När mörkret erövrade mig behövde jag paradoxalt nog litteratur om just mörker, om nederlag och problem av både fysisk och psykisk karaktär.
Eva Ströms nya bok talar förstås till mig i första hand som bra poesi. Men den har också kvaliteter som stämmer överens med det jag skrev inledningsvis.
Sorgen har ingen bokstav,
ingen plats i alfabetets skara
Faller ur alfabetet
hittar inte tillbaka
Går i ringar, går i ringar runt hjärtat
i en skog. I en hjärtskog
I en hjärtskärande
ensam skog. Du är en skogstjärn
fördimmad av sorg
En tjärnskog
(sidan 33)
Det är mycket i dessa dikter som speglar våra inre avgrunder. ”Ängel! Jag hittar dig inte igen/ du har försvunnit i textens mörker” heter det, och jag förnimmer ett tema i boken. En kvinna som häver i sig choklad blir en grav som poeten ser, en grav ”som visar hennes rätt ansikte”.
Gud är så närvarande i hennes dikter, med sitt ansikte, med greppen, de starka och kanske hotande. Och Gud ropar till de ofödda barnen, en välbekant fråga: ”Vill ni då verkligen födas?”
Det som griper mig mest i denna bok är dikternas skoningslösa, brutalt uppriktiga passager, som till exempel denna:
”Har ni sett de stora lägren med elektriska stängsel
dit människorna fördes i godståg?
För att dödas
För att de fötts till världen”
Jag blir gång på gång benägen att instämma i hennes diktrad ”Det finns inget vackert språk”, men då måste jag genast tillägga att boken i sin helhet kretsar runt en samling realiteter, vilka sammantagna kan sägas vara både vår tid och våra mänskliga villkor.
Bokens omslagsbild är gjord av Yvonne Larsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar