har det dock visat sig, att såfort ett normsystem blir statsreligion, statsideologi och förmäles med politisk maktutövning, leder detta till förföljelse av enskilda individer och undertryckande av hela folkgrupper. Därför synes det önskligt, att den religiösa och ideologiska övertygelsen får förbli vars och ens privatsak och att staten blott ser till, att religiöst och politiskt uppeldade nöjer sig med de påtryckningskanaler 

     

    Här träffar finlandssvenske Wickberg huvudet på spiken. Trots att texten har 30 år på nacken beskriver den med exakthet situationen i dagens Europa. Förutom att lägga märke till hans språk, detta vackra, ålderdomligt klingande, bör man se att han direkt vänder sig mot de totalitära tankesystem som vill vara "normerande trosideologi" för hela samhällen. Det finns idag, också i Sverige, ett par sådana, parallella ideologier. 

    Den avgjort farligaste är den som springer ur islam. Dagens islam gör allt den kan för att i "trosnit ofreda andra medborgare". Den vill likrikta också det som egentligen inte på minsta sätt angår de Koranbaserade trossatserna. Det ligger i dess natur: expansion och maktutövning. De två centrala teserna är alltjämt ett krigets hus och ett fredens hus. I krigets hus, Dar al-Harb, lever muslimer bland oss otrogna och måste föra krig för sin sak. I de samhällen där islam styr, Dar al-Islam, är saken redan avgjord. Dhimmifolken har ingen talan. Det är bara att betala straffavgiften och tiga. Wickbergs bok kan vara inspirerande som exempel på hur man kan tala mot sådana maktanspråk.

    (Tack till Anders W. i Finland för boken)


    Två sista dagar med bil

     

    Kaxig vid bilen. Här i strandskogen söder om Åhus. Den har fört oss till havet - vid olika platser - oändligt många gånger. Nu är det slut.

    På söndag tar Toyota tillbaka den för en mindre summa (den är i mycket gott skick). Ingen av oss kommer någonsin mer att köra en bil. Dit vi vill får vi ta oss med buss eller sjuktaxi.

     

    torsdag 6 november 2025

    Pacemakern i centrum för nya Essä

     

    Essä/ Pacemakern

    Tidskriften Essä nummer 22-23, 2025

    Redaktör Emi-Simone Zawall

    Med bidrag av Lars Rydén, Jan Eric Olsén, Nina Wormbs, Andreas Lundberg, Elisabeth Åsbrink, Kari Løvaas

     

     

    Tidskriften Essä landar innanför dörren med ett omslag som drabbar mig starkare än vanligt. Tema: Pacemakern!

     

    Jag har själv en ICD inopererad efter ett hjärtstopp i maj 2023. Med telefonens app till står jag i direkt kontakt med hjärtkliniken. Om något händer får de direkt vetskap. Så geniala är de moderna varianterna av pacemakern.

     

    Specialisten i invärtes medicin och kardiologi, professor emiritus Lars Rydén, inleder numret med en magnifik presentation av pacemakerns historia. Hans text blir inte sämre av den rika – och ja, snillrika – mängden illustrationer som lyfter upp den. Texten är kanske inte ägnad en lekman som undertecknad, ändå tycker jag att jag begriper den mesta han skriver (ämnets facktermer översätter han löpande till svenska i parenteser!). Det hela inleds med det historiska, ”första fullständigt implanterade pacemakersystemet”, som gjordes i Sverige 1958!

     

    Sedan kommer Hjärtats angelägenheter. Helt logiskt! Skriven av filosofie doktorn och bibliotekarien Jan Eric Olsén, bosatt i Lund. Med bland annat dessa ord bidrar han: ”Det kommer en dag för oss alla då läkaren sätter sitt stetoskop mot vårt bröst och inte hör några ljud”. Ack ja, bör vi inte begrunda det? Jag minns inte händelsen själv, men jag har fått berättat för mig att mitt hjärta stod helt stilla!

     

    De två bidragen av Nina Wormbs (Människa/Cyborg) och Andreas Lundberg (”My Heart Will Go On”) berikar flera olika aspekter av numrets tema.

     

    Essä har gjort ett fint nummer grundat både på vetenskap och kulturhistoria (litteratur/filosofi). Det sistnämnda finns inte minst i de två avslutande texterna av Kari Løvaas och Elisabeth Åsbrink. Åsbrink tar sig an en synnerligen nära bekant i min värld (och i mitt förlorade bibliotek): Etty Hillesum. Åsbrink skriver om henne på ett sätt som får mig in i återupptäckternas landskap och den avslutande delen av hennes text får mig också att fälla några tårar. Ett tänkande hjärta heter hennes bidrag, med Hillesums egna ord.

     

    Kari Løvaas mycket långa text, med en titel från Herr Arnes penningar, avslutar numret, och det på ett ytterst värdigt och vackert sätt. Det blir en smula bristfälligt att säga att den handlar om Selma Lagerlöf, hennes litteratur och hennes hus. Ändå är det sant! Jag önskar bara att jag också fick med allt som finns mellan raderna, allt som till exempel handlar om Kari Løvaas egen familj, inte minst hennes mamma – dessutom skulle jag vilja påpeka vilken vacker svenska denna kvinna med rötter i Norge – och Bangladesh –  skriver, nu som värmländska sedan många år.

     

    Ack, vilken rikedom man erbjuds med ett nytt nummer av tidskriften Essä. Men saknar jag något? En passage ur Hjalmar Söderbergs underbara bok Hjärtats oro hade varit passande (men det behåller jag för mig själv).

     

    Bild: En modell av den pacemaker som uppfanns 1958,  ligger i numret, där originalmaterial brukar ligga. En enda sensationell sida den här gången.

     

    Not:

    Hur fungerar en ICD?

    Den fungerar som en avancerad pacemaker och består av en dosa med batteri och mikroprocessor. Apparaten är förbunden med hjärtat via ledningar (elektroder) placerade inne i hjärtat. ICD´n bevakar ständigt hjärtrytmen och kan omedelbart behandla en hjärtrusning, kammarflimmer om det behövs. Behandlingen sker genom att utlösa en strömstöt som får hjärtat att gå tillbaka till sin normala rytm

     

    © Svenska rådet för hjärt-lungräddning, 2016

     


    onsdag 5 november 2025

    Sjuk på sjunde dagen - nu med förnämlig tidskrift

     

    Att ligga sjuk är en sak. Sjunde dagen nu, om än feberfri.

    Men att ligga sjuk med ett nytt nummer av Sveriges bästa kulturtidskrift - det är en helt annan sak!

    Essä kom med posten igår. Jag är trogen en gammal ovana, så jag läser den bakifrån. Har alltså hunnit med Kari Løvaas och Elisabeth Åsbrink. När tårarna började trilla var det dags att avsluta läsningen.

    I dag har jag kvar de texter som mer konkret ansluter till numrets tema Pacemakern. Eftersom jag själv fick en sådan inopererad 2023 närmar jag mig ämnet med största försiktighet.

     

    (recension kommer senare)