Knausgård och Sylvia Plath i backspegeln: kulturanfall förr och nu

Foto: Astrid Nydahl

"Not God but a swastika/ So Black no sky could squek through./ Every woman adores a Fascist/ The boot in the face, the brute/ Brute heart of a brute like you." (Sylvia Plath, ur dikten "Daddy", Ariel, 1965)

Man behöver inte blicka bakåt bara för att man ser i en backspegel. Det kan lika gärna handla om att man vill ha kontroll över omgivningen så att ingen kan anfalla bakifrån.

Anfall var något som tillhörde vardagen så länge jag försörjde mig och familjen som frilansande kulturjournalist. Antingen anföll man eller så blev man anfallen.

Den debatt som nu rasar mellan professorer, doktorander och ärrade författare är ett exempel på vad man slipper om man stiger av.

Jag började ta ut min pension redan när jag fyllde 61 år. Det befriade mig från anfallskulturen. Jag fick perspektiv på hur den verkligen ser ut och hur illa den gör människor. Jag tror de sadistiska angriparna är ganska få - de som verkligen njuter av att förnedra andra människor - men att de ges medialt utrymme för att deras angrepp sägs ha "ett underhållningsvärde".

"There´s a stake in your fat black heart/ And the villagers never liked you./ They are dancing and stamping on you./ They always knew it was you./ Daddy, daddy, you bastard, I´m through." (Ur dikten "Daddy", Ariel, 1965)

Kulturkritiken förvandlad till show - det har inte skett över en natt, men vart det barkat har varit tydligt mycket länge. Processen är inte ens avslutad. Både kultursidor och så kallade "kulturtidskrifter" kan fortfarande bli mycket sämre. Att de kommer att bli det tvivlar jag inte en sekund på. Jag har följt processen sedan 1975, mer eller mindre dagligen. Bara när jag vistats i diktaturer har jag förstått att det finns ännu värre alternativ: dödsstraff på journalistik.

För övrigt kan jag meddela att jag bara fick slemlösande med mig hem från doktorn. Efter tre veckors förfärlig hosta och halsont gick jag dit och fick beskedet att jag är kärnfrisk. Jourhavande kunde ju inte veta något om hur de kroniska sjukdomarna diabetes, artrit, artros och psoriasis ser ut i mina journaler. Så kärnfrisk sätter jag mig och angriper. Men jag gör det långt borta från kultursidorna. Jag ska inte ens nämna den pågående striden fler gånger, ta det som ett löfte.

"It stuck in a barb wire snare./ Ich, ich, ich, ich,/ I could hardly speak. / I thought every German was you./ And the language obscene/ An engine, an engine/ Chuffing me of like a Jew./" ( Ur dikten "Daddy", Ariel, 1965)

Knausgård och den svenska fegheten

Foto: Astrid Nydahl

"Grunden till att det finns så mycket hat hos cykloperna, och så mycket fruktan, tror jag är enkel. Cykloperna vill inte veta av de delar av verkligheten som inte är som de anser att den bör vara." Karl Ove Knausgård i DN 20 maj 2015.

Det som började med en oförskämt högdragen text av en professor verksam i Helsingfors - ja, ni vet alla vem jag menar - har idag fått en kulmen med Karl Ove Knausgårds text i DN. Det är en svajig text men den innehåller minst ett dussin viktiga påpekanden om tillståndet i den svenska offentligheten. Det finns ett som är viktigare än de andra: det som hänvisar till fegheten och rädslan.

I många år har jag både i tidningar och tidskrifter tagit upp de stora hoten mot yttrande- och tryckfriheten i Sverige. Jag har satt namn på hoten och påpekar att all erfarenhet visar att islamismen är hot nummer ett. Idag finns det många som delar den uppfattningen. Skälet kan vara enkelt: de senaste årens våldsamma och blodiga attacker från islamister har visat vem de är.

Vid sidan av att få stämpeln "rasist" i pannan finns det förstås så många andra saker i det förfallna folkhemmet som man helst inte nämner. Fegheten är i själva verket synonym med en anpassning till allt det som är "nytt", "frigörande" och "fördomsfritt". Traditionella värden saknar all relevans. De går därför under i ett klimat där varje medborgare ängsligt bevakar sin egen lilla fängelsehåla.

Men fegheten härskar alltjämt. Fegheten gör att man stämplar islamismens kritiker som "rasister" och annat. Knausgård har på motsvarande sätt stämplats av de prydliga, välartade gossarna och flickorna i cyklopernas rike. Det är bra att han sätter ord på detta. Det är bra om han kan bidra till att offentligheten en liten smula förändras i vårt land. Men jag tror inte att det blir så. Sist och slutligen står vakterna kvar, ingenting tyder på att de skulle bytas ut. De står framför varje form av offentlighet, alldeles oavsett om den talas eller trycks.

Vid matbutikens entré

Ännu en gång stannar jag till vid entrén.

Där inne finns matvarorna jag behöver köpa hem, nu när pensionen kommit.

Jag har en mycket kort lista, den är nästan inte ens värd att läsa.

Skrynklig ur byxfickan tar jag den i handen.

Läser trots allt: lök, pasta, tomater, smör och ost.

Utanför entrén sitter en kvinna jag inte tidigare sett. Hon har en bit brun papp framför sig. En längre text som jag aldrig läser klar inleds med orden:

"Jag är en kvinna som föddes dövstum.

Hela mitt liv har varit ett helvete..."

Nej, jag känner ingen skam. Nej, inte heller någon skuld.

Jag är inte skyldig till kvinnans olycka.

Jag är människa och ändå inte skyldig.

Skulden är jämt fördelad på unionens 508 miljoner

män och kvinnor. Medkänsla är inte skuld.

Jag kan inte lyfta bördan från hennes axlar.

Det är något annat jag känner denna pensionsdag.

Det är en känsla som allt oftare kommer över mig:

Jag har bördor, sjukdomar och fattigdom

i min egen stora familj. Kan jag på minsta sätt bidra

till att lindra för barnen och barnbarnen

har jag gjort vad jag förmår.

Kvinnan i entrén är medborgare i ett EU-land. Den hjälp hon behöver

kan bara komma från den egna nationens myndigheter.

Solidariteten som ska manifesteras utanför varje butiksentré

blir en tom och meningsfull gest också för de godhjärtade

som haft möjlighet fylla rockfickorna med femkronor för utdelning.

Sådana resurser saknar jag.

Min världsbild är en annan. Jag räknar de svarta molnen

och tar skydd när de släpper ifrån sig ovädret.

Regnet faller, Hugo firar tio år och jag funderar

Foto: Astrid Nydahl

"Men akta dig för världen! De förstår dig inte. Och mycket elakt sägs om dig. Låt det bero! Ensamhet, det skulle du veta vad det är!" (Olav H. Hauge: ur Dagbok, 22 september 1965).

Regnet började falla i natt. Låg och lyssnade till det vilsamma och trösterika ljudet när det slog mot takkupan och fönsterblecken. Steg upp till denna dag när Hugo fyller tio. Har gratulerat honom telefonvägen, hans present fanns redan på plats. Han är fåordig inne i sin värld, men det lilla han säger är vackert. Jag tänker på att hans föräldrar nu kämpat i tio år för hans värdighet och liv, mot alla odds. Hans närmaste heter Alström och det är en bekantskap vi alla kunde vara utan.

Vi lever alla inne i vår ensamhet. Den kupar sig över våra liv som ett skydd och som ett hinder. När orden är möjliga att använda når vi varandra mellan dessa kupor. Hugo har inte samma möjligheter, ändå lever han starkt medveten om sin egen krets; familjen och alla i dess omgivningar.

Så ställer jag frågan igen: ska jag akta mig för världen? Jag anstränger mig att se den i ögonen, men vet också vilket priset kan bli. Den ensamhet jag värnat i hela mitt vuxna liv är fundamentet, utgångspunkten, och jag kunde också avslutningsvis citera Hauge:

"Sälja min ensamhet? Även om den ibland är tung att bära? Omöjligt. Man kunde lika gärna sälja sin hembygd och sitt fädernesland." (Dagbok, 18 maj 1970)

Dagarnas tyngd och naturens gömställen

Varje ny dag bärs av sin egen tyngd. En börda eller bara en nödvändighet. Varje måndag börjar det om. En veckolång kedja av händelser, inre dramatik, stilla betraktande.

Det fanns nu på Ivö en sådan stillhet att jag ville släppa taget om allt annat och bara somna där. Ön var under många år en plats att slippa undan på. Men så ändrades omständigheterna och besöken blev ovanliga. Att återse ön nu var som att träda in i en sal av grönska, intensivt men vänligt ljus och en tystnad som bara bröts av fågelsång och vattnets milda rörelser.

Bilder från Ivö, maj 2015: Astrid Nydahl

Det finns platser där man kan gömma sig. Det finns fysiska rum utan biltrafik, mobiltelefoner, datorer, tv-apparater, dunkande musikmaskiner - och det är dessa rum, inomhus eller utomhus, som kan rädda en trasig själ undan den absoluta förstörelsen. De hinder som finns i en sådan längtan är nästan alltid av ekonomisk art. Utan pengar kan man inte köpa sig ett gömställe. Men man kan låna, hyra, söka sammanhang där de möjliggörs. Nu har jag fått smaka på det inför årets sommar. Jag vet att jag kommer att söka sådana platser när stadsfestivalernas, den utflyttade rockmusikens och de tatuerade och nitförsedda kropparnas årstid är här.

Patrick Modiano: En stamtavla (Elisabeth Grate bokförlag, översättning av Kristoffer Leandoer)

Det hör till grundförutsättningen i Patrick Modianos böcker att de illa upplysta gränderna, den våta asfalten, mörkret och skuggorna finns med. Det är som en scen, ständigt på nytt befolkad av halvt identifierbara människor, på en eller annan obskyr adress där ett billigt eller rentav sjaskigt hotell hyser individer som berättaren vill möta, eller återse efter många år. Så har jag sakta fått mina inre bilder av Modianos landskap i böcker som Lilla smycket och Dora Bruder, för att bara välja två av de fantastiska berättelser som blivit tillgängliga i och med hans Nobelpris. Denna nya bok är inget undantag när det gäller adresser, hotell, personnamn. Men den är ett undantag i den meningen att den, till skillnad från romanerna, ger oss en helt självbiografisk berättelse om författarens uppväxtår och hans mer eller mindre obefintliga relationer till föräldrarna. Det är i ordets verkliga mening en skuggberättelse som rör sig in i det som ter sig solklart för att nästan genast på nytt förflyttas ut i de urbana zoner där man aldrig kan veta vem människor egentligen är och vilka avsikter de har. Inte ens när dessa människor hör till författarens egen familj.

Att boken heter En stamtavla skvallrar redan det om en iskall och registrerande metod. Här är människan reducerad till en kedja i den långa länk som generationerna utgör. Stamtavlan kan vanligtvis, objektivt och sakligt berätta för den sökande vem han är i relation till de andra, men den kan aldrig ens komma i närheten av det sakliga när den ska bedömas mänskligt och erfarenhetsmässigt. Där förblir den en stum förteckning. I bästa fall anger den personnamn, årtal och platser. Modiano vill gå mycket längre än så. Han vill ner och undersöka det som är synligt. På samma sätt som han trevar sig fram i gränderna trevar han sig här ner i allt det som människor mer eller mindre medvetet försökt dölja eller utplåna. 

Först och främst ska man tänka på vad det är för en tid Modiano skildrar. Han är född 1945 och han växer upp i skuggan av andra världskriget, den nazityska ockupationen av Frankrike, och inte minst förintelsen som också på fransk mark tog sig groteska uttryck. Modiano vet att hans pappa är jude. Han har gift sig med en belgisk skådespelerska. Han varken ser eller upplever krigsåren. Men det är de åren som präglar dessa tidiga år i hans eget liv, därför att de på ett så djupgående sätt har med framför allt faderns minst sagt skumma bakgrund och liv att göra. Från något som inledningsvis mest liknar en katalogaria av adresser och personnamn rör sig En stamtavla in i det som döljer sig bakom namnen och orden. Där hittar man de ljusskygga. Där hittar man orsakerna till att polisen söker en. Där finns hela tiden stupet ner i katastrofen, alldeles nära det som kunde ha varit en trygg vardag. Men varken internatskolor eller hotellrum kan skänka den tryggheten. Albert Modiano har inte mycket kvar att säga sin son. De avslutande brev de skriver till varandra – sonen Patrick är då tjugoett år – visar varför. Patrick svarar inte med ordet far. Han skriver ”Min bäste herre” och har därför försäkrat sig om den nödvändiga distansen.

För den som söker en riktigt övertygande självbiografisk skiss i skuggan av 1940-talets politiska och mänskliga katastrofer kan Patrick Modianos bok vara precis rätt. Här används inga överord. Här agiteras det inte. Som alltid hos Modiano är det en lågmäld, men sökande röst som berättar. Den rösten övertygar mig om varför man ska välja det personliga framför det politiska vid berättandet om det som lade Europa i aska och grus.

Dialogpolis mot organiserad brottslighet, ett missförstånd eller ett försök dölja en skandal

Foto: Astrid Nydahl

Läs nu först detta citat. Här finns kärnan till den nya polisorganisation som träder i kraft nästa årsskifte. I min hemstad ska man nu satsa på "att lyssna".

"– Jag tror att vi kommer att prata om problem i folks vardag eller upplevd otrygghet som vi inte ser, säger Bengt-Arne Schuster, polisinspektör."

Två saker ska man lägga märke till:

1/ Människor har problem i sin vardag.
2/ Det finns en upplevd otrygghet (alltså inte att förväxla med en verklig).

Kristianstad ska från och med måndag 18 maj satsa på lyssnande poliser. Lokaltidningen skriver:

"Ur samtalen och en enkel enkät som medborgarna erbjuds att fylla i ska problembilder och förslag på vad polisen ska jobba med vaskas fram."

Det är alldeles uppenbart att den polisiära organisationen nu ska arbeta utifrån "förslag" och "problembilder". Det mesta verkar inte vara verkligt, om ordvitsen tillåts. Det mesta är "upplevt" eller blott "bilder" av problem, sociala och andra. De flesta människor vet hur verkligheten ser ut. Också här i bygden vet vi att rånen, misshandelsfallen, inbrotten, narkotikaförsäljningen, vapenbrotten alla ökar. Den senaste tiden har vi dessutom fått erfara ovanligt många bostadsinbrott. Vi vet att den ständigt större populationen från Rumänien inte enbart har blivit ett vardagsproblem med tiggeri, utan också en ökad brottslighet som har med både inbrotten och butikssnatterierna att göra. Inte minst i vår stad vet många äldre människor vilka risker det finns med att öppna dörren för främlingar. Allt för många har redan fått "hembesök" av förslagna, organiserade brottslingar, de har misshandlats, förnedrats och bestulits i sina egna hem. Räcker inte detta för att polisen ska ha listorna överfulla med "förslag" redan? Vad behöver myndigheten mer än larmen och anmälningarna? I mina ögon ser detta ut som ett mycket tidstypiskt sätt att kanalisera människors oro. Får du tala med en levande polis på torget kanske din "upplevda" otrygghet minskar. Eller? I artikeln heter det:

"Polisens mål är att komma närmare medborgarna."

Gå tio-femton år bakåt i tiden. Då hade också vår kommun polisstationer i de mindre samhällena i kommunen. De är stängda och skrotade sedan länge. Det är fakta. Det som rapporteras av en lydig press nu är ingenting annat än vackra och tomma ord. De stora sociala problem vi brottas med idag lär knappast gå att bekämpa med blanketter, opinionsundersökningar och en ny dialogsatsning. Det är inte bara pinsamt att läsa om hur makten försöker trolla bort verkligheten, det är också rejält upprörande.

Nattliga ljud, läsningar och mardrömmar

Foto: Astrid Nydahl

Natten till idag blev jag för andra gången på kort tid väckt av ett rejält oväsen alldeles bakom huvudkudden. Jag trodde som förra gången att det var något på trappan eller vid fasaden, en katt eller något annat oskyldigt. När jag smög mig till ett fönster såg jag - ingenting! Har nu förstått att det är i källaren det händer. Men möss i maj, det är mindre troligt. Något annat djur? Undersökningen ska påbörjas.

I nattens drömmar föreställer jag mig annars att ingenting alls finns utanför husentrén. Jag öppnar dörren och stiger rakt ut i ingenting. Det är inte ens ett svart hål utan den totala frånvaron av materia. Första steget innebär en oundviklig katastrof, men jag minns ännu inte om jag föll neråt eller sögs uppåt. Men ett ingenting var det.

Jag läser den nya svenska översättningen av Patrick Modianos bok En stamtavla. Det är förstås Elisabeth Grate som utger, och författaren Kristoffer Leandoer som står för den fina översättningen. Och jag tänker att det är Modianos bok som får mig att drömma så märkligt. Hos honom är det ofta det outsagda, det ännu inte inträffade, som blir ett hot inne i skuggorna och i nattmörkret. Den här boken är späckad av självbiografiskt stoff, den handlar explicit om Modianos relation med den undflyende, ofta mycket mystiske, fadern. Modern finns där också, kanske i ännu högre grad undflyende. Nattens läsningar omformas till drömmar, inte sällan mardrömmar.

Intervju med fadosångerskan Mariza. Jag väljer livet, är inte livet en känsla?!

Mariza är kanske fadons allra märkligaste fenomen i modern tid. Hon föddes i Moçambique och kom som barn med sina föräldrar till Lissabon. De drev under hennes barndom en krog i stadsdelen Mouraria, just där fadon har sina allra äldsta rötter. Marizas pappa var portugisisk kolonialtjänsteman, hennes mamma afrikanska med indiska rötter. Mariza själv förkroppsligar därmed föreningen mellan moderlandet och en av dess forna kolonier, och blir därmed också ett slags exponent för hur samtiden hör ihop med det förflutna. Hon var bara fem år gammal när hon började sjunga fado på föräldrarnas krog. En av pojkarna i kvarteret, endast femton år gammal, ackompanjerade henne på gitarr. Han brukade skryta om hennes talang och han puffade på henne. Några år senare ställde sig Mariza på fadoklubben Senhor Vinho liksom så många andra gjort både före och efter henne, och sjöng. I publiken fanns gitarristen och kompositören Jorge Fernando, som tidigare spelat med Amália Rodrigues. Han förstod genast vad han såg och hörde. Från allra första stund har han varit hennes mentor, kompositör och producent, och det är han som skrivit en av hennes allra populäraste sånger, Chuva (Regn), en fado som bättre än de flesta uttrycker musikformens innersta väsen.

Mariza började sin skivkarriär när hon 26 år gammal släppte Fado em mim. Med sin andra skiva, Fado Curvo, befäste hon redan en position som fadons nya, unga drottning.

I och med tredje skivan, Transparente, kunde man se hur hon både fortsatte utmed den väg de två första stakat ut, men också vågade göra något alldeles nytt. Nyheten hade två beståndsdelar: inspelningsplatsen, Brasilien, och producenten, brasilianaren Jaques Morelenbaum (känd för att tidigare ha producerat artister som Caetano Veleso och Tom Jobim). Ingen behöver för en sekund tvivla på att vi har att göra med en artist som är oerhört medveten om både form och innehåll. Hennes skiva utstrålar självsäkerhet av det slag som bara den medvetne konstnären kan kosta på sig: den är ödmjuk samtidigt som den är tydlig utan att för en sekund pråla med vad den vet. Man skulle kunna säga att Transparente sluter den musikaliska cirkeln på samma sätt som Marizas eget liv sluter den rent mänskliga: här slås en bro över haven mellan Portugal och Brasilien, på samma sätt som bron i livet slagits mellan Portugal och Afrika, och därmed har den moderna fadon också definitivt återupprättat banden mellan det förflutna och det samtida.

När jag skrev min första bok om fado ville jag intervjua Mariza. Det var en självklarhet att hon skulle finnas med i framställningen. Men hur jag än gjorde lyckades jag inte etablera kontakt med henne. Jag hade kontakt med såväl skivbolag som producent och impressario, alla lyckades stänga dörrar som jag kanske fått upp på glänt.

                      Jag gav upp därför att jag förstod att det hos Mariza redan fanns ett slags diva-drag. Och så fick jag på omvägar höra att hon själv skrev på en bok om fado. Varför skulle hon då vilja bidra till att en annan blev skriven? Svaret gav sig självt.

                      Och så plötsligt, sensommaren 2005, fick jag napp. Jag blev ombedd av hennes manager att sända över mina frågor. Så fort Mariza hade en ledig dag mellan konserterna lovade han mig att jag skulle få mina svar. Jag misstrodde honom. Och tiden gick utan att jag hörde ett ljud. Såg på nätet att hon turnerade både i USA och Canada, så det var väl inte så märkligt om hon inte fick någon tid över att besvara några perifera svenska frågor. Men sent en natt i oktober kom det ett mail från Mariza. Först ett mycket personligt och vänligt brev till mig, sedan utförliga svar på mina frågor. Lycklig tog jag mig an dem. Jag kände att trägen vinner och att det aldrig är för sent att nå dit man ämnat sig. Jag kunde börja om igen. Nu fick jag möjligheten att presentera henne ordentligt och dessutom bifogade en intervju. Jag tog utgångspunkt i hennes senaste cd-skiva, inte bara för att den tedde sig mest aktuell utan för att den också visade på något väsentligt i Marizas artistiska karriär.

TN: När du bestämde dig för att spela in Transparente i Brasilien, fanns det då också en känsla av hemkomst och ett uppsökande av en av fadons väsentliga rötter? Jag frågar för att ge dig en liten uppfattning om hur jag ser på fadotraditionen. Kan fadon hitta sin framtid just genom att bli mer medveten om rötterna? Jag har en stark känsla av att ditt eget uttryckssätt är ett slags smältdegel av Maria Severa, Amália Rodrigues och det som kom efter dem.

Mariza: Jag tänkte på fadotriangeln Portugal, Afrika, Brasilien. Jag tänkte på de portugisiska sjömännen, de afrikanska slavarna, dansen lundum, allt detta som utgör fadons rötter. Ja, jag ville komma i kontakt med en felande länk eftersom jag själv är född afrikanska och uppvuxen i Mouraria, och den felande länken var ju Brasilien där musikvetare hävdar att fado förekom som en dans på 1800-talet, och allt detta passade mig också så bra rent känslomässigt. Jag hade stor hjälp av producenten Jaques Morelenbaum och hans stora kunskap om brasiliansk musik, vi utbytte tankar och allt detta avspeglas i Transparente, som är en skiva där jag mer och mer hittar mig själv, mitt sound, min fado.

                      Många människor frågar mig om rötterna och hur jag förhåller mig till dem. Jag brukar säga att eftersom jag lyssnat till fado med de traditionella fadoartisterna sedan jag var fem år gammal, i Mouraria, så har jag lyssnat väldigt noga och förstått att det finns ett antal regler som föddes med fadon, och som ligger i själva rötterna. Dessa måste man respektera och jag tror att dessa regler finns med som omedvetna vattenstämplar i mitt sätt att sjunga och spela in. Jag följer min instinkt, men jag tror att om man är medveten om rötterna och reglerna så hjälper det en att hitta balansen mellan det som är logiskt och det som inte är det.

TN: Du samarbetar med några av de bästa samtida poeterna i Portugal. Jag vet ju att detta också var ett av Amálias viktigaste bidrag till fadons utveckling och att det var kontroversiellt på hennes tid. Innebär ditt sätt att arbeta också att du vill göra fadon mer samtida, att du söker texter med förankring i den postmoderna tillvaro som Portugal och resten av Europa idag befinner sig i? Kan du förresten sjunga texter som inte har ett samband med dina egna känslor och ditt sätt att se på livet?

Mariza: Fadon är en stadskultur. Den lever och utvecklas i samma takt som samhället utvecklas, och eftersom vi nu lever i en ny tid är det viktigt att samarbeta med kompositörer och poeter i dagens Portugal. Å andra sidan älskar jag att forska kring alla portugisiska poeter, sådana som Fernando Pessoa och Florbela Espanca, och sådan som var verksamma i mitten av 1900-talet, som Alexandre O´Neill. Att jag letar efter denna poesi – jag fick tyvärr inte diktens gåva själv – är grundläggande därför att det är orden i den som blir mitt uttryckssätt, mitt sätt att ge ett budskap om vad jag känner och upplever! Några av de äldsta dikterna jag sjunger är mer än sjuttio år gamla, men de kan ibland te sig mer aktuella än någonsin. Jag älskar också de folkliga poeterna, som José Luis Gordo och Mário Rainho, som bara skrev för fadon, särskilt till de traditionella fadomelodierna där texterna måste anpassas till musikens struktur och meter. Så fungerar det idag också, när så många poeter skriver för fadon, och det är så viktigt, vi får inte förlora det. Samtidigt vill jag hitta poeter i min egen generation  och tillsammans med dem skapa sånger som är intimt förbundna med mig, sånger som blir helt och hållet mina men som ändå är ”afadistado”. Det ska vara min stil, min egen personlighet och då måste jag ha texter som hänger samman med mina egna känslor, mitt sätt att se på livet. Jag respekterar reglerna som de föregående fadisterna skänkte mig eftersom detta är en muntlig tradition som går från generation till generation, men där varje artist har sin egen personlighet, och efterhand som tiden går syns denna personlighet mer och mer. När den egna klangfärgen utvecklas, och det känner jag nu att den gör hos mig, så innebär det att jag blir alltmer mig själv. I vissa avseenden är jag fortfarande mycket traditionell. Och det är just därför som jag tycker att man måste sjunga om livets känslor, om man nu ska sjunga fado, och det är ju därför fado innebär öde.

TN: En sak jag funderade på, är att man utomlands alltid automatiskt förknippar fadon med saudade-begreppet. Också för mig är det den känsla eller det uttryck som starkast hör samman med fadon. Men det finns ju så många andra uttryckssätt: Kärlek, längtan, sorgsenhet, glädje, skatt. Vilken känsla är viktigast för dig när du sjunger?

Mariza: Jag kan inte föreställa mig fadon utan alla dessa känslor och därför är det väldigt svårt att peka på en enda. Det är det som är det magiska med fadon, att man kan sjunga och gestalta alla känslor som livet rymmer, och som det innebär att vara människa. Det handlar om att förmedla och dela, att hylla livet, det är då fadon uppstår. Fadon är ju inte en ensamvarg, själva tanken på att den är den ”sköna portugisiska melankolin” eller saudade stämmer inte helt för mig, även om dessa känslor ligger i dess rötter. Vi ska utforska alla känslor. Jag väljer livet, är inte också livet en känsla?!

TN: När du turnerar världen runt och möter människor i många olika kulturer, språkområden och traditioner, känner du att din musik möter en djupare förståelse som går bortom konsertens korta möte? Jag frågar därför att jag vet, att det i dagens fado-kretsar råder mycket delade meningar om huruvida man ska sjunga på de stora scenerna eller på de små fadoklubbarna. Tycker du att det finns några avgörande skillnader och om du gör det, menar du att de är tekniska, kulturella eller bara frågor om tid, rymd och känslor?

Mariza: Jag tycker att det är intressant att känna till båda sidorna, eftersom jag började mycket traditionellt och tyckte att det var det självklara. Det är ju på de små fadoklubbarna som ”lärarna” finns, de som förmedlar sångernas hela kultur, med sina magiska röster och unika utseenden, och jag har så många fina minnen av dem. De stora scenerna är sannerligen ingen lätt uppgift. De kräver en massa arbete och kräver att man är uthållig. Det är stor skillnad på en fado-klubb och Carnegie Hall. Först och främst är det ju rummets storlek som skiljer. Det är ju nödvändigt med ljudanläggning, ljus och annat för att en konsert ska bli bra, och det kräver noggrant arbete för att fadon inte ska framstå som en mindre viktig kultur, vilket ofta hände i det förflutna, utan som en sång som är ett helt folks kultur, rik både i musikaliskt och poetiskt avseende. För att nå en större publik måste man skapa detta slags konserter och samtidigt få scenen att krympa, så att fadons hela renhet kommer till uttryck. Det är kanske det svåraste av allt. På en fadoklubb har man inte alls så här mycket problem, allt är naturligt, det var ju där den föddes. När jag står på scen försöker jag alltid minnas Mouraria, fadisterna, ljuden, alla dessa minnesbilder finns hos mig, och därför blir de stora scenerna min lilla fado-klubb, min fantasis klubb.

                      Jag kan inte välja mellan det ena eller andra sättet att uppträda. Jag tycker om båda uttryckssätten, kanske just för att de är så olika. Fadoklubben, tavernan, är fortfarande mycket viktig, den är fortfarande min skola, där jag kan utbyta idéer med mina läromästare, som dessvärre blir allt färre.

                      Det är viktigt att förstå att det finns en internationell publik som redan vet mycket om musiken och som vill förstå den ännu bättre. De kommer till mina konserter och vet vad de ska få lyssna till, några av dem vet mycket om fadons historia trots att de inte kan portugisiska. Fadon är ett slags magisk möjlighet att bryta ner gränser och göra det möjligt för människor att förstå ljudet, klangen, var och en på sitt sätt, med sina egna känslor, sin egen fado.

                      För mig har scenerna världen över blivit ett sätt att öppna en dörr och visa min kultur, mitt språk och min musik för världen. Är inte just musiken ett folks allra största rikedom?

                      Hur som helst, när du är i Lissabon ska du leta på fado-klubbarna, där hittar du kanske mig. Jag brukar vara där, för att leta efter min fado, mitt öde, min egen fado!

(Ur min bok Musiken som föddes bortom haven)